Jorden runt på 80 dagar – eller tre klinikbesök på en dag

Ja, visst låter det kul?
TRE veterinärbesök på 12 timmar. Och jag poängterar; med TRE olika djur. Mmmm. Det går bra nu liksom.
Not.

Förra året var ju inte precis någon hit vad gäller vår kattuppfödning. (Läs bla HÄR  och HÄR ) Så en sak visste jag i alla fall, och det var att 2017 skulle bli en nystart. Bort med det dåliga – IN med det goda! För hur mycket otur kan man ha? Kvoten blir ju full nångång.
Jajamen!

Under ett par veckors tid har vi sett en ful knöl växa på ena tikens bakben. Den ploppade upp ganska snabbt och gav mig ont i magen.
Hård, stor som en fet ärta och envist växande på benet som en oinbjuden fästing, satt den knökafast och gjorde min jul lite lagom (o) rolig.
Ja, kompisar skaffade han sig också – flera fulingar växte i juvret upptäckte vi, och så gungade mitt nyårsfirande betänkligt oroligt.

För som hundägare känns det olustigt att veta att ens bästaste fyrbenting kanske inte ska bli 37, ja, inte ens 12? Livet kan gå fort, åt alla möjliga håll och kanter, det har jag lärt mig.

De där tankarna har jag gått och ruvat lite på, men tog förstås mod till mig och hittade en tid på en större klinik som tog bort elaka-ärtan och gav mig svar en kvart senare; Fästingen på benet var en talgkörtel. Halleluljah!!
Jag flög ut från kliniken, sköt bort tankarna på resterande knölar som också måste bort, och bestämde mig för att bara vara glad!

Jag var glad när jag körde hem, glad när jag handlade och GLAD när jag ramlade innanför dörren hemma.
Trött, famnen full med matvaror och eftermiddagsstress över allt jag missat att göra efter att tiken, knölen och jag förlustat oss på djurkliniken alldeles för länge.

Dottern möter mig med barnmorskeblick.
Katten har fått en unge, den satt som berget och jag DROG ut den så mycket så tassen är blå. Kattungen är förövrigt vit konstaterar jag när jag ser den, vit som snö och medtagen efter sin omilda, men behövliga start i livet.
Mammakatt är stolt som en tupp, spinner, trampar, tvättar sin lilla och håller ömt om den på finaste kattvis.
Det finns nog inte stoltare och gladare mammor än katter….
Tillsammans med mammakatt ligger bästa kompisen… - hundkompisen. Tjejerna har hängt ihop som ler och långhalm de senaste månaderna, sovit ihop, tjatat om kramar ihop och ja, mest bara legat i en hög ihop.
Väldigt gulligt faktiskt, speciellt som man kan fundera på alla förståsigpåare som alltid säger att hundar och katter inte kan prata, och att ”hundar och katter inte kan ha en relation”
Eh va?

Nåväl.
Mammakatt har fått en son, och förstås glömt sin bästa kompis.
Det gör inte så mycket för bästa kompisen har glömt henne med. Hon hässjar, stirrar tomt bort, utåt och mest av allt, in i sig själv.
De tänker föda samma dag…..!
Båda mammorna ligger där och har glömt oss tvåbenta.
Det gör inget, de är underbart söta, och jag sitter länge, länge och bara betraktar dem, och deras mys ihop – var för sig.

Mammakatt kämpar på, och efter ett par timmar är jag nästan svettig jag med. När någon krystar och tar i är det svårt att sitta oberörd och inte bry sig…

Jag inser ganska snart att det är problem på G.
Fan också på ren svenska.
Fan, fan, fan.

Det är jul, det är sent och jag ska hitta en som kan hjälpa oss att få ut kattungarna. Det gör jag, och få minuter senare är vi på väg.
Tjutande, orolig och ledsen mammakatt, jag med tungan rätt i mun och kanske lite hård på gaspedalen.

Veterinären som jag ryckt loss från middag, nattning av barn och en mysig familjekväll är vid gott mod, undersöker, pratar och viftar med sitt trollspö, dvs sömnmedel, skalpell och sax. Så sover mammakatt på bordet, och märker inget av allt som sker runt henne. Det är jag tacksam för.
Hon blir rakad, tvättad, fastspänd i en slags vagga, inpackad i steril plast och märker inget när hennes fina mage öppnas och skikt efter skikt blottas eller när veterinärens flinka fingrar försiktigt petar, pillar och bökar efter de små.

Hon hojtar glatt att det minsann var de STÖRSTA kattungarna hon sett, typ modell MARSVIN!!, och så svär hon lite och gräver, kämpar och lyckas till slut baxa fram två JÄTTESTORA (för det ser jag också), men söta små nya världsmedborgare.
Duon är medtagen, trött och inte så pigg på att andas eller alls slitas ut av jobbiga händer som kräver att de ska andas själva, pipa och visa att de lever.
En lång stund får jag massera, värma och till viss del behandla ganska omilt, innan de börjar ge ljud från sig, och äntligen börjar jag också se att den fula blå tonen i dras ansikten börjar försvinna och ersättas med levande, fin och rosa färg.
De skriker för full hals, och både veterinär och jag skrattar högt! Vi tittar lite, mest jag, för mammakatt ska sys ihop och kräver full koncentration av sin djurdoktor.
Jag fortsätter massera och smeka de små, som jag nu har stoppat innanför min skjorta. Bästa värmen J

En bror och en syster 💖

Det hela går bra, mammakatt vaknar, hon är förvirrad, orolig och har kissat ner hela sig. Vi städar, tvättar och kramas med henne. Hon piper ledset och skriker högt när jag bär ut henne och de små i bilen som vi värmt upp, innan vi vågar oss ut med den lilla familjen.
Det skymmer, snön faller i fina flingor på min näsa och jag känner att det ska bli skönt att komma hem. Jag är trött efter en lång dag på jobbet, med knöl på klinik och avslutande kejsarsnitt och krävande mammakatt.

Det plingar i min mobil, och på displayen blinkar en liten svart puffvalp med tillhörande meddelande;
”Annie valpar, här är den första. En hane. När kommer du hem?” Jajamensan, det nya året ligger i – jag ler för mig själv och åker lugnt hemåt med katterna bredvid mig i två korgar.

Hemma är mammakatt förvirrad. Hon beter sig som nysnittade katter ofta gör, vägrar ligga med sina små, vinglar ut på golvet, orkar knappt gå men har gett sig den på att hon ska strosa omkring.
Var hon har tänkt sig vet hon inte, men framåt, bortåt, blickar hon.
Jag vet att det är så, ändå blir jag lite irriterad – kan hon inte bara lägga sig hos sina ungar? Det kan hon inte.
Jag värmer en skvätt mjölk och ger ungarna, tvättar dem i rumporna och masserar magarna. De piper övergivet, men tystnar när jag lägger dem i boet på värmedynorna. De sover med  mätta magar, trutar lite med munnarna och förstår inte mycket av det som händer runt dem.
Bra, för deras mamma är fortfarande inte vid sina sinnens fulla bruk. Hon vinglar in i kattlådan, ramlar, ut igen, vill dricka, men fastnar med huvudet strax ovanför vattenytan och bara stirrar på det.
Jag sprutar försiktigt in lite i hennes mun med en plastspruta jag fått från apoteket. Sedan tar jag henne och lägger i boet och sätter mig med datorn, en kopp te och påklistrat lugn. Ungarna lägger jag tätt intill henne, klappar deras stissiga och nyopererade mamma medan jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

I rummet bredvid föds hane nummer två, och strax efter kommer trean, också det en kille – jag ser deras söta ansikten på displayen på mobilen.
Dottern hjälper dem till världen medan jag är sällskap till mammakatt som under inga villkårs vis vill vara ensam.
När jag smiter ut för ett toalettbesök skriker hon övergivet efter mig, och kastar sig ut på golvet där hon halkar och ramlar. Suck.

Tiden går, de små kattbabysarna äter inte gärna, och vi trugar dem med tutte från mamma som vi klappar och övertalar att ligga still. Det går sådär, och de vill hellre ha den uppvärmda mjölken på flaska vi ger dem när vi gett upp.
Den sista slatten trycker jag ut i stänk över de små, överallt och på minsta fläck sprutar jag mjölken, och mammakatt slickar det förnöjsamt i sig medan hon städar de små lite extra för varje sprut.
Ha! Vi ska nog lyckas tänker jag och motar bort trötta tankar.
Snart tar hon hand om dem själv.

Dottern börjar bli också bli trött, och vi bäddar till henne i kattrummet. Tätt intill den lilla familjen ligger hon och mammakatt blinkar förnöjt när jag släcker ljuset och byter uppdrag.

I det andra rummet sjunker jag ner i saccosäcken bredvid Annie som förstrött tittar upp och ser sliten ut när jag tvingar henne med mig ut i mörkret.
Värkarna har hållit på ett tag nu, och inget händer. Med andra ord är det dags för spring och hopp.
Det gör vi ett tag, den födande lilla hunden ovilligt och förvånat, jag peppande och kommenderande och lika trött egentligen.
Annie kissar länge innan vi går in, klämmer extra och blinkar förvånat när jag lyser på henne med min pannlampa. Här ska ingen valp ploppa ut i snön utan att vi upptäcker det! 😊

Hon springer upp för trapporna, sladdar runt hörnet och kastar sig in i rummet där hennes små söner ligger.
Värkarna rullar över henne och hon krystar allt hon kan. Jag betraktar henne förväntansfullt och sen förvånat när ingen valp gör entré.
Och så tvättar jag händerna, klipper mina naglar (som jag äntligen fått långa och fina) och känner försiktigt efter där inne.
Lilla mammahund är snäll och låter mig undersöka henne.
Jag känner – allra längst in- en valp, en tass och en nos. Tror jag. När jag är klar kommer en våg av nya värkar, och valpen lyser fortfarande med sin frånvaro.
Fan också.
Klockan är över midnatt, jag är trött som en gris och valparna är fast inuti sin nu ganska slitna mamma.

Tankarna fladdrar i mitt huvud och jag rekar vilket sjukhus för djur som är närmast, och som inte innebär att jag måste åka till ett Anicura eller Evidensia.
Jag gillar inte de här riskbolagen som klampat in på djursjukvårdsmarknaden, trissat priserna till oigenkännlighet, gjort kunder och utövare osams och tömt veterinäryrket på en stor portion gott rykte.
Det får bli Ultuna – 30 minuter bort och oftast väldigt bra.
Jag gör som jag brukar, ringer och kollar om de har tid och inte en massa andra akutfall, packar bilen som jag värmer innan, letar efter något att ha de nyfödda valparna i och som också rymmer eventuella flera valpar.
Och så kör vi.

Stackars Annie. Mitt i sin förlossning måste hon åka bil, oroa sig för sina små och fundera över vad som ska hända.
Men allvarligt Jeanett?? Annie är en hund. Hundar tänker inte så.
Nähä.
Nä, det gör de kanske inte.
Eller gör de det?
Inte vet jag. Men synd om henne tycker jag i alla fall.

Väl framme –tack och lov för storytel och en möjlighet att skingra oroliga tankar – parkerar jag rakt utanför kliniken och ringer på med kalla fingrar. Annie huttrar bredvid och valparna piper i korgen.

Vi blir insläppta i ett fint rum direkt och Annie boar ner sig i den väntande korgen med mjuka filtar personalen ställt fram. (Mycket trevligt för en sliten uppfödare och en orolig mammatik att få en egen plats direkt till sig och sina små, tack!)
Annie undersöks direkt, röntgas och får kollat sitt blodvärde.

Hon har tre små barn kvar i magen, och en liten älskling har hamnat alldeles fel. Han ligger med ett ben fram och ett bak och dessutom vikt på något underligt sätt och har alldeles tappat orienteringen och är på väg in i fel horn och inte ut i världen alls. Allt det här vet jag förstås inte nu, utan veterinären berättar det efter att hon plockat ut trion.
Stackars Annie som kämpat så!

Efter ytterligare en seg timme är alla undersökningar med vidhängande resultat klara och det är slut på Annies kämpande.
Hon hämtas till operation av en gullig sköterska och så är det bara tre nyfödda valpar och jag kvar i rummet.

Trion väntar på mamma under en värmelampa

Jahapp ja.
Jag är så TRÖTT. Det går ju inte. Ska jag köpa kaffe i det fina väntrummet måntro? Jag såg en maskin. Näe, då får jag ont i magen…. Jag surfar istället.
Och så surfar jag lite till.
Och så surfar jag ännu mer.
Men HERREGUD så jefla LESS jag är på att surfa!!
Nu vet jag allt om mina vänners –och några till- statusuppdateringar, vilken middag de ätit, hur julen varit, vilka som fått valpar, vem som köpt ny katt, ridit i vackert väder, när solen går upp och vem som separerat.
Det värsta är att jag struntar i det.
Jag vill ha min hund nu.
Oron fladdrar i magen. Tankar som inte är så bra tittar förbi. Tänk…. OM…. Hon dör? Vår ögonsten. Dotterns älskade lilla hund.
Bara för att vi skulle ha valpar.
Jag motar bort skiten.
Stick!
Ingen har väl dött av ett litet kejsarsnitt. SÅKLART vår hund mår finfint.
Så det så.

På väg ut i väntrummet för att låna en tidning möter jag en sköterska och en korg. Hon hojtar glatt att här kommer hon med tre fina grabbar.
TRE GRABBAR.
!
?

Men vad faaaaaan.
Det är fel. Fel rum!
Vi ska INTE ha tre grabbar.
Vi HAR redan tre grabbar.

Såklart det inte var fel.
Såklart vi har åkt ända till utlandet, parat med en superhane och det blev inte en enda tjej till oss.
Husse kommer bli lycklig. Hmpf 😞

Sköterskan lyfter på handdukskanten och visar fram tre små trötta trollungar. En är lilablå i ansiktet, på halsen och i nacken.
Problembarnet döps han snabbt till av dottern när vi senare kommer hem, och det är ju ett passande namn.
När jag nu står och betraktar honom tror jag han kommer dö.
Blålila i skallen, platt i kroppen, rosslig anhämtning och med sig en FETräkning som jag vet att jag ska få på grund av honom, ligger han där och ser ganska ….. ful ut. Sköterskan tittar på mig och räcker mig alla valparna.
Ger mig en snabb statusuppdatering på kön, vikter, färger, hårlag och i vilken ordning valparna kommit ut.
Jag är mest intresserad av mammahund och hon avbryter mig med att ”tiken mår fint, hon sys ihop nu och du måste hålla koll på Problembarnet. Han mår inte så bra och har blåmärken överallt. ”
Jaja, svarar jag och tänker att vi kanske ändå inte behöver sex hanvalpar….

Värmelampan lyser fint över grabbarna grus, jag nattar dem försiktigt och så väntar vi på mammahund.
Vi väntar.
Och väntar.
Jag blir galen.
Jag får stress.
Valparna piper.
Valparna skriker.
Valparna bökar.
Värmelampan lyser.
Den jefla klockan på väggen tickar.
Mina ögon hänger på trekvart och jag svär för mig själv.
Fasiken för alla som ligger i sina varma sängar och sover!!

Fasiken för sköterskan som är så glad och pigg.
Fasiken för klockan som envist klampar framåt.
Fasiken vad TRÖTT jag är.
Vi väntar.
Jag blir galen igen.
Klockan blir 03.
Klockan blir 04.
DÅ kommer de med Annie.
JA!! Vi ska hem!!!!!!!!!!!!!

Det ska vi inte alls.
Annie är totally slut.
Ögonen hänger på trekvart, tungan utanför munnen är fistorr och blekrosa. Hon ligger under ett lager av filtar och sover som en stock.
Jahapp.
Vi baxar ner henne till sexlingarna som gapar över hennes spenar som svultna fiskmåsar och struntar i att de säkert smakar apa efter all desinficion. Sköterskan kopplar dropp och jag klappar henne förstrött, noterar den äckliga lukten av gas från hennes mun och lyssnar till veterinären som joinat oss för att ge mig ytterligare en statusuppdatering om Annies mående.

Hungriga killar och sovande mamma

De går och kvar i rummet är mammahund som sover, fem mätta och belåtna smågrabbar, en blålila liten fuling och jag som är så trött att jag knappt kan stå på benen.
Turligt nog för mig behöver jag inte det. Det finns stolar för trötta hundägare.
Jag testar alla två, de ser likadana ut, men jag provar ändå, allt i hopp om att vakna till.

Klockan blir 05 och personalen kommer och tittar till oss. Annie tittar ingenstans och de går igen.
En halvtimme senare kommer de med mjukmat i hopp om att den nysnittade mamman ska vakna till liv av doften.
Det gör hon inte.
Jag kan dock knappt stanna i rummet av stanken och går direkt ut i väntrummet och köper en kall dricka för att ha något att göra. Efteråt får jag lite liv i min hund genom att uppmuntrande prata och klappa henne entusiastiskt.
Snälla Annie…. Vakna nu så vi kan åka hem. Vakna nu så jag kan få sova innan jag ska jobba.
Annie blinkar mot mig med slöa ögon, mumsar sakta i sig maten jag trugar i henne och somnar bums när den är slut.
Klockan blir 06 och personalen återkommer.
Nej jag får inte åka hem.
Ja det ser att Annie ätit.
Nej, jag måste stanna.
”Vi kommer tillbaka om en liten stund."

Jag blir galen av att vänta.
Jag surfar lite då.
Mobilen blinkar till och jag får ett meddelande från idiot-Telia om att jag förbrukat min surf. Vad FAN.
Skit samma. Jag vill ändå inte surfa. Jag vill hem. H.E.M.
Klockan blir 07 och veterinären tittar in. Tycker att Annie ska ha lite mera dropp, ordnar det och lämnar mig med de sovande sexlingarna, den trötta mamman och klockan som ticktackar på väggen.

Jag orkar inte ens bli galen.

De kommer tillbaka en liten stund efter och när jag insisterat på att JAGMÅSTEFÖRBÖVELENHEEEEEEEM skriver de ut oss halvåtta och hjälper mig ut i bilen.

Foten på gaspedalen, kaffe trots att magen ylar nej gör att jag håller mig vaken, pigg popmusik i radion och siktet inställt på hemmet.
07:57 rullar  jag in hemma, väcker dottern som tar över de små och så börjar jag jobba, 8:15, en kvart försent.

Hallelujah!
Klockan är inte ens halvnio och jag har tvångstankar om att det är kväll och jag ska få sova.
På riktigt.

Jag kan inte låta bli att konstatera att det är underbart att vara uppfödare.
Underbart att ha eget företag.
Underbart att ha djur.
För det mesta.

Dagen efter, eller var det kanske samma dag(?) fotograferas killarna
 och övriga familjen inspekterar. 

Landet Litauen

Vi har varit på hundutställning!
Ett inte helt -för oss- för oss okänt scenario :-)
Fast den här gången var vi till Litauen, och där har åtminstone inte jag varit förut.
Spännande!  Vi fyllde bilen med glatt humör, hundar, packning och en massa förhoppningar och så bar det av.

Båt från Stockholm till Lettland – bilen därifrån till Litauen.
Tre korkade Blondiner som inte kan läsa karta och en urusel kompass som strejkade renderade oss till det Litauiska Lapptäcket.
(Vet ni vad det är?)
Det Litauiska lapptäcket, gott folk, är vägarna.
Lagom breda, och med asfalt bara som en större sträng i mitten. Förstås asfalt som sett bättre dagar, och således blivit lappat lite här, och lappat lite där. På sidorna var det sand. Gropar och gupp också såklart, och kanske inga vägar jag rekommenderar om man har bråttom. (Ja, vi HITTADE motorvägen när vi skulle hem.....)

Litauiskt Lapptäcke

Det hade inte vi, så vi hade nerver och njurar i behåll när vi anlände typ sex timmar senare, lite lätt sega efter att ha kört dryga 30 mil. (och då är väl inte jag känd för att vara långsam i trafiken) Haha!

Andra störande moment i bilkörningen var alla lyktstolpar med
vidhängande dekoration.
Vi var ju bara tvungna att kliva ur och fota.
Gång på gång. 

Den här killen (Eller tjejen??) hittade vi i ett dike.
Och blev nödvändigtvis tvungna att stanna igen.
Litauerna betraktade oss med stort intresse när vi jagade deras ybervanliga
 storkar överallt och jublade när de fastnade på bild.
Vad de tänkte vet man inte...  

Förutom storkar, människor med hinkar på
promenader i åkerkanterna (de plockade sniglar),
hittade vi den här dekoren i en by.  

Hotellet var dock toppen, maten god och sängen mjuk och skön.
Dagen D gick vi upp tidigt, vi förstod att det skulle bli mer Lapptäckeskörning, vilket det blev. Väl framme på utställningsplatsen blev vi positivt förvånade. 

I dammen här hade grodorna skönsjungande sång för alla oss
hundmänniskor i dagarna två. 

Kolla noga - he is watching you :-) 

                                            Förutom de sköna baltiska och ryska trudiluttorna

                                                        vi lyssnade till i dagarna två, kan man faktiskt urskilja 

                                                        grodornas babbel (?) ganska bra. 

                                                         Kvack-Kvack! 

Mitt i en lite håla längs vägen, ja, jag kan inte ens säga ”by” framför, för detta låg nog in the middle of nowhere, bredde sig utställningsplatsen ut framför oss.
Där var fullt av folk, hundar, skratt, glada människor, toaletter (jag är ALLTID kissnödig...) och SHOPPING!!

Vi rattade in, hittade parkering, toa och tältplats och så började dagen! 

Finalringen var fin och full av strålande, varm litauisk soooool :-) 

Kolla! Bajamajjor med handtvätt utanför. 

OCH - med vatten samt tvål.
MVG på den. 

Shoppingen fick också MVG.
Min man vet inget - men det var MVG med stoora bokstäver. 

En av tre "huvudgator" på utställningen

Och här kunde man lämna sina barn.... 

Allvarligt.... Man kunde liksom till och med köpa sig en chailatte.
Killen hade en bil, en skylt och miljarders miljarder gott kaffe, latte och te.
Han hade att göra hela dagarna två kan jag säga. 

Nu blev den för övrigt lång och framgångsrik, och jag väljer att visa den i bilder :-)
TUSEN TACK Cathrin och Sofia för en underbar helg – hoppas vi snart kan göra om det! 

Här kommer filmen "Hur man sätter upp ett utställningstält på 49 sekunder
medan Lemmeke smiter från arbetet"
BRA jobbat tjejer!! :-))))

Resultaten: 

KLBTW-13 Jean Dark Lemon Tree fick CERT, CACIB och BIR
& dottern
NordJW -14 NOJW -14 DKJW -14 HEJW-14 FIJW -14 SEJW -14 Jean Dark Annies Song
 CERT, CACIB och BIM Dömde gjorde Torbjörn Skaar

NordJW -14 NOJW -14 DKJW -14 HEJW-14 FIJW -14 SEJW -14
Jean Dark Annies Song
Upprepade bedriften dagen efter, och blev även Crufts kvalificerad :-)
Dömde denna gång gjorde Galina Zakharova från Ryssland

SEUCH DK UCH NO UCH Sobers Trussardia
blev BIR med CERT, CACIB och BIR för domare Rui Oliveira, Portugal 

Så här ser älsklingarna ut IRL
De har förstås snott sängen, och tycker jag kan sova i en hundbädd.
Eller nåt. 

Annie och jag testade schack också

Söndag kväll efter två dagars tävling var Annie så här trött på båten. 

Hon var förövrigt i gott sällskap - Twiggy, den lilla söta Älsklingen
med lättare (svårare egentligen) damp, kände sig också ganska så slut som hund.
Något hon å andra sidan tog igen direkt vi kom hem...  

Gult är inte alltid fult.....
Sommaren var full av värme, rapsfält och stekande sol därborta i Litauen.
Ganska mysigt, förutom att vi alla brände oss mer eller mindre.. 

För ett år sen

Ja, för ett år sen skrev jag det här:
På två timmar

Idag har vi alltså födelsedag i Vita Huset. Det har gått ett helt år sedan vår underbara A-kull föddes, och det har gått så FORT!!

GRATTIS alla A-barn med familjer, hoppas ni får en massa gott i dag :-)

Här hemma fick Annie stanna, ett val vi aldrig har ångrat. Annie är glad, social, nyfiken, mjuk, hård, söt, vacker och världens bästa lilla hund.
Som grädde på moset är hon framgångsrik också, inte helt fel när man gillar att tävla!

Grattis till Dig och mig Felicia - vilket år vi har haft! <3

Här är första bilden av våra fem små underverk.
De är alldeles nykläckta :-)

Annie.
Ganska ny på jorden

Här är Annie redan min favorit, och jag ser henne
varenda gång jag går en sväng för att umgås med
valparna <3

Sötaste Anniepannie

Debut på utställning sker på kinesspecialen med
ett STORT antal medtävlande.
Annie och Felicia kniper BIR och BIS!! 

Ut på tur - aldrig sur :-) 

Allt är kul att göra, bara man gör det tillsammans
Sova är ganska underskatta :-) 

TJOHOOO!
På utställning gäller det att springa fint

Annie avslutar året med att vinna sin SJÄTTE TITEL i unghundsklass.
Vi är URSTOLTA och kan knappt fatta det?! :-)
NordJW -14 NOJW -14 DKJW -14 HEJW-14 FIJW -14 SEJW -14
Jean Dark Annies Song

Men mest av allt är Annie bara Världens bästaste vän. <3 

Hemma, trött och resultat

Hemma, finally och äntligen.
Det är ju inte såååå långt från Jönköping och hem, det tycker jag faktiskt inte. Men efter en hel lördag och en hel söndag i stekande sol, dryga 30 grader och bäraburar-rastahundar-badahundar-kammahundar-bäratält-sätta upp tält-dricka trehundratusenliter för det är så jefla varmt- och sen måste springa trehundratusen och en gång på toa-hämta saker man glömt i bilen-vandra iväg och äta lunch-shoppa-packa ihop allt-åka till hotellet-bära upp alla saker-rasta hundar igen (jag VILL HA kissfria hundar!) Mata hundar-vila och sen ut på middag-komma hem-sova och sen göra om hela proceduren dagen efter. Ja, då är det helt enkelt skitlångt hela vägen till Stockholm. =Jag är slut som artist.

Sensmoral:
Hundfolk kan inte vara riktigt kloka. På riktigt.

Iallafall.
Helgen var fantastisk!
Luna fick sitt sista cert och blev Dansk och Svensk Champion!! (Jag vet, jag har skrivit det förut, men det är så himla KUL, så jag skriver det en gång till)
Söndag 4 i championklass.

Saga blev tvåa bästa tik på lördagen med ännu ett reservcacib. Hon är helt fantastisk - nu har hon MASSOR av reservcacib i Sverige/Danmark/Norge/Tyskland/Österrike och Kroatien. Vad kul! =NOT.
Söndag 4:a bästa tik.

Annie blev BIR-Valp båda dagarna, skötte sig fantastiskt fint och även om hon inte blev utplockad på lördagen är vi omåttligt stolta över vår fina lilla valp - Tusen tack alla Ni som uppmärksammat henne, vi är så glada över alla era fina ord!!
På söndagen blev hon också BIR och utplockad i finalen, men tyvärr inte placerad.

När hela balunsen var slut shoppade vi lite, släpade oss fram i den 34 gradiga (!!! Du läser rätt) värmen och packade sen bilen och styrde kosan hemåt.
Ja, vi kom inte längre än till Statoil - Dricka och kissa - check.
Nästa stopp - Ruinen i Braehus. Vi blev nästan stekta, men vi var ju tvungna att ha några minnesbilder.
Stopp igen i Norrköping - Middag och rasta hundar.
Och ett sista stopp för att tanka och bara sträcka på benen. För gud vad trött jag plötsligt blev.

Efter usch och fy vad tråkigt, babbla skit och äta godis landade vi hemma, äntligen! Nu sitter jag här med sovande familj och glada katter och funderar på att bege mig till sängen.

Ska bara kasta ett öga på den sovande nyblivna kantarellen först :-)

Felicia och hennes gullisar:
BISS Vinnare Jean Dark Annies Song, DKUCH SEUCH Jean Dark Lady In Red och
Nordjun V-10 SEUCH DKUCH VDH CH Sun Hee´s I´m A Marionette

Annie blev just BIR!
Domare L. Lehman Jörgensen, Danmark 

Braehus

När man äter lunch är det bra att ha en hage till hundarna.
Iallafall om de är stora och inte vet hyfs. 

Våra vet tydligen inte hyfs. Tre sekunder senare leker de Gladiatorerna och satte hagen i rullning.
Bildbevis finns inte, för jag fick jaga dem.
Den som har livlig fantasi kan säkert klura ut själv hur skoj det var på en skala.... 

:-) 

Vi har fått en valp!!!!

Jean Dark Annies Song

Och hon är jättesuperdupersöt! Alla är glada, dottern är glad, andra dottern med, hundarna tycker det är kul, katterna är nyfikna och husse är JÄTTEGLAD!
Fel, jag ljuger ibland på bloggen. Det låter bättre då. *Fniss*

Alltså. Husse är inte glad. Men inte ledsen heller. Bra va?

Hursomhelst. Saga fick ju en kull valpar för en tid sedan, och förstås kunde vi inte hålla oss. En valp lyckades vi nämligen INTE sälja.
Så hon blev kvar.

Hon heter Annie, och vi är förstås hur glada som helst över henne. Vi blir ännu gladare om hon går genom nålsögat för vad en hund måste klara av när den ska växa upp på en kennel - och förhoppningsvis bli en framtida tävlings och avelshund.

Men allt det där orkar vi inte tänka på nu. Vi har fullt upp med kiss-på-golvet-omkullvälta-blommor-och en liten batterihund som rejsar runt och jagar katterna.