Visar inlägg med etikett hallon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hallon. Visa alla inlägg

måndag 23 september 2013

Det här med att älska sig själv...


Ja, detta med att gilla sig själv, det har jag funderat en del över. För det är ju ganska fult. Men alla gör ju det. Eller hur är det?

Små människor brukar man ju säga, speglar oss vuxna, fast utan alla ”måsten”. De har liksom inte slipats in i hur det skall vara. De är härligt ärligt, underbart egoistiska och sprudlande levande på alla vis. Om de ser godis/mat eller annat av intresse vill de ha de bästa bitarna, ja det vill ju ofta vi också, men vi har lärt oss att vänta på vår tur och ibland att ge bort, eller dela med oss.

Fast vi vuxna vill också.
Vi vill ha bästa hundtränaren, bästa tiderna på gymmet och bästa matbiten på fatet.
Vi vill vara först i kön på ICA och absolut helst inte sist av färjan när vi står i bilkön och trummar med fingrarna på ratten.
När vi är trötta vill vi sova och när vi skall ha semester tänker vi mest till oss själva och vår egen familj.


Som vanligt är hundarna likadana.
Jag brukar skratta och titta på Hallon, husets äldsta lilla dvärgpinscher. Hon är 12 år gammal och har en vilja av stål.
Hon VILL MASSOR!!
Hon vill ha mest och bäst mat. Hon vill gärna åka bil men i mattes knä. Hon vill ha bästa platsen i soffan och roffar åt sig valparnas leksaker, stjäl någon annans tuggben, godisar och favoritplats utan att skämmas det allra minsta. Hon gillar att skrämma kattungarna om hon är på det humöret, och hinner hon tar hon vår middag fast vi blir galna.
Hon pussas om någon i familjen är ledsen, säger god morgon med en glad min och bjussar gärna på sig själv.
– Om hon känner för det.
Vi brukar säga att om Hallonbåten vore människa skulle hon kanske inte vara så charmig alla gånger. 




Hallon in action.
Luna, babyvalp mister snart sitt gossedjur... 

Vår andra lilla därgpinscherdam heter Ivy och är 10 år.
Hon är Hallons raka motsats.
Ivy är mjuk, mild, behaglig och gör nästan aldrig, aldrig något hon inte får. 






Jag antar att Ivy älskar sig själv, men mest av allt älskar hon mig.
Det är märkligt att ha en liten varelse som dyrkar en så. Jag vet att jag har funderat kring detta tidigare, men visst är det väl speciellt med två par ögon som alltid följer en, ett hjärta som alltid klappar nära ens eget och en kropp som alltid finns intill.

Ivy vill bara vara där jag är.
Hon ligger nere i hallen på golvet och väntar om jag inte är hemma. Hon skriker av lycka när just min bil kör in på uppfarten (för hon vet skillnad på alla bilar i hela världen och min) Hon vägrar att gå promenad med döttrarna och kan vara sympatisjuk om jag mår dåligt - hur länge som helst.
Närhelst jag tittar åt hennes håll möts jag av två par mörka, vackra ögon som tittar tillbaka.

Ibland blir jag irriterad.
Om hon kan kastar hon sig ut genom ytterdörren när jag skall någonstans, springer in i bilen och vägrar gå tillbaka till huset. Ofta är jag stressad och hon vinner – hon får följa med och vara min sällskapsdam. Vilket hon älskar förstås. Lite mallig (kan hundar vara det?) och ytterligt lydig sitter hon tyst vid min sida eller i knäet, på föreläsningar, middagar eller väntar i bilen när jag skall handla, gå på möten etc etc.
Ibland blir jag irriterad, för jag vill vara ifred på toaletten, sova utan att trängas, eller krama mina barn utan en liten röd vovve som tränger sig emellan för att vara närmast mamman.
Ivy har bestämt att hon äger mig och hon gör det med självklar min.

En gång bröt hon benet. Hon pep inte ens och jag skäms att säga det, men vi tog henne inte till veterinär förrän morgonen därpå. Hon haltade men jag trodde hon bara hade slagit sig lite. Lilla Ivy följde mig som vanligt fast på tre ben. Hon hade en krossad led och fick ligga på djursjukhuset en dag innan de ringde och sade att hon inte ville vara hos doktorn. Hon fick läka hemma i min famn…

Ibland undrar jag om Ivy älskar sig själv mest. 

Eller mig?
Kan det vara så att jag är hennes substitut för något, typ som Hallons små egenheter så har Ivy hakat upp sig på mig..? För Ivy ser till att hon får det hon vill ha också. Mig.
Älskar hon egentligen mig eller sig själv mest?

Det kan man ju fundera på.
Gulligt är det i alla fall… 



Världens sötaste lilla Pinne - Ivy.
Full fart med ett leende i ansiktet, hon är på väg i min famn :-)

onsdag 13 februari 2013

Vi har läst att vi ska förlåta våra fiender, men inte att vi ska förlåta våra vänner.



Hallon och Ivy, följer med mig i bilen varje dag.
Bästaste vännerna. Igen :-)
Det där med vänskap

För inte så länge sedan blev våra små dvärgpinschertikar på 10, respektive 12, jätteosams.
En liten larvig och onyttig chipsbit fick vår gamla Hallon att fullkomligt gå upp i atomer, och slagsmålet var ett faktum. Våra övriga hundar blandade sig i leken, tog parti, hjälpte den de trodde på, och så blev alla blev osams.

Mer om detta finns att läsa om här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2013/01/mordar-hallon.html

Fler har hört av sig, undrat lite försynt hur det blev med tjejerna. Om de lever i separata flockar nu, om vi delat på dem eller placerat om en av dem.

Själv kan jag bara konstatera att äkta, gammal vänskap aldrig rostar.
Äkta vänskap tål att få sig en törn, för riktiga vänner reder upp sina problem. ;-)

Efter en händelserik kväll, några mindre blessyrer och en natt med många sura miner har damerna rett ut sina stridigheter, och är precis som vanligt. De är såta vänner, och hänger ihop som ler och långhalm.
Flockens övriga medlemmar, de som tog parti än här och än där är också som vanligt. Kanske skäms de en smula när de träffar den de vände sig emot den där kvällen, kanske inte. Vad vet jag.

Efter många års liv och arbete med hundar kan jag bara konstatera att de är så lika oss människor ibland att det nästan är larvigt.
Men ibland är de klokare - för självklart kan man bli sams efter att ha varit ovän.
Självklart kan man sträcka ut en tass och bli förlåten, eller förlåta.
Självklart kan man fortsätta vara vän fast man tyckt så olika och hårda ord har fällts.
Och självklart är en riktig vän något alldeles underbart, viktigt och en måste ha grej. Vare sig man är en hund, katt, häst eller människa. :-)

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 


Små sår och vänner skall man vara rädd om

söndag 20 januari 2013

Mördar-Hallon...


Hallon
Vår mesta hund i Vita Huset. Knappa tre kg tung. Tuffare än tuffast


Den lilla *Älsklingen*, Hallon som är 12 år gammal gillar mat. Hon tycker hon äger köket.
Äldsta dottern skulle ta lite kvällschips, Ivy -dvärgpinscher 10 år, fångade en tappad godbit Hallon kom rusande och slagsmålet var i GÅÅÅÅÅÅÅNG!!!
Linn fick inte isär dem, Saga, kinestik, sprang dit och hjälpte till. DVS Hon högg på allt hon fick fatt i. Så kom Luna, och gjorde samma sak. Kastade sig in i leken. Eller, blodbadet.
Och Tania, dobermanntjejen på ett år, Gud icke att förglömma, Tania. Som stod o stirrade, liksom funderade över vad som hände i hennes flock, och siktade in sig på Hallonbåten.
Haps, högg sådär försiktigt över ryggen, =Resultat, Hallon ännu mer galen
Dottern, Hoppade och Skrek, försökte få isär dem
Jag SPRANG
Husse SPRANG
Hallon o Ivy slogs, våra små arga, elaka rabiessmittade gladiatorer på vardera 2.7 kilo.
Alla slogs
Till slut fick vi isär dem Phu
Hallon jÄttEArG, Ivy ont överallt. Hallon sår här o där. Tur båda tanterna är tandlösa, det blev inget, mest drägel. Ingen akuttur till Djursjukhuset.
Hallon fick gå med mellandottern in på rummet och Ivy blev nedbäddad med mig
Tre minuter senare börjar Tania stirra från soffan ned under vardagsrumsbordet
Där smyyyyger Hallon under bordet, och inte har hon solsken i blick
MördarHallon Blänger styggt på Ivy som blev jätterädd
Nu äntligen sover Hallonbåten tungt i bädden framför öppna spisen. Blåslagen och mörbultad och halt Men hon håller god min;-) Ivy har ont i kroppen och haltar hon med, sussar i andra änden av rummet under en filt.
Vem sade att det var tråkigt att ha hund! 

Ivy
Vita Husets sötaste lilla skrutt. Knappa tre kg tung hon med. Full av kärlek

söndag 14 augusti 2011

Grabbarna Grus och allvarliga tankar


Jag har bestämt mig för att ta ett uppehåll i min dvärgpinscheruppfödning. Många tankar och funderingar fram och tillbaka har hjälpt mig med mitt beslut att koncentrera mig på färre raser.

När beslutet väl var taget, valde jag att göra om en av mina favoritkombinationer, mest för att få till en egen tik, lite som säkerhet inför framtiden, OM jag nu skulle ändra mig om några år.

Sagt och gjort. Rumänske superdunderfina och trevliga Zikko fick träffa fantastisktvackraochstabila Ivy, tycke uppstod och så var det bara att vänta på min lilla tik.
Hon kom aldrig.
Det gjorde istället två underbart söta och välbyggda små herrar - Jean Dark Filidutt och Jean Dark Fun Light.
Pigga, sociala, nyfikna och glada som aldrig förr. Vackert röda, och mycket framåt. Dessutom var de bara två, och kunde glatt och gärna dela med sig av sin mamma, när det visade sig behövas en extra mor till våra dobbistjejer.

Grabbarna grus är dock måttligt imponerade av sina stora, men ack så långsamma småsystrar. De leker hellre med kinesbarnen, och en och annan kattunge som också är pigg, snabb och smart.

Vi har bestämt oss för att en av de små skall säljas, och en skall delägas av en som är utställningsintresserad.
Kan någon av dessa passa in på Dig? Kontakta mig gärna isåfall kennel@jeandark.com

Jean Dark
Filidutt och Fun Light

Fun Light

Filidutt
Filidutt

Fun Light

Fun Light