Tromben = Katla Drake

 Jag har förstått att många följer vår yngsta tik, Tania, och hennes framfarter i livet. I skrivandes stund är hon drygt tio månader, och man kan säg att hon lever fullt ös. Medvetslös. Bokstavligen talat.

Från att ha varit ganska vild. 

Jag tänker mig på en skala från 0-10, så har hon varit 1 miljon. Minst.

Det finns knappt ord för alla hyss hon hittat på, eller hur mycket livsglädje som rymts i den bruna, argentinske valpkroppen.

Tania kom till oss en kylig vårdag i april, och efter det var sig livet i Vita Huset inte likt. Men det var roligt, utmanande och underbart!

Tidigt hamnade vår Tromblikande hund i tonåren, och så en dag löpte hon. Det där gick ganska omärkt förbi, Tania var som vanligt. Pigg, glad och med en massa projekt.

Men plötsligt upptäckte vi att hon drog sig undan. Hon ville mest sova, grotta ned sig i sin människosäng inne i vårt sovrum. Där låg hon nedbäddad under alla sina hundfiltar, gärna med ett mjukisdjur som hon snott inne hos någon av döttrarna, och hon ville INTE komma ut. Faktiskt fick vi dra upp henne, bära/släpa/hota/muta för att ens bara rasta henne. Jag blev jätteorolig, och tänkte att hon var döende i någon märklig sjukdom jag inte hört talas om. Husse undrade om vi sålt fröken Argentina – för hon syntes ju aldrig till. Och barnen började fråga när dobermann nummer två skulle komma till Vita Huset, för det var ju lite trist hemma nu.

Tyst och stilla hade vi några dagar här hemma, och jag bokade (nästan) tid hos veterinären. Det som avhöll mig var att den lilla bruna var piggelin på promenaderna, så vi beslutade att avvakta lite till.

Och så snart vi var hemma sade det ”Vips” och så låg Tania i sin säng. Det där blev förstås de andra djuren nyfikna på. – Vad var det som var så kul med att bara ligga inne i sin säng och glo? De gick in och tittade och möttes av svarta ögon i ett litet ansikte. Tania ville inte alls ha besök.

Hon följde de andra med sura ögon, och såg nöjd ut när de droppade av ut igen i vardagsrummet. Och det gjorde de med besked! Katterna tog sig också några turer in, och möttes där av en sällan skådad syn;
Katla Drake bodde visst nog där inne i sovrummet!! 

Eldsprutande, arg och snabb som en spottkobra for hon ut med sin långa näsa och jagade ut de stackars sovrumsflanerarna med en faslig fart! Och sedan blev plötsligt sovrummet i Vita Huset kattfritt. Det har nog inte hänt sedan dacke…

Vi förstod att vår Argeintiske Tromb var skendräktig, och helt enkelt hade byggt ett bo för sig och sina mjuksivalpar. Gulligt. Och kattfarligtJ

Så kom det sig att fröken Katla Drake fick sina gossedjur avlägsnade, mindre mat och mer motion. Och en dag var hon sitt gamla jag igen. 
Fortsättning följer. Phu J