Liten livsrapport

Jag lever! 

- Människorna gnabbas om att jag är för liten, för ful, för konstig, för pyttig och för annorlunda.

Men håhåjaja, jag har minsann hört stormatte säga tusen gånger att ”Skönhet ligger i betraktarens öga” och när jag betraktar mig själv genom mitt på-vägen-att-öppna-sig-öga (för jag är bara 13 dygn och håller på att öppna ögonen) tycker jag själv att jag är alldeles lagom vacker.

Jag är svart och vit, hårig som mina syskon och min kropp är mjuk att ta i och skön att vara i. Jag gillar mig!

Mina syskon är många och fläskigt jätteeeeeestoooooora, men det gör inget för jag ålar mig fram mellan och under dem och hittar mat jag med.

Ibland har lillmatte gett mig mat från den andra mamman som har mina kusiner eller nåt och det funkar ju det med. För jag är inte knusslig!

Mina intressen, ifall ni undrar, är att sova på rygg eller gärna i nåns hand medan de masserar mig, och jag gillar också att äta och jag har sån tur, för jag kan äta allt jag vill och lite till och ändå har jag inte blivit jättestor. 😊

Kanske ska jag köra ett ryck och kralla på mig, just nu håller jag på och funderar på saken.

Just det -jag har fått ett namn också!

Mina syskon och jag ska tydligen heta namn som börjar på P och Lillmatte har döpt mig.

Till Nisse!

Visst är det fint! Ingen annan har fått namn, bara jag, så jag känner mig faktiskt speciell, mest speciell av alla – för jag är den enda med ett eget namn!

De andra mattarna gillar inte namnet, och de säger att det är fel (??) fast då säger min favvomatte att man kan sätta Piss framför, så blir det rätt, och då skrattar alla och blir glada och då blir jag också det, för det känns så kul när alla är glada!

Hejdå alla som undrat och skrivit till Matte och frågat hur jag mår 💜

Världen i Färg

Jag går på mitt pass, lite sådär lagom trött. Novembertrött.

Det är grått ute. Regnigt. Trött och tung himmel med ringar under ögonen, näh, molnen. Molnen ser trötta ut och solen är ett minne blott. Jag räknar på fingrarna, när var det nu det vände? 21 december tror jag, då vänder det och dagarna blir ljusare!! Det gäller bara att stå ut.... 

På pensionatet spelar radion det hippaste i musikväg, det grå lyser med sin närvaro genom smutsiga fönster och leriga tassavtryck på mina byxor.  Inne har vi varmt och skönt och jag känner mig inte sugen på dagens alla promenader.

Musiken gillar jag inte heller, och tänker att jag ska byta bort den unga kollegans smak mot min egen mycket bättre, och lugnare. 😊

Precis innan dörrklockan skriker ut sitt budskap hör hundarna -hur nu i all världen de alltid lyckas med det INNAN kunden trycker på ringklockan- och vrålskäller att NU KOMMEEEEEER DET NÅN!!
Pudeln i den stora boxen hoppar upp och ner, Hon ser glad ut och hon hoppar nästan i symmetri med kompisarna i boxen mitt emot, de glada staffarna som studsar som kanonkuler fram och åter med breda leenden i sina söta fejs och tungorna på trekvart.
Vid dörren i sista boxen ligger en nobel herre och det enda han rör är svanstippen som viftar nedlåtande åt oss, men jag ser att han tittar nyfiken mot dörren - såklart. Alla vill ju veta vem som kommer. 

Den unga kunden är söt, pigg och glad. Ska ut och resa och lämnar sina hundar hos oss. Ganska många fyrbenta har hon, och jag lyssnar noga på instruktionerna;

-       Nummer ett ska ha två dl mat två gånger om dagen. Nummer två äter mindre, tja kanske en dl? Nummer tre fryser lätt och vill ha tröja på och nummer fyra måste ha en matmössa.

Matmössa??

-       Ja, så han inte får pälsen i munnen, då tuggar han sönder den och det blir så fult.
     

Jag fattar, och lovar att vi ska se till att sätta på och ta av den vid varje mål. Noterar att den gamla hunden vill gå kortare än den unga, en ter sämre och en annan är ständigt hungrig. 
Jag plockar bland filtar, skålar, mat, kläder och medtagna biabäddar. och sätter lappar på allt så rätt saker också ska komma med hem veckan därpå.
 Nummer fem fryser också, och han ska också ha kläder på vid utgång berättar ägarinnan. Hon rotar i en av de många påsarna och visar kläderna, den här högen är till nummer fem, och den här högen ska nummer tre ha.

Hon visar och pekar och förklarar att hon tog med ganska mycket, för hon visste inte helt vad vi ville ha.

Själv tänker jag mest hur vi ska kunna veta vilken hund som är just nummer tre och vem som är nummer fem, så att de får rätt kläder i villervallan som lätt kan uppstå när man ska ut och promenera med många hundar.

När jag ventilerar mina tankar med matte skrattar hon och visar igen;

-       Men jag har redan planerat åt er! Titta! Alla kläder här är blå, de är till han med den blå svansen.
Resten av kläderna är andra färger och de är till nummer tre. Han har vanlig färg på svansen.

Va? 
Jag funderar, okej…. Den ena hunden är typ weimaranerblå och den andra är vanlig färg? Vad är vanlig färg?

Jag frågar igen, för att vara helt på den säkra sidan, om matte tror att jag ser skillnad på den som är blå och den som är vanlig för den här rasen färg? (jag tänker för mig själv att jag måste vara dum i huvudet, hunddomare som jag är till ock med… men det känns viktigt att jag har koll på varenda hund som ska bo här)

-       Hahaha! Du kommer se Jeanett, jag lovar! Matte flinar och vi packar in alla saker till de fem små hotellgästerna, får ordning på allt och till sist kommer grabbarna grus.

Fina, välmående och Mr Blå fångar mitt öga förstås.

Jahaja.

- Han kommer ändå att dö

-       Nej, det kommer han inte. Han kommer leva, så det så!

Dottern ler, ser trevlig ut men jag vet att hon är irriterad. Hon gillar inte att någon ska dö.

Inte jag heller, tänker jag, men varför hymla med det när det är så det kommer att bli.

-       Jag ser vad du tänker, du vill tala om för mig att han kommer att dö. Men det kan du lägga av att säga, för det kommer inte hända, han är bara väldigt liten, och du är så full av förutfattade meningar!

Dotterns blå ögon ser bestämda ut, och jag lyfter uppgivet på händerna, viftar ursäktande med dem, och säger att jag ska försöka tro att det inte blir så.

Jag går in i valprummet, sätter mig försiktigt på golvet och sticker ner händerna i valplådan och smeker mamma hund.

Hon är lite trött, myser i värmen med sina små, och ger mig en snabb slick med sin varma tunga, innan hon återgår till att tvätta sina nyfödda och vila.
Hennes mörka ögon med de långa fransarna ser lagom medtagna ut, och jag förstår att hon behöver vila efter att ha gett liv till hela åtta valpar.

De nyanlända ungarna är tysta, tjocka, varma och lite sådär lagom lealösa som bara nyätna valpar kan vara.

Smackar med trutformade munnar, vevar med en liten fot och spritter till med full kraft för att sen snabbt bara återgå till att sova djupt.
De andas hastigt och lätt och reagerar inte när jag kupar mina händer över dem och bara känner hur de känns inuti min handflata.

Alldeles nykläckta varelser är annorlunda, de kräver lugn och ro, försiktighet och ödmjukhet inför livet på något vis.

Varför är det egentligen så?

Jag andas försiktigt och stryker med fingrarna över den lilla hanvalpens hjässa. Rycker på axlarna och känner att jag inte kan svara på det, men att det ändå bara är så det är.

Den lilla piper lite när jag vänder på honom, men somnar om fast jag lyfter honom och håller honom i min kupade hand.

Han väger ingenting. Bara som ett paket påläggsost. Om knappt det. Hur kan han vara så liten? Inte ens kattungarna är så små….

Jag lägger honom bredvid två bröder och betraktar trion där de kryper ihop, tätt, tätt sådär som valpar vill ligga. Lilleman är som en mygga. En dvärgdvärghund? Kan man vara det? Eller har han vattenskalle? Nä, huvudet ser fint ut, faktiskt är hela han jättesöt, men yggepyggeliten.

Hur jag än tittar på valpen ser jag inget fel, ja, förutom att han är knappa halva storleken av sina syskon.
De sex giganterna liksom…Hur kommer han att bli sen då? När han blir stor... Om han blir stor. 

Jag tittar noga på var och en, smeker dem försiktigt, alla och en var, och lyssnar till de små bökljuden som kommer från dem samtidigt som jag känner värmen från deras små kroppar. Och så är seansen slut. Mammahund lägger sitt huvud över sina telningar och talar värdigt om på sitt hundspråk att besökstiden är slut.

-       Du har väl annat att göra va? Laga middag, sköta tvätten, eller bara prata med någon människa eller så. Du kan gå nu.

Jaha... Jag fattar...

Dämpar belysningen när jag går, och tar med mig de trånande och bebisnyfikna hundkompisarna som hänger vid dörröppningen och försöker få en glimt av de små.

Medan jag börjar planera middagen skjuter jag undan tankarna på den lilla, och tänker att det blir som det blir.

Och så är det ju.

Ibland får envisa små leva, och ibland blir de Änglavalpar. 

Jag hoppas dottern får rätt – time will tell.

Vår…. - Knäppa katt

Drottningen, den Lazy one, på röda mattan = DORIS 💗

 En dag för länge sen föddes Doris.

Doris är inte som alla andra. Och hon ser definitivt inte ut som alla andra.

Doris är en hårboll. En tjockis med päls.

Lat, fluffig och hon fäller.

Not my kind of thing skulle man kunna säga.

I alla fall så bor Doris Hårboll hos oss på Jean Dark. Doris ÄR en Jean Darkare otroligt nog. Hon är resultatet av en outcrossparning och jag hade förstås tänkt att jag skulle få alla de BRA egenskaperna genom att avla så här OCH en naken katthona.Förstås dog den endaste nakna och jag satt kvar med en bunt håriga Hårbollar de luxe. Söta, tja, ganska. Håriga? Mmm, för mycket indeed för min smak.

Doris blev kvar och de andra gullegrisarna flyttade till sina egna familjer. Och så hade familjen Lemmeke plötsligt en alldeles vanlig (ovanlig) katt. En typ bondkattsliknande sak som egentligen mest var intresserad av att lata sig hela dagarna. Och nätterna.

Doris var helt enkelt inte som alla andra. Är inte som alla andra.

Doris enda intresse är att ligga. Och då pratar jag inte sex…..

Doris, vår knäppa katt är gullig, rar, lagon kelen och leker ibland när andan faller på, typ var tredje kvartal.

Resten av tiden ligger hon.
Nånstans.

På soffan. På datorn. På bordet. Under bordet. På badkaret. På golvet. På trappräcket. På hyllan. Under hyllan. På mattan. På kylen. Bredvid kylen. I hundbädden. I sängen och på köksbordet och på badrumsmattan och på torkställningen och på stolarna och gud vet överallt man kan komma på..!

Doris gör helt enkelt INGET annat.

Jo, ibland går hon på kattlådan. Ibland äter och dricker hon. Ibland leker hon och en gång hade hon en kull ungar (som hon skötte exemplariskt) och sen ligger hon.

Och det gör hon fortfarande.

Take a look:

"Ingen vet att jag är en liggare. En Babyliggare"
Doris fyra månader 

Du ser rolig ut här nere ifrån

Måste vi egentligen ha så många prylar? Blir lite trångt

Sparka ner grejerna och ha ett hav av plats! 

Handdukar is da shit

Yepp. I am a dog

Om du går snart kan jag ta mattan

Who are you? What are you? 

Vik tvätten nu så jag kan ligga på bordet! Please

Ok, hålla tass e mysigt

Ursäkta, men kan du flytta din dator från mina fötter?? 

Eh, jo, jag KAN sitta. Men det är väldigt onödigt

Hm, om jag skulle ta å dra in benet?
Näh, orkar inte förresten

Japp, nya soffan duger faktiskt bra! 

När man kliar sig på ryggen 

Näe, mattes mage får inte full poäng faktiskt

Tja! Idag ska vi sortera kläder. Eller ja, människan här ska, jag kollar bara 

Ligger rätt bra faktiskt 

Långt ner. Men jag bryr mig inte

E han dvärg? 

Lugn å ro 

Jag ligger bra 

Jag badar aldrig

Workmode

Gå ni, jag ligger kvar 

Kan jag komma två varv runt benet måntro? 

Dåbermannen gick. Sängen e min! 

Nä, för hårt. Du kan hänga hit lite mera grejs

Hm, om jag ska sparka ner den för trappen måste jag åla bort till andra sidan.
Om jag orkar....

Hm, bia eller inte? Vet inte.... 

Mja, mattes täcke är ganska ok. Lite varmt kanske? 

Kollar när husse renoverar trappan

Blir trött på greyhounden som alltid claimar mattan...
Kan ni inte släpa den till nån utställning eller nåt? 

Min rygg e ganska skön å ligga på..... 

Gäääääsp! Näe, om man skulle ta å sova lite hörrni? 

ps, läs om Doris födelse HÄR

Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊