Skriet

Skriet av Edward Munch är liksom jag. Ni vet när man skriiiiiiiker, fast inget endaste ljud kommer ur en, det bara ekar läskigt i hela ens kropp. När världen och tiden stannar.
Precis så kändes det inuti hela mig idag när lilla Hallonbåten skulle gå med sina hundkompisar ned för vår trapp.

Hallon är en dvärgpinscherdam, tant mest numera, i sina bästa år. Tycker hon själv i alla fall. För oss som ser henne mer objektivt är hon i slutet av sina bästa år, det har hon varit länge, och fast hon är utrustad med pigga ögon, snabba reflexer och envis blick, så ser man att hon är lite tunn, lite vinglig och inte alls så stark i sin kropp längre som hon vill ge sken av.

Hallon är 12 år gammal. Hon har levt ett gott liv vill jag påstå, hon är älskad, omhuldad och kanske en bit bortskämd?
Hon och jag har haft ett långt härligt liv ihop, och vi har fått fantastiska skratt tillsammans med vår lilla envisa dvärgpinschertant. 

CH NORD V Made In Spain Mafalda
"Hallon" <3

Idag skulle vårt hundgäng hursomhelst ta sig ned för vår långa trapp. Nedanför den finns ytterligare en lång trapp, med avslut i vår källare, mest korrekt i vårt pannrum.
Istället för att vänta på att jag bar henne ned på armen, kastade sig den lilla 90-åringen (mätt i människoår) med dödsförakt före sina hundkompisar och spraaaaaang ned för trappan. So far so good.
Hon hann dock inte stanna, utan snubblade, och fortsatte ned för vår andra trappa också. Med huvudet före snurrade hon runt, runt som en boll nästan, och jag upplevde plötsligt livet som slow motion.
Jag hann tänka på när Hallonbåten kom till oss, hur liten hon var och vilken kompis hon varit i alla år. Jag hann tänka på hur gullig hon varit med våra barn, och hur mycket jag älskade min lilla hund.
Som i full, full fart kastades ned för vår trapp medan jag tittade på och inget kunde göra. Jag hann också tänka på hur hon skulle dö nu när hon kastades nedför varje trappsteg, och att hon såg ut som en handske som någon satte snurr på nedför trappan. Usch.
Plötsligt var inte livet slow motion längre. Hallon smällde med en duns in i vedlåren vi har i pannrummet och reste sig på vingliga ben. Hon gick ostadigt fram till mig, jag hann ned nästan samtidigt som hon. Inte ett pip sade hon, tittade bara värdigt på mig som om hon brukade boomeranga sig nedför trappan varenda dag. Fast jag hörde hennes små andetag där inne i kroppen, de lät liksom ont.

Hallon fick sova under vårt solarium med full sprutt och idag har hon vilat och blivit extra omhuldad. Förstås vägrar hon bli buren uppför trappan, halkar upp och ned på istadiga ben. Vi smyger bakom och försöker parera.
Att en del skall vara så stolta…? 

Idag har vår lilla rynkiga dam fått vila.
Det var nog ändå ganska skönt. 

Ps Från Hallon.
Jag mår ganska bra, Lite segt men okey. De har dessutom matat mig hela dagen. Och det är ju iallafall INTE fel :-)