Om man gråter ganska mycket har man inget luktsinne kvar

Jag var inte med henne när hon föddes. Och jag var inte med henne de första månaderna i livet.
Men sen delade vi vardagen så länge att vi liksom växte ihop. 

Hallon kom till oss en dag för många, många år sedan. Hon var djupt efterlängtad, väntad på och älskad, redan när hon satte sina små, små fötter i vårt hem. I sitt hem.

Vi döpte henne till Hallon, mellandottern tyckte hon var så söt, liten och röd. Och hon såg ut som ett litet spanskt Hallon, för hon var förstås en liten hetlevrad spanjorska.
Hon studsade in i huset på Lummergången, inte större än en liten barbiedocka, och så började livet med vad som skulle komma att bli mitt största lilla Hjärta. 

Nog tyckte jag hon såg lite underlig ut? Smala, tunna ben, en liten, liten kropp, pyttehuvud och svarta knappnålsstora, pigga ögon med busig look. Hon var faktiskt inte alls lik de dvärgpinschrar jag sett i vårt land.
Nu ville jag ju kanske inte helt ha en sådan, det var ju just det som var anledningen till att jag valt att köpa från den här spanska kenneln.
Fast jag hade nog tänkt mig en lite mer dvärgpinscherlik hund, än en utländsk liten stekel.
Till slut tog jag den lilla under armen och gick upp till grannen. Han var utställningsdomare, duktig och utrustad med knivskarpa ögon.
Han studerade vår lilla glada batterihund och tittade noggrant på mig – och med lite släpig engelsk accent konstaterade han torrt ”Weeeeeeell, hon ser inte alldeles vanlig ut. Men vad tycker du själv?” Och jag luftade mina åsikter om skalbaggar, musungar och dvärgsteklar.
Min utvalde lärare lyfte lilla busbabyn Hallon och klappade henne lite innan han satte henne i min famn.
”Om du inte tycker hon är jättesnygg blir jag mycket besviken på dig. SER du inte att det är så här de skall se ut?”

Jag tittade noga på min lilla mygga till valp, nog såg hon fin ut. Om man typ hade ett förstorningsglas, för hon syntes knappt kändes det som.
Vår lilla röda blev (förstås) några år senare en vinstrik utställningschampion och Nordisk Vinnare.

Hallon själv var en glad prick.
Hon tog oss alla med storm, lärde oss hur små hundar kan vara och vad hallonbåtar på mattan är, för i hela sitt liv orkade hon inte vänta alls vid dörren.
Hon gick dit, satt några sekunder och öppnades den inte per omgående lämnade hon sitt visitkort till oss (slavar) där och då.
Hon balanserade runt i flickornas dockskåp, stal allt hon kom över och hade kamplekar med mjukisdjuren. Bet våra dobermann i näsorna och somnade med någon liten dotter under ett täcke om hon kunde. För när Hallon kom till oss var ju barnen små.
För många, många år sedan. 

Hallon blev bästaste vän med våra döttrar. Och med bästa vänner kan man bli osams. De finns ändå kvar. Hallon var liksom alltid där.
Yngsta dotterns nypperiod klarade vår lilla unghund av alldeles själv. Hon utvecklade ett slags sjätte sinne som upptäckte Sofias knubbiga fingrar när de redan bara i tanken fick lust at nypas lite, och SMACK! Så bet hon den lilla truliga dottern, som snabbt lärde sig att låta bli att nypa hunden. Och de båda fortsatte titta på Bolibompa eller vad det nu var på TV:n efter att jag torkat tårar på den lilla som tyckte synd om sig själv.

Hallon blev bästa vän med vår andra lilla dvärgpinscher Ivy, som hon också med jämna mellanrum blev bästa ovän med.
Det finurliga med bästa vänner är att man kan ha dem till allt – Gemenskap, vänskap och ovänskap. Bara man blir sams innan kvällen.
Det tycktes Hallon förstå, fast hon ”bara” var en hund. Och allt som oftast såg man de två små damerna göra saker ihop; äta, stjäla, slåss, vänta på mig eller sova i samma korg. 

Hallon var bara en liten hund, ändå visst hon allt om hur man fostrar små, hund, katt och människobarn och hon visste vikten av att vårda sina vänner och inte låta solen gå ned över sin vrede.

Med åren utvecklade Hallonbåten ett slags telepatiskt förhållande med mig. Hon visste just innan jag skulle sova att det var dags, och hoppade glatt före mig in i sovrummet och upp i sängen. Hon visste när det var dags att gå ned på jobbet, och ungefär fem i åtta varje morgon när jag förlorat mig i morgontidningen eller datorn, studsade hon envetet på mina ben och visade att det var dags att gå om vi skulle hinna i tid ned till pensionatet.
Hallon visste om jag var ledsen, och hade förstås alltid tröst att ge. Om hon hade kunnat prata med ord är jag säker på att bara kloka sådana skulle komma ur hennes lilla mun.

Hallon kunde förstås också bli sur.
Först gången hon blev det på riktigt var när vår lettiska dobermanntik kom till oss. Hon skulle också sova i vårt sovrum, på en biabädd jämte sängen.
Det var inget ovanligt – många hundar och katter har kommit till vår familj under Hallons år med oss. Det ovanliga var att Hallon bildligt talat packade sin lilla ryggsäck och flyttade in till mellandottern. Där stannade hon varje kväll i säkert ett halvår.

Jag försökte förstås muta henne till min säng, men hon kom artigt in, låg på min arm ett tag och sedan gick hon bestämt till dotterns rum igen.
För att plötsligt en dag flytta tillbaka.
Kanske visste Hallon, mitt lilla Hjärta, att dobermanntiken Jenna skulle komma att bli mitt andra Hjärta? Jag vet förstås inte, men det är nog inte helt vanligt med ett sådant envist beteende.

Hallon var aldrig rädd. Hon tyckte mörker var spännande, veterinärer skoj, besök hos främmande det bästa i hela världen och stora hundar kan man bita.
Hon hade kamplust som en polisschäfer, vilja av stål och ett hjärta som bara klappade för hennes familj och hennes hungriga mage.
OM det nu inte skulle dyka upp en snygg hanhund eller godis som hon kanske kunde få (eller stjäla) eller kanske en liten, liten kanin/katt/fågel/råtta etc etc hon kunde jaga. 

Fånga dagen! (Eller vad du nu kan få fatt i!) var Hallons motto – lika bra att njuta medan man kan. 

Hallon var en gammal dam.
Hon bodde med oss på flera olika ställen, acklimatiserade sig till alla miljöer och vardagar. Livet med småbarn, galonbyxor, grönt snor och föräldramöten. Och förstås livet med nappar, kolik, prinsessåldrar och tonår, livet med glädje och sorg, vänner och ovänner.

 Hon har upplevt drama, pojkvänner och resor med familjen. Valpar, kattungar och ja allt som kan finnas i en livlig familj. Allt har hon tagit med ro.
Hallon var en gammal dam.
Hon visste när hon ville gå med på de dagliga långpromenaderna, och det ville hon alltid om vädret var bra.

Igår var det dags igen.
En långis i favoritskogen. Alla hundar och jag in i bilen, tjut av lycka när vi var framme och hopp och studs av glädje över livet, friheten, höstlukten i själen och en Frolic nu och då i magen. Varje gång jag ropade på någon och den fick en godis som beröm fick Hallon en också. En sympatifrolle till Mammas Hjärta.
Hon tuggade glatt med sin få, kvarvarande tänder och strosade lite före. Kanske tio meter bakom ett träd lämnade hon mig. 

Jag trodde det var en liten kanin hundarna upptäckt där på stigen, men det var det ju inte. Det var livet som stannade med ett tomt skri inne i hela min kropp. För Hallon hade tagit sin sista promenad med mig, och låg så stilla där på stigen, alldeles nyss mumsande på en Frolic…

Lilla Hallonbåten fick sista resan i min famn, så som hon älskade att åka, medan min ena hand gled över hennes så välbekanta gamla, lilla kropp.
Hon hade en vårta på kinden, en ful knöl på höger sida av juvret. Små, speciella öron, lite hårlösa och hårdmjukt spetsiga.
Pyttiga, välformade fötter, nyklippta klor och den sötaste av söta nos. Lite tunt vid revbenen, fast jag matar extra varendaste dag. Mjuk, len päls och ett varmt hjärta där inunder. Som långsamt slutade slå i min chockade hand.
En fint litet ansikte med pliriga svarta ögon. Lite insjukna kinder som älskar att ha min kind intill. Våra kinder tätt, tätt där i skogen, märkte hon mig? Jag vet inte.

Jag sög in varendaste del av min lilla bästaste vän, visste att det var sista gången vi åkte bil tillsammans.
Och jag memorerade Hallonbåtens lilla kropp allt jag bara kunde, en hand på ratten och den andra på min ögonsten. Känsla, utseende och lukt.
För aldrig mer skall mina fingrar smeka hennes lilla kropp. Och aldrig mer kommer vi att lägga våra huvuden tätt ihop, så jag kan insupa hennes doft och känsla. 

Jag var inte med henne när hon föddes. Och jag var inte med henne de första månaderna i livet.  Men jag var med henne den där sista, hemska dagen när hon skulle komma att gå sin egen väg.

Sov så gott nu lilla Hallonbåt. Jag vet att du kommer att sätta sprätt på himlen. 

Jag är oändligt glad att just DU kom till vår familj. 
Och så oändligt ledsen att vår resa tagit slut.