söndag 28 oktober 2012

Magomvridning. Det otäcka, otäcka ordet. Eller, helt enkelt "När Juni fick ont i magen"


OBS. Jättelåååångt..........

 Alla har hört ordet magomvridning. Alla som håller på med hundar, modell större har det i sin repertoar, och även om kanske inte var och en har erfarenhet av det, har de flesta på något vis lärt sig och vet lite om det otäcka tillståndet en hund så snabbt kan hamna i.
Jag med.

För många år sedan hade vi en högt älskad tik i vårt hem som råkade ut för just magomvridning.
Nyss hemkomna efter Stora Stockholm, trötta av att tävla, men lyckliga över resultaten sparkade vi av oss finkläderna, snön och packningen. Satte oss till bords och upptäckte sedan att vår svarta älskling satt i sig en knapp trekilos (tror jag det var) påse med Frolic.
Jag blev dödsförskräckt och vaktade min ögonsten som en hök varhelst hon styrde sina tassar resten av kvällen. Var hon inte lite skum? Såg hon inte lite konstig ut? Visst var hon väl ändå inte som vanligt? Och näe, det var hon inte.

Vi slutade (förstås) på det stora Djursjukhuset, och en motvillig veterinär skrev in min tik. Han tyckte jag var en hönsmamma. Det tyckte husse med.
Själv var jag mest envis och orolig. Vi fick lämna kvar min fyrbenta och åka hem.
Knappt tillbaka och just parkerat bilen ringde de från kliniken - vår hund låg på operationsbordet för visst hade hon magomvridning. Strax efter att vi åkt hade hennes mage börjat svälla, hon fick inte upp något av det hon ville kräkas ut och man förstod att hon var sjuk.

Två dygn efter ingreppet fick jag hämta min hund under dramatiska former. Hon kunde helt enkelt inte vara kvar på sjukhuset. Hon hade gjort en ”Dobermann”.
Det betyder att man inte kunde behålla henne för vård, då hon inte ville ta emot den. Hon ville hem, och hon klagade högt, sörjde och mådde så dåligt att de veterinärerna inte trodde hon kunde bli frisk utan sina nära och kära. 

Vovve hämtades hem. Hon grät och jag grät. Till och med veterinärena fällde några tårar. Dobermann passar inte på djursjukhus.

Rehabiliteringen gick fint. Och ekonomin sämre. Magomvridning är så dyrt att jag den dag idag får kramp i mellangärdet av minnet och tanken på alla dessa pengar. Hua.

Så en dag blev min finaste sjuk igen. På det nya djursjukhuset upptäcktes det att man glömt (!!) en grön operationsduk i buken på vår hund.
Ny operation var uteslutet.

Jag miste min ögonsten och det kändes som om jag aldrig skulle bli glad igen.
Det blev jag förstås men fortfarande, den dag idag ger mig tanken på Magomvridning kalla kårar längs ryggen.

På mitt arbete på vårt Hundpensionat träffar jag många hundar. En del hundar är mer disponerade för den här åkomman än andra. Företrädesvis stora hundar med djupa bröstkorgar. Tex Dobermann, irländsk setter, varghundar, hjorthundar, schäfer och inte minst grand danois

När vi haft en grandis på jobbet och den går hem är jag alltid glad att inget hänt. Att allt gått bra.
Minnet av den stora tiken vi en gång hade som  blev sjuk sitter nämligen som berget. De vänliga ögonen som försökte tala om att hon hade ont, men inte exakt var. Den stora kroppen som inte ville stå utan bara ligga och vila.
Hela det enorma djuret som utstrålade ont, är svår att glömma. Slutligen tog jag beslutet att baxa in henne i bilen och åka. När vi var framme 30 minuter senare var magen som en trumballong. Stor, spänd och i ögonfallande.
Veterinären fick sticka hål akut på magsäcken redan innan vi kom in på rummet. Från att ha varit fullt frisk, till jättesjuk till döende på kort tid. Så fort kan det gå.
Det är otäckt. Och alla hundägares skräck.

Juni
Vi var på hundutställning. Långt bort, ända nere i Dortmund, ca 140 mil hemifrån hade vi tagit oss.
Åkt ifrån hösten, och ikapp sensommaren. Löven hängde fint djupgröna kvar på träden, fåglarna kvittrade och temperaturen var plötsligt behagligt skön.

Vi tävlade, vann en del, packade, släpade, skrattade och höll tankarna på alla de asfaltsfula milen hem långt borta.
Näst sista dagen var det regn. Efter tävlingarna fotade vi oss, tryckte in pokalerna i bilen och åkte glada i hågen till hotellet.
Våra hundar rastades, fick mat och vila på rummet. Själva duschade vi av oss resterna från den dammiga tävlingen och fick en stunds vila vi med innan kvällen avslutades på ett kort restaurang besök och middag.
Knappa två timmar senare sade vi god natt och bäddade vi ned oss med tankarna inställda på morgondagen och den sista, största tävlingen. Vi småpratade lite och som vanligt ”tittade jag av” hundarna. Registrerade att Juni såg konstig ut. Hon låg på dotterns säng och såg inte ut som vanligt. Fast jag vet inte vad som var fel.
Jag pratade vidare, men höll ögonen på vår bruna tik. Vad var det med henne? Ingenting? Kanske var det bara jag som var fånig?
Juni låg med fundersam min och stirrade rakt fram. Så sträckte hon på sig och gick ned på golvet. Drack lite och gick med moloken gång tillbaka till min säng. Den annars högt burna svansen hängde rakt ned. Hon lade sig på golvet med en duns. Jag frågade dottern om hon tyckte Juni var annorlunda, men hon såg inget. Kanske var jag bara fång?
Juni reste sig igen och hoppade upp i sängen. För att genast gå ned och rapa ljudligt. Vi tittade båda på henne, och hon försökte kräkas. Inget kom, trots några ljudliga försök. Juni såg olycklig ut, och försökte hitta en bra sovplats och en bra sovställning. Inget lyckades och hon vandrade olyckligt hit och dit. Jag kände mig mer och mer orolig, och efter några kräkljud till förstod jag att vi måste uppsöka veterinär.
Veterinär. Var hittar man det mitt i natten i en främmande stad. I ett främmande land. Lördag natt sätter vi oss så i bilen och lotsas av GPS:en längs krokiga och små gator runt i Dortmund.

Efter att vi letat på nätet och ringt till Sverige och väckt kompisens man blev vi tvungna att be hotellet om hjälp att hitta ett djursjukhus.
Fast det finns inga djursjukhus i Dortmund. Som ändå är en så stor stad…?

Små kliniker var det som fanns, och om vi kom inom 30 minuter talade en tysk dam om för oss skulle vi hinna innan stängning. ?
Stängning????? Jag kände mig smått panikslagen och funderade på vad som skulle hända. OM det var magomvridning. OM Juni måste opereras. OM hon dog? Om-Om-Om. Det kändes inte bra alls.
Lilla Juni mådde dåligt. Hon låg tåligt vid kompisens fötter fram på bilgolvet, och fast jag körde som en tok låg hon tryggt på sin filt. Men nog såg vi att hon hade jätteont. Jag fick sympationt överallt.

Efter en halvtimme på de tyska stadsvägarna anlände vi, och rusade in på den-faktiskt- jättefina kliniken.

In skrivningsproceduren var viktig, noggrann och utfördes systematisk av en korrekt tysk sköterska. Hon lät sig inte stressas av sjuk, ledsen stånkig hund, hysterisk matte som hoppade på henne på engelska, eller en krävande väninna med riktigt bra skoltyska.

Till slut fick jag nästan ett hysteriskt sammanbrott och se, 
Porten öppnar sig, och ut kommer farbror doktor:-)

Inne på rummet lyftes min sjuka hund upp och undersöktes på bordet. Veterinären konstaterade snabbt att hon var sjuk. Jo, det visste jag redan. Hon hade ett virus konstaterade han snusförnuftigt.
Jag såg tveksam ut, och förklarade för tionde gången att jag nästan var säker på att Juni hade ont i magen. Att hon försökt kräkas men inget kom. Att hon var svullen i buken och hade jätteont. Att jag var lika bergsäker på att det var en magomvridning på gång inne i Junis kropp och att hon behövde akut hjälp. NUUUUUU!!
Veterinären lyssnade artigt och berättade igen att det var ett virus. Han tryckte snabbt i henne en spruta mot viruset, och gav mig medicin och smärtstillande och tyckte att vi kunde åka hem.
Hem till hotellet….

Jag kände mig uppgiven och ledsen och bästa kompisen som följde med som tolk peppade mig.
”Gör som det känns bäst. Om du känner dig osäker så tjatar vi lite till”

Och det hade hon ju rätt i.
Jag skakade på huvudet och började förklara för femtioelfte gången att jag inte alls trodde Juni hade virus i magen. Att hon var jättejättesjuk, och att jag var hundra procent säker på att det var allvarliga saker på gång i min hunds kropp.
Jag önskade att jag skulle ha fel, men ville inte åka till ett hotell med en kanske dödsjuk hund i bilen. Att vara i ett främmande land och kanske måste hitta ytterligare en ny klinik inom kort lockade mig inte alls.
Min långa tirad avslutades med en bön om att kliniken skulle ta en röntgenbild på Junis mage, och om allt var okey skulle vi absolut avlägsna oss och ge veterinären med sköterskor kväll. Eller natt kanske det är mer korrekt att benämna det hela.

Tyska är inte ett språk jag pratar, men det var inte svårt att se vad de anställda tänkte om oss, envisa, dumma svenskar när de hjälpte till att baxa upp 34 kilos dobermanntik på röntgenbordet.
Sköterskan suckade och såg trött ut. Min mage var så orolig så det kändes som om jag också var på väg att få magomvridning, och det var en lättnad när bilderna var klara och hängdes upp på den lysande skärmen.

Plötsligt intensifierades tyskarnas diskussion, och jag snappade upp lösryckta ord. ”Luft i magen, påbörjad vriden magsäck, HUR VISSTE ägaren detta???” Och så blev vi utputtade ur undersökningsrummet.
Juni hängde med huvudet och såg ledsen ut, och jag önskade att det skulle komma en god fe och hjälpa mig ta bort det onda. Att jag kunde förklara för henne att hon snart skulle få hjälp.
Och det fick hon. Strax därpå blev vi lotsade in på operationen, jag fick hålla Juni och krama om henne medan hon sövdes och sedan fick vi åka hem med en försäkran om att de skulle ta hand om min hund på bästa vis.

Två timmars sömn fick vi, och så ringde veterinären och avlade rapport hos kompisen, hon som turligt nog var mer uppmärksam i skolan än jag var.:-)
Allt hade gått fint, Junibrun låg på uppvaket, och vi kunde hämta henne dagen därpå, helst så sent som möjligt.
!!

Vilken lycka.
Fast ändå oro. Jag visste ju att en sådan här stor bukoperation, bland de allra, allra största man kan göra på hund var riskabla. Och att Juni egentligen skulle behöva ligga kvar ett par dagar.

Frågorna var många, och svaren få när jag lade huvudet på kudden och försökte fånga sömnen där några få timmar, innan det var dags att tävla sista dagen på Bundessieger i Tyskland.

Lagom mör intog jag allvarligt frukost morgonen därpå. Våra reskamrater fick en lätt chock över vetskapen vad vi använt natten till, medan de sovit gott i sina mjuka hotellsängar, och de undrade förstås också hur det var med Juni.
Det undrade jag med, och medan vi rattade bilen mot tävlingen, parkerade och började släpa in hundar och packning ringde jag, sms:ade och satt i telefonkö. Åtminstone något jag kände igen från Sverige.. 

Slutligen fick jag fatt i en sköterska som inte kunde engelska. Jag tror hon sade att min hund mådde fint och att vi skulle ses i eftermiddag. Kanske. Eller hade hon sagt att min hund var död och allt gick åt pipan? Suck. Jag visste ju inte säkert.
Jag bombade kliniken med oroliga sms, och begav mig sedan till vår ring för att tävla.

Någon timme senare fick vi svar på engelska - Juni is okey, operation went fine, everything looks positive, see you later! 
Lyckan var total. Bättre än BIS! :-))))

Dagen gick fort, och strax före fem satt vi utanför med fullpackad bil och väntade på att bli insläppta för att hämta vår lilla sjukling.

Veterinären anlände med sin fru och strödde idel lovord över Juni. Inga nyheter precis, vi VET ju att hon är världens snällaste och gulligaste lilla bruna hund. 
Men det var skoj att höra att han varit ute alldeles himself med vår hund.

Juni själv var i himlen. Hon blev så glad att mina fjuttiga lyckotårar inte kändes som något alls, och det var inte det enklaste att försöka hålla den nyopererade konvalescenten lugn.
Hon bäddades in på de nyinköpta tyska, mjuka filtarna, och fick trona mjukt, gosigt och alldeles rent.
Jag fick miljoner med förhållningsregler och antibiotika och smärtstillande i långa rader med mig. (I Tyskland kan man få med sig all medicin direkt, och slippa gå på apoteket. Ganska skönt må jag säga)
Så var det då bara det roligaste kvar. Betalningen.

Och det vet ju alla som har hund (eller katt. Eller marsvin. Eller vad som helst bara det är ett djur) att det är hutlöst att gå till veterinären. (Här kommer ett hett tips: ALLA som har egenuppfödda barn i huset, TVINGA dem att utbilda sig till veterinärer!!)

Jag hade förstås inte räknat med denna lilla extra utgift sådär i min shoppingkalender, vilket kliniksköterskan verkade ha förståelse för. Hon nickade nådigt när jag pep om att få betala med kortet.
(Jag bad till högre makter om att jag alls skulle ha sådär mycket pengar på mitt kort) 

Ingen såg förvånad ut när deras maskin inte ville ta mitt kort. Jag var ju utlänning. Maskinen ville förstås ha mer tyska kort. Eller nåt..? Damen i kassan bad att jag kanske skulle springa till banken och ta ut pengar?
Varpå jag försökte förklara att det var söndag, klockan var 17:30 och att jag liksom inte kunde trolla. Det förstod hon. Men hon såg skeptisk ut när jag bad att få en räkning.

Jag förklarade att jag var ärlig och att jag absolut skulle betala när jag kom hem. Den tyska kliniksköterskan (som sedermera visade sig vara veterinärens fru) såg om möjligt mer skeptisk ut.
På inrådan av bästa väninnan halade jag upp mina ID handlingar och kastade över disken, medan jag förklarade igen, att jag inte hade pengar, och att detta förstås, inte var något jag precis planerat.
ID handlingarna försvann tillsammans ut med kvinnan ett bra tag, varpå hon kom tillbaka med ett leende och talade om att de höll med, hon och veterinären.
Jag fick en räkning och papper på engelska (som jag bett om) där man hade skrivit ned exakt vad som hänt Juni och ett utdrag ur hennes journal.

PHU. Vi fick åka hem!!

Sådär ja. Med hur många vakna timmar som helst och resten av tiden aktivt tävlandes kändes min kropp ungefär som om den varit fasttjepad på Autobahn och påkörd av en kolonn långtradare satt jag ändå lyckligt bakom ratten och påbörjade den långa resan på dryga 140 mil till Stockholm.
För min hund dog inte. Hon låg där, tryggt och mjukt i min bil.

En gång i timmen stannade vi och gav Juni vatten, klappade om henne och lyfte henne i och ur bilen vid behov. När hon måste rastas alltså.
Och vid midnatt var vi alla halvdöda av trötthet. Vi ringde ett välbekant, underbart och charmigt danskt hotell, prutade på priset vad gäller hund (om detta kommer att annat blogginlägg en dag ) och strax efter halv ett somnade vi alla ovaggade i danska, mjuka sängar med stora, pösiga duntäcken över våra trötta kroppar.

För den som undrar anlände vi i Vita Huset drygt 26 timmar efter att vi hämtat Juni hos veterinären.
Resan gick fint, men tog förstås tid.

Juni själva hade två otäcka återfall, eller vad man nu kan kalla det, med kräkningar och ont i magen.
Nu är stygnen tagna, och det verkar som om det mest akuta har lagt sig. Junibrun är pigg och glad, men äter fortfarande dietfoder fem gånger per dag. 

Stygnen är borta, men hon skall ta det lugnt ett par veckor till. 
Vi hoppas - peppar, peppar att vår Junibrun snart är 100% sitt gamla vanliga jag. 

Juni i vår BIS-placerade uppfödargrupp på BUNDESSIEGER  utställningen,
bara några timmar innan hon blev sjuk. 

Juni strosar längs strandkanten på en kort rastningsrunda i Danmark
innan vi åkte vidare mot Stockholm.





5 kommentarer:

  1. Phu... Ibland är dåliga erfarenheter goda sådana...

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar dina erfarenheter! Vilken resa. Här trillar en tår.....

    SvaraRadera
  3. Far åpt skogen!!! Hemsk men bra erfa- om man säger så. Tarmomvridning är faktiskt inte ovanligt på häst heller! Och väääldigt dramatiskt - om du nu tycker att en Dobbermann är ett "enormt djur". Att buköppna en häst på 700kg är helelr inget att leka med kan jag säga..
    Jag håller tummarna för Junibrun!! hoppas hon inte får fler återfall.

    SvaraRadera
  4. Vilken dramatik! Vi håller alla fingrar och tår för att Juni ska bli helt återställd. /Doris

    SvaraRadera
  5. <3. Hua, den här upplevelsen kunde vi varit utan. Stor kram till dig och Junibrun, vår tappraste hjältinna <3.

    SvaraRadera