En gång för länge sedan

En gång för länge sedan hade vi valpar. Det var en av mina första kullar, närmare bestämt kull nummer fem hos kennel Jean Dark, och året var 1992.
Vi hade en stor kull och var inte så kända så jag var glad varje gång det ringde bra, presumtiva valpköpare.

En förmiddag hörde en spekulant av sig. En ung tjej som hördes lite osäker ut, och som inte kunde så mycket. Hon bodde inne i stan, en sak som verkligen är BIG minus för mig. Jag tyckte redan då att motionskrävande dobermann inte passar i Stockholms city, det är liksom som bäddat för problem när unghundstiden slår till och vovven växt ur sin söta babykropp och börjar kräva aktivering och rörelse.

Hursomhelst – jag hade många valpar och tjejen var påstridig. Hon SKULLE ha en svart tik. Hon hade mycket tid, valpen skulle aldrig vara ensam hemma och helt enkelt överösas med kärlek. När kunde hon komma och hämta sin valp?
Hm… Jag bad henne berätta lite om sig själv och hon blev knäpptyst.
Så kom det lite osäkert i andra änden i luren.. ”Ja, alltså vad skall jag säga? Jag är ju JÄTTETREVLIG och en perfekt blivande valpköpare! Räcker det?”

Jag kände mig inte övertygad, men gillade tjejens envishet och bestämde att hon skulle få komma och hälsa på.
Hon anlände samma eftermiddag, med äkta LYCKA skriven i hela ansiktet. Jag minns henne som om det vore igår.
Hon såg hälsosam ut, glad, positiv och fokuserad. Hon var klädd i splitterernya Nike träningskläder, dyra märkesgympadojjor (helt nya de med) och långa, välskötta naglar som hon nog precis hade tagit av lacket ifrån.
Hon studsade entusiastiskt in i vårt kök där valparna glatt röjde runt, och stirrade med salig lycka på de 14 små marodörerna och utbrast; Åhhhhhh GUD så underbara!! Vilken är min?! 

Kennel Jean Darks D och R kullar. Födda 1992
Någonstans finns Pernillas Montana Kan du se henne? :-) 

Det blev förstås en svart liten tik till Stockholmstjejen, och jag kommer för alltid att minnas hennes stolta, lyckliga ansikte när hon någon vecka senare hämtade sin lilla Prinsesshund , satte henne i en kartong på bilgolvet och försiktigt rattade ut från vår grusväg med sin lilla guldklimp.

Någon dag senare ringde hon och tjoade i luren;
Men HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!! Jag har varit på zooaffären och shoppat och de säger att du är VÄRSTÄ hunduppfödarkändisen! Är du det?
Hon blev stolt som en tupp när hon hörde om kennel Jean Darks vinster och talade om att hon skulle börja tävla så fort hon kunde.

Detta blev början till en lång relation med en valpköpare. Pernilla köpte hund nummer två av oss också, och hund nummer tre. 

NORD VV -11Korad CH Jean Dark Attitude
här på sitt tionde år.

Vi har följts åt genom livet, sett varandras barn födas och växa upp. Vi har umgåtts familjevis, rest och tävlat massor, massor.
Vi har utvecklats tillsammans, gråtit ihop och mest av allt skrattat tillsammans och stoppat minnen och upplevelser i våra hjärtan. 

En av våra allra första utställningsresor till Gotland. Kan det ha varit 1995?
Hundarna:
Korad LP IDC V NORDv-95 CH Jean Dark Jean Jacques
LP Jean Dark Rumba Rapsody
LP Korad SDVavel-99 Jean Dark Délle Montana
Lp CH SDV avel -95,96,97,98 SDV-97 KBHV-95 SPH I Jean Dark Elisabeth Arden
Människorna:
Gerd, Liselott, Anders med Felicia, Linn, Rebecka, Calle med David. Björne och Pernilla.
Här lades grunden för namnet BirNilla :-)

Anledningen till att jag skriver dessa rader är den här gången sorg. Pernillas och hennes familjs älskade Trudy har just gått bort, och vi här hos oss har fällt tårar och känner med hela familjen Holm i deras förlust.
För som du sade Pernilla, det gör så fruktansvärt ONT.
Det gör ont att mista, och det där onda är ju priset vi får betala för att få älska. Priset det kostar att ha en fyrbent bästa vän vid sin sida att älska varje dag.
Ett hundliv är kort.

För första gången på 21 år finns ingen dobermann hos Pernilla och det känns märkligt att tänka på. Det känns som om det var igår vi träffades, som om vänskapen började och jag skrattade åt den ambitiösa tjejen som klädde sig så som hon trodde brukshundsmänniskor gjorde för att bli ”godkänd” och få köpa sin valp.
Som förvånat utbrast ”VAAAA?” när jag skrattande berättade att vi genomskådade henne direkt när hon kom och hälsade på oss första gången.
Det känns som det var igår att barnen föddes, och alla tävlingar avverkades. Att Montana fick sina valpar hemma hos oss, och snällt accepterade mina döttrar som kravlade runt i hennes valplåda. 

Felicia kryper snabbt som bara den in i valplådan
 och väntar på att vi skall hitta henne och lyfta ur henne.
Lika roligt tusende gången (tyckte hon)
Mammahund Montana hade en ängels tålamod.
Både med sina små,
och med min busunge <3 

Det känns som igår Pernilla, när du berättade att den kommande kullen inte skulle bli skotträdda, för du minsann tränat skott flera gånger i veckan för den dräktiga blivande mamman! Dina valpar skulle såklart bli bäst!
Haha!! 

SDV avel-99 LP Jean Dark Délle Montana
Visar magen, visad av Linn Lemmeke :-) 

Tänk om alla valpköpare var så aktiva och ambitiösa som du!
Om alla älskade sina hundar och tog lika väl hand om dem som du!
Om alla såg sina hundar som du. Som testade, tävlade, promotade och omhuldade sina vovvar som du.
Och, till sist, om alla tog det där hemska, svåra och tunga beslutet som du.
Som inte lät din finaste Trudy lida en endaste sekund i onödan, utan lönade hennes långa hundliv hos er med kärlek och respekt.

Vad alla hundar skulle ha det bra då. 

Trudy och Lillmatte Emma

Pernilla; Nick, Emma, Anton och Gustaf – Trudy kunde inte ha en finare familj än er alla. Hon har haft ett fantastiskt liv, och dessutom fått bli mamma hos oss. För ni har generöst delat med er av er underbara hund till oss andra. 

Och när dagarna blev tunga fick finaste Trudy vandra vidare och jag är säker på att hon har det alldeles fint och skönt där hon är nu, i Nangijala. För som Linn sade en gång, Det finns inga sjukdomar i himlen mamma” 

Läs mer om det här

Många tankar och kramar från oss till ER alla.
Jag hoppas de kommande åren kommer att innehålla lika många skratt, tårar och minnen att samla på. 

Trudy
2003-2013