Det här med att älska sig själv...

Ja, detta med att gilla sig själv, det har jag funderat en del över. För det är ju ganska fult. Men alla gör ju det. Eller hur är det?

Små människor brukar man ju säga, speglar oss vuxna, fast utan alla ”måsten”. De har liksom inte slipats in i hur det skall vara. De är härligt ärligt, underbart egoistiska och sprudlande levande på alla vis. Om de ser godis/mat eller annat av intresse vill de ha de bästa bitarna, ja det vill ju ofta vi också, men vi har lärt oss att vänta på vår tur och ibland att ge bort, eller dela med oss.

Fast vi vuxna vill också.
Vi vill ha bästa hundtränaren, bästa tiderna på gymmet och bästa matbiten på fatet.
Vi vill vara först i kön på ICA och absolut helst inte sist av färjan när vi står i bilkön och trummar med fingrarna på ratten.
När vi är trötta vill vi sova och när vi skall ha semester tänker vi mest till oss själva och vår egen familj.

Som vanligt är hundarna likadana.
Jag brukar skratta och titta på Hallon, husets äldsta lilla dvärgpinscher. Hon är 12 år gammal och har en vilja av stål.
Hon VILL MASSOR!!
Hon vill ha mest och bäst mat. Hon vill gärna åka bil men i mattes knä. Hon vill ha bästa platsen i soffan och roffar åt sig valparnas leksaker, stjäl någon annans tuggben, godisar och favoritplats utan att skämmas det allra minsta. Hon gillar att skrämma kattungarna om hon är på det humöret, och hinner hon tar hon vår middag fast vi blir galna.
Hon pussas om någon i familjen är ledsen, säger god morgon med en glad min och bjussar gärna på sig själv.
– Om hon känner för det.
Vi brukar säga att om Hallonbåten vore människa skulle hon kanske inte vara så charmig alla gånger. 

Hallon in action.
Luna, babyvalp mister snart sitt gossedjur... 

Vår andra lilla därgpinscherdam heter Ivy och är 10 år.
Hon är Hallons raka motsats.
Ivy är mjuk, mild, behaglig och gör nästan aldrig, aldrig något hon inte får. 

Jag antar att Ivy älskar sig själv, men mest av allt älskar hon mig.
Det är märkligt att ha en liten varelse som dyrkar en så. Jag vet att jag har funderat kring detta tidigare, men visst är det väl speciellt med två par ögon som alltid följer en, ett hjärta som alltid klappar nära ens eget och en kropp som alltid finns intill.

Ivy vill bara vara där jag är.
Hon ligger nere i hallen på golvet och väntar om jag inte är hemma. Hon skriker av lycka när just min bil kör in på uppfarten (för hon vet skillnad på alla bilar i hela världen och min) Hon vägrar att gå promenad med döttrarna och kan vara sympatisjuk om jag mår dåligt - hur länge som helst.
Närhelst jag tittar åt hennes håll möts jag av två par mörka, vackra ögon som tittar tillbaka.

Ibland blir jag irriterad.
Om hon kan kastar hon sig ut genom ytterdörren när jag skall någonstans, springer in i bilen och vägrar gå tillbaka till huset. Ofta är jag stressad och hon vinner – hon får följa med och vara min sällskapsdam. Vilket hon älskar förstås. Lite mallig (kan hundar vara det?) och ytterligt lydig sitter hon tyst vid min sida eller i knäet, på föreläsningar, middagar eller väntar i bilen när jag skall handla, gå på möten etc etc.

Ibland blir jag irriterad, för jag vill vara ifred på toaletten, sova utan att trängas, eller krama mina barn utan en liten röd vovve som tränger sig emellan för att vara närmast mamman.
Ivy har bestämt att hon äger mig och hon gör det med självklar min.

En gång bröt hon benet. Hon pep inte ens och jag skäms att säga det, men vi tog henne inte till veterinär förrän morgonen därpå. Hon haltade men jag trodde hon bara hade slagit sig lite. Lilla Ivy följde mig som vanligt fast på tre ben. Hon hade en krossad led och fick ligga på djursjukhuset en dag innan de ringde och sade att hon inte ville vara hos doktorn. Hon fick läka hemma i min famn…

Ibland undrar jag om Ivy älskar sig själv mest. 
Eller mig?
Kan det vara så att jag är hennes substitut för något, typ som Hallons små egenheter så har Ivy hakat upp sig på mig..? För Ivy ser till att hon får det hon vill ha också. Mig.
Älskar hon egentligen mig eller sig själv mest?

Det kan man ju fundera på.
Gulligt är det i alla fall… 

Världens sötaste lilla Pinne - Ivy.
Full fart med ett leende i ansiktet, hon är på väg i min famn :-)