Söndagsbarn och måndags-ex

Ibland när hundbabysar föds kommer de under många och långa timmar, och på det viset kan det bli lite olika födelsedagar för de små....
Några kommer med buller och bång på tex torsdagen, en del syskon hakar på och föds några timmar efter och några i familjen gillar att ställa till det, så de föds helt enkelt en annan dag.
Eller natt.

Och så kommer det sig att en stor del av Sveriges hundar egentligen går runt med fel födelsedag, för att man bara kan ha ett datum på en och samma kull.

Våra valpar kom tassande på söndagen, men majoriteten gjorde entré om måndagen, och så fick det bli - våra ungar är måndags-barn.

Måndagsungarna är hett, hett efterlängtade, och jag ska villigt erkänna att som total novis och väldigt mycket nybörjare med vinthundsungar, kändes det spännande att plötsligt en sen söndag natt, sitta med ett greyhoundbarn i händerna.

Han såg inte ut som någon annan jag sett tidigare, - Lååååånga linjer, faktiskt längre än längst, kraftfullt huvud, och mest av allt, en hals som aldrig verkade ta slut, och som grädde på moset, en stolt böj på nacken. Stiligt!
Jag vänder och vrider på den lilla -stora- och tycker han är helt underbar!

Han väger dryga 530 gram och just ute ur livmodern tar hans sig kraftfullt fram för att leta efter sitt första mål mat.
Greyhoundvalpar är piggare och aktivare än jag förväntat mig. Rörligare också, och med en förlossning som definitivt var snabbare än de flesta dobermannvalpars väg ut i livet, är detta en extra spännande förlossning för mig att följa.

Mamma Greyhound blev några timmar senare Mamma Sexling, och natten de små kom till världen sov jag inte ett skapandes gram.

Men vad gör väl det när man sitter obekvämt en hel natt, ensam i det mörka och tysta, lyssnar till räven som tassar runt och vill äta ens höns, drar lite, och lirkar försiktigt i någon som sitter fast, klipper navelsträngar, räknar moderkakor, ger kall mjölk på sängkanten, rastar en vinglig mamma, och tvättar filtar nonstop, allt i skenet av månen ljus högst upp på himlen, och vår gamla trötta bordslampa därborta på byrån.

När det så sakteligen ljusnar ute, husets katter tjatar om frukost och husse kliver upp, sitter jag där och kan knappt räta ut benen, men ler lyckligt och berättar om varenda en av de nya små för döva öron. Husse har hört det tusen gånger förr.
- Ja, jo, de är ju ovanligt söta, små tassar och små näsor och ja, som alla andra småfolk helt enkelt.... Unika...? Hm...

Han vill hellre ha sin frukost, kramas godmorgon och planera dagen, och när han försvinner till jobbet ringer jag alla kompisarna som väntat och längtat de också, och så skickar jag filmer och bilder till alla, och så sitter vi där, i morgontimmen i våra hus i Sigtuna, i Rom, i Tyresö eller på motorvägen till jobbet, och översvämmas av de helt ovanligt revolutionerande söta greyhoundbebbarna i Vita Huset. :)

För såklart kompisarna fattar. De har, precis som jag, sett tusentals, eller nåja, kanske hundratals iallafall, små valpar, och ALLA ser ju att våra i den här kullen, helt objektivt, kommer att bli de vackraste och sötaste små vinthundarna ever.

Eller ja, de är det redan förresten. 😍