Födelsedag - Thailandsemester

En del dagar i november är extra viktiga för mig.
Förstås mannens födelsedag, och sen två av mina närmaste vänner.

Den första, 28:e november äger en gammal barndomsvän. En sån där som känner en utan och innan, vet om ens hemligheter och har träffat mamma och pappa när vi var små. En sån som man kan lita på i vått och torrt och som man kan prata ofta med eller inte alls med på JÄTTElänge, och när vi möts i luren är det i alla fall som igår.

Hon och jag möttes i högstadiet och har delat det mesta. Tonåren. Föräldrar, jobbiga syskon, kaninhoppning, hundar, ridning, killar och en himlans massa känslor.

Vi hann tappa varann, gifta oss, skaffa barn och få en del rynkor innan vi hittade tillbaka till oss igen, bara för att fortsätta där vi var sist.
Vi gick på bio, diskuterade livet, ringdes halva nätterna och babblade slut på många pengar. Och såklart vi sågs när vi kunde.
Laleh blev vår speciella grej, och jag älskade musiken och upplevelserna vi fick tillsammans, bland annat på konsert, och så delade vi till varandra på Facebook och mail och senare lyssnade vi tillsammans, uppkrupna i sängen på sjukhuset.

För min finaste vän blev sjuk. Jättesjuk.
Så blev hon friskare och jag jublade!
Sen sjukare.
Och en dag var hon bara borta.

Att mista en nära vän gör ont, och det slutar liksom inte plåga en. Det som gör ont värker, och det som är tomt vill liksom inte fyllas på… det är bara …. Jättetomt…
När Laleh sjunger tycker jag fortfarande att det är vackert, och så får jag en tung klump i halsen, och det krävs massor för att inte gråta. Jag vill inte gråta - jag hatar att gråta - och jag minns dessutom den där sista dagen på sjukhuset, hur hon tvingade mig att lova på hedersord att jag skulle vara glad. Det mesta jag kunde.  

Att jag skulle njuta av livet.
Att jag skulle vara tacksam över min kropp – varje dag. Oavsett hur den ser ut – så länge den funkar fyller den sin funktion.
Att jag skulle försöka göra det jag tycker om. Med dem jag tycker om.
Att jag inte skulle sörja henne, men glädjas att hon levt.

Så lätt att lova, och så svårt att hålla! 

Den 28:e november nu i år skulle min viktiga vän ha fyllt jämt.
Jag använder natten till att minnas henne. Våra drömmar, våra tankar, vårt prat och förstås till att sörja.
Såklart jag försöker sova, men det går inte helt. Det går inte att gå ut på balkongen heller, för där bor det tydligen triljoners törstiga thailändska moskitos.
Istället stirrar jag ut i mörkret, genom fönstret, och klättrar upp i sängen igen och försöker stänga av tankarna.
Det går inte. 

Jag kan inte helt förstå att hon inte längre finns. Så jag läser vår långa sparade, messengerbabbel och torkar snor och tårar långt in på natten.
Vänner borde faktiskt aldrig få lämna en!

💗

Dagen efter är en glad dag! Bästa vännen fyller också jämt och hon ligger här bredvid mig och sover.
Alldeles på riktigt.
Det är den 29:e november och vi är i Thailand.

Jag tassar upp och öppnar balkongdörrarna på vid gavel, och så bara ligger vi där och vaknar och pratar och lyssnar på fåglarna som sjunger annorlunda än hemma, på vinden och förstås de avlägsna ljuden från havet. Jag älskar havet!
Gardinen böljar svagt mellan inne och ute, släpper förbi solen som killar in sig i vartenda hörn och vrå och vintern och mörkret hemma känns avlägset långt bort.
Solen petar mjukt på kompisen som packar upp presenter, ler och förundras över att den och den har gett, hon pekar, skrattar och ser glad ut – jag fick från dem också! Och dem! Wow, tänk att de tänkt på mig! 😊
Hon är glad, och jag är glad att hon finns.
Vi ligger kvar, drar oss, och fortsätter småprata medan vi blir mer och mer redo för dagen.

Till slut är vi ändå vakna och presenterna tronar fint på den thailändska TV-bänken strosar vi i maklig takt till frukosten.
Hälsar som vi lärt oss på thailändskt vis - händerna ihop framför bröstet och så en lätt bugning med huvudet - God morgon - och så fyller vi magarna med ägg, frisk frukt och ångkokta grönsaker.
Och förstås en latte.
Lagom mätta lämnar vi slamret och ryssen som alltid staplar bullar, bröd och mjuka kakor i ett torn på tallriken till sin fru, (själv har han två tallrikar fulla med bröd, bullar och pålägg) den stiliga fransosen med alla de busiga barnen – två skriker som galningar nu också – och den hurtiga danska familjen som paddlade kanot genom vågorna igår och höll på att dränka sig och sonen när båten välte och hamnade upp och ned.
Nu sitter de lugnt och äter i pockande träningskläder, och jag ser att pappan surfar på bergsklättring. Sonen kastar en våffla med choklad på grannbordets lilla spanska unge, och sen är matkriget i full gång.
Vi skrattar när vi öppnar glasdörrarna och hettan nästan golvar oss. Värmen håller hårt i oss, och vi stönar över temperaturen och skrattar åt att det är minus 15 hemma i Sverige. För vi är inte där – vi är här!

Jag tittar på min kompis och hoppas hon ska fortsätta vara det i många, många år. Minst tills vi blir hundra! 💜
Hon tittar tillbaka och undrar om vi ska ta en sväng och kolla in vilka solstolar vi ska ha och kanske boka några aktiviteter. 

Morgon-yoga i full fart. Det är så KUL! 

Det gör vi, och dagen blir alldeles underbar. Vi testar yoga och vi testar vattengympa och vi promenerar längs stranden som aldrig tar slut, och så förundras vi över hur det vackra bara fortsätter i all oändlighet och i färg och i form. Allt ser annorlunda ut än hemma…! 

Stranden är en oas för den som vill promenera i och vid havet,
utan mer sällis än just en kompis 

Vi badar tills huden blir russinmjuk, torkar i solen o skakar av oss salt och sand och låter massagekvinnan ta i oss med hårda nypor tills vi nästan grinar på riktigt, och sen köper vi juicedrinkar för resten av pengarna, och sist på dagen strosar vi långsamt upp till restaurangerna vid havet och sitter i mörkret och bara mår väldigt bra.  
God mat och skönsång för kompisen som ju har sin stora dag idag!

Restaurangägaren med man och kusin och moster och brylling och några barn tar i från tårna och räcker fram sin glass/kake/frukttårta med levande ljus. – Make a wish Madam! Make a wish!
De backar undan med glittrande ögon, och ser tyst på när kompisen blåser och önskar. Alla står kvar, håller andan och ler när hon blåser och kanske önskar sig något vi inte får veta  - bara för att plötsligt se dem poppa upp live again.
Alla brinner för full sprutt!! Thailändarna fnittrar så de håller på att dö.
Kompisen blåser bort alla igen, och igen. Alltså – det GÅR inte!
De där ljusen har evigt liv, och det slutar med att hon får hjälp att släcka dem, allt under livligt skratt och glam.
Kanske gör man så i Thailand, kanske inte?
Roligt var det i alla fall!

Dagen tar slut. Vi kryper till kojs och skrattar åt att man kan bli så trött av att göra ingenting.
Av att vakna långsamt med en vän.
Av att släntra längs en strand som aldrig tar slut.
Att leta snäckor, hitta konstiga stenar och betrakta kokosnötter i palmtoppar ända uppe i himlen.
Av att äta utländsk mat och av att skratta i samförstånd och gnabbas om oviktigheter med en bästis. 

Ahlgrens bilar, ett hjärta och en kroppsdel... Vi skrattar så vi kiknar!
Hahahaha!!!

Det är alldeles svart ute. Thailandsvart.
Stjärnor på himlen, och avlägsna skratt nere från baren, någon slamrar med glas och diskuterar livligt. Några lampor blinkar och det känns märkligt att ha en hel ocean av säng utan att slåss om plats med krävande fyrbenta. Lite tomt också faktiskt…

Vi somnar, vaknar igen, släcker, babblar lite till och Kompisen ler lyckligt över sin presenter. Hon pratar om att hon måste tacka alla, helst nu med en gång, och så somnar hon plötsligt, mitt i orden.
Jag ler också, och känner mig lycklig att jag har världens bästa vän där bredvid mig i mörkret.  
Lycklig att hon finns och är här och ingen annanstans. 

Vänner måste vara närvarande, det blir så dumt annars.

Badkrukan

Det är spännande hur man ibland stöter på samma person.
På Ica, när man promenerar med hunden, på föräldramöte och när man läser tidningen. Eller när man köper bil, ja då ser man plötsligt likadana bilar överallt på stan….
Samma fenomen händer mig nu på semestern, jag ser samma mamma och samma lilla dotter dag efter dag.

Det förvånar mig hur våra vägar där i solen hela tiden korsas, och kanske kan det ha med att göra att jag tycker den lilla söta ungen är så speciell?
Hon är också speciellt lik en av mina döttrar.

Vi stöter ofta på varann i hotellets matsal, hon sitter på en hög pall, ibland på en kudde, och nästan jämt med sockrade pannkakor framför sig.
Jag ser henne leka i sanden, alltid nära mamma, eller ibland pappa. Jag ser de vuxna gå till havet och skölja hennes saker, och hon följer dem allvarsamt med blågrå ögon ibland ropandes att hon vill ha vatten i hinkarna, eller de och de plastdjuren särskilt sköljda. Mamman suckar och lyder.
Och jag ser henne sitta allvarsam och ensam på solstolarna när hennes föräldrar badar – hon badar aldrig- utan fingrar på sin solhatt och väntar med stadig blick på att de vuxna ska komma tillbaka från vattnet

Ibland möter vi dem på väg till restaurangerna, och då ser flickebarnet så lycklig ut, hon fladdrar runt med hoppsasteg i sanden, snurrar med sin rosa klänning och pladdrar i ett kör.

En dag när jag parkerat mig ute i vattnet för att det inte går att stå ut med den 35 gradiga värmen, möter jag sötnosens mamma och vi hamnar i lättsamt semesterprat.
- Hello, how are you?
- We are from Germany, and you?
- Have you been in Thailand before?
Och så vidare.

Vi guppar långsamt där ute, havet är behagligt varmt, det är alldeles vindstilla på stranden och vågorna mest som lätta krusningar på vattnet.  Vi två sittligger i det stora blå, gungar mjukt med rörelserna i havet, och babblar lättsamt vidare.
Jag frågar om dottern, och får veta att hon är fyra år och älskar vatten, och hatar havet. Hon älskar att simma också, men bara i en pool.
Mamman suckar uppgivet och berättar att de försökt allt, men deras flicka blir panikslagen bara vid tanken på att doppa tårna i havet.

Så märkligt!
Jag berättar om min ena dotter, hon som påminner mig så mycket om den här kvinnans barn, att hon också var jätterädd för vatten som liten.
Och om hur min man och jag försökte allt och inget funkade.

Vi gick på simskolor, vattenlek, poolhäng och träningar både här och där. Dottern blev inte ett dugg mer glad i vatten, nästan tvärt om, hon skrek som en galning om hon fick en endaste droppe på sitt huvud, och ville genast upp. Ibland kändes det frusterande att hon var så fjölig berättar jag. 

Min nyfunna badkompis lyssnar noggrant, och blir väldigt intresserad när hon hör att vår tjej är stor idag, att hon med tiden utvecklade en stor och äkta kärlek till all slags vatten, och att hon blev en duktig simmerska med tiden.  – Tell me more, ber hon, what did you do? Is it true, did she really learn how to swim in the big sea???
Uppe på stranden tronar den lilla dottern i tjejig Askungenbikini med tillhörande solhatt. Allvarligt sitter hon med benen i kors och betraktar oss, och jag vet att hon inte kommer att börja leka förrän hennes mamma är tillbaka uppe på land igen.
Jag funderar ett tag, säger att jag ångrar att vi tränade så ihärdigt. För det hjälpte inget vidare ändå. Kvinnan som jag faktiskt inte vet namnet på lyssnar och funderar, - Yeah, but it´s not possible to have a kid that is sooo afraid of water.
The sea is not dangerous and we tell her that, all the time. The problem is that she won´t listen. – So, tell me what to do?

Jag rycker på axlarna. Inte vet jag vad man gör med en liten unge som är superrädd för vatten (Måste man göra något alls egentligen?).
Jag säger försiktigt att om jag skulle leva om mitt liv, så skulle jag bara acceptera det. Tänka att vi alltid kunde bada i poolen och att havsskräcken förmodligen skulle gå över.

Lilla 4 åringen vinkar plötsligt  till oss och vi vinkar tillbaka. Hon är väldigt söt!
Jag tittar noggrannare på henne – och märker att jag ler. Hon sitter fortfarande med benen i kors, smala armar som liksom håller om sig själv. Bestämd liten mun, och allvarsamma ögon. På huvudet har hon en brun hatt med stor rosa rosett, och bikinin är rosa den med och tjejiga motiv och söta volanger i kanterna. Hon sitter blicktstilla, sådär som jag sett henne sitta förut, varenda gång mamman är i vattnet.
Vaksam, uppmärksam och med uppmanande blick, typ, Mamma – KOM UPP!

Mamman och jag konverserar vidare, men avbryts när hon utbryter; -Wow! There is my husband! Well, finally!
Jag tittar in mot land och ser lilla sötnosens pappa komma släntrande, också han i badkläder och med en handduk över axlarna. Han ser lagom avslappnad ut, kramar om dottern och sjunker ner på en solstol.
Hans fru skrattar, - Well, I wonder what he´s been doing… Haha! He´s been at the massage for 2 hours now. Loooong massage!!
Hon blinkar till mig och ler när jag gestikulerar och förundrat wowar den långa tiden han varit iväg, och förklarar att hon inte tar massage.
- I have problems with that you know...... I never let anyone touch my body, so I gave him my massaghours also. Actually thats the reason. Do you do massage?

Vi börjar så smått dra oss upp på land, och jag svarar att jag absolut gör det. Varje dag dessutom här i Thailand för det är ju så billigt – och skönt!
Jag berättar att Kompisen och jag går till kvinnorna på stranden, att de är galet duktiga och att det bara kostar en bråkdel av hotellets massörer som också är bra, men fyra gånger så dyra. 

Jag lägger till att jag också har knasiga tankar ibland, och att jag alltid väljer de kvinnliga massörerna, men att jag ska utmana mig lite och ta den manliga om några dagar - om jag vågar.
Hittills är det Kompisen som fått vara den modiga. 😊

Kvinnan ser imponerad ut, lyssnar noga på det jag säger samtidigt som hon bestämt skakar på huvudet och säger nej, nej, nej!! -Thats not an option. - I would NEVER let anyone touch my body, 

it´s impossible! But thanks for telling me. 

Vi spatserar upp på land, och vid den osynliga gränsen dottern dragit upp står hon nu och stampar och vill ta mamma i handen.

Så fort vi är över, ler hon stort och flätar in sina fingrar i mammans och börjar pladdra. Högt och lågt på tyska och lite polska pratar hon, och jag minns att mamman egentligen var polska, just det ja. De går tillsammans mot solstolarna och jag vinkar tillbaka till dem i ett hejdå så länge, vi ses i vattnet en annan dag - gest och så hör jag mamman förklara för sin man och avkomma att de måste träna på att vara vid och i havet.

- Du förstår Isabelle, man kan bara INTE hålla på med sådana här fegerier. Om man är så, så måste man övervinna dem – du måste helt enkelt kunna bada i havet, det ÄR verkligen inte farligt!
Den lilla ungen hänger med näbben, men skrattar plötsligt när pappan ett enda huj kastar upp henne på axlarna och galopperar iväg och köper den lilla en stor glass.

Jag ler lite för mig själv, funderar över rädslor, landar i hundarna (inte helt otippat....Haha!), mentaltester, träning och acceptans -tolerans-och ibland, ofta (o)förståelse. 

Din hund är rädd, min är bara busig. Din unge överreagerar, min ska bara få lite erfarenhet.
Din rädsla är lite larvig, min är mest en princip, kanske egentligen bara att jag är excentrisk.

Solen lyser på mig, och jag tänker att idag ska jag faktiskt boka den manliga massören och se hur det går.

😊