En förlossning kort och gott

Ute blåser storm.
Vita vindar och piskande isdroppar knackar på fönstren, och jag hör hur det viner och tjuter kring husknuten.

Inne är det tyst och stilla. Mörkt och lugnt. Egentligen borde jag tycka om lugnet, det är precis som det skall vara vid en förlossning.
För Smilla föder, lugnt, sansat och erfaret. Fast hon har aldrig varit mamma tidigare verkar det nästan som om hon aldrig gjort annat. Hon flåsar, bäddar och arbetar med sin kropp när värkarna ger sig tillkänna.
Så kommer den första valpen, jag ser hur huden buktar hårt ut under svansen, och med ett par tre, kraftiga tryck är den plötsligt ute i världen. Han ligger stilla mellan sin mammas bakben, och rör sig inte heller när hon tvättar honom. Jag dunkar till honom lite och nyper honom hårt i skinnet, medan jag hjälper Smilla att ta bort fosterhinnorna. Då vaknar han till, och skriker i högan sky. Hans bruna mamma blir orolig och tittar förebrående på mig - ”Vad gör du med min baby?!”
Den sura babyn förlåter oss nog förklarar jag för henne, och sätter mig tillrätta för att bara njuta av synen framför mig.
Den lilla nya världsmedborgaren protesterar mot sin mammas envetna tunga, men så blir han ju också ren och torr. Strax försöker han klumpigt, men målmedvetet att ta sig till maten, ett företag han lyckas snabbt med. Det blir tyst igen, endast små pip och suckar kommer från den lilla, ganska nöjda, babyn.

Vi delar en skinkmacka ihop Smilla och jag, och när hon börjar pressa på igen känns det som om jag också har värkar. Och det har jag ju, sympativärkar.
Nästa valp anländer, och jag hinner filma hans ankomst. Det är också en hane.
Även han arbetas metodiskt ut i världen, och just som han hamnar utanför sin mammas kropp, på filten, går strömmen och det blir svart.
Vi har strömavbrott. Igen.
Elen har kommit och gått under hela jul och nyårshelgen. Igår, fredagen den 13:e var den borta flera timmar (förstås), och idag har den givetvis valt att lysa (ja, jag försöker vara rolig!) med sin frånvaro.

Det betyder att vi inte har värme, ljus, vatten eller ström. Inte det roligaste som finns med ett hus fullt med hundar, katter, människor och en valpande tik. Moderkakor, blod och fostervatten är skönt att tvätta bort så fort det dyker upp. Och dyker upp gör det, när en 35 kilos välväxt doberdam ger liv.
Jag försöker tänka positivt, och övertalar kroppen och min hjärna att det bara är skönt att sitta här i tystnaden. Att de levande ljusen är stämningsfulla och hur fridfullt det är här inne när nordanvinden jagar med sina långa fingrar där ute.
Mina försök lyckas väl sådär. Inte är det speciellt kul att ta emot valpar i skenet av fladdrande stearinljus, men det går ju det med.

Nummer tre och fyra anländer med några timmars mellanrum, och strax efter kom ljuset tillbaka. Om det stannar vet bara han där uppe, och Vattenfall.

Vi tittar noga på de små och ser att vi inte sett fel i mörkret - vi har fått fyra tjocka, välmående Prinskorvar. Två bruna och två svarta.

Så kom ljuset tillbaka, äntligen, men förlossningen som ju hade gått som på räls avstannade. Smilla fick mat på sängen, en ordning alla våra födande och ammande djurmammor får, samt en kort rastning medan det städades hos hennes fyfödda. Det är rent otroligt hur slaskigt det blir när en storväxt tik får smått.
Valparna ser underbart söta ut, där de ligger; knubbiga, kortbenta med trulig uppsyn på den rena filten, och väntar på sin mamma. De mumlar lite när vi flyttar på dem, och protesterar om vi blir för närgångna.

Fortfarande händer ingenting, Smilla tar en powernap, och jag börjar fundera över vilka veterinärkliniker som har öppet denna lördag. Jag hoppas verkligen inte vi måste åka in…. Det är alltid nervigt med valpningar, roligt när det går bra, och inte alls kul när det går dåligt.
Att tvingas åka till veterinären är tidsödande, stressande för mor och barn och oftast en pärs för alla inblandade. Nåväl. Än har vi inte bråttom någonstans.

Jag tar också en powerbrake, städar lite, tassar runt kring valplådan, fixar, tittar till Smilla, och hämtar fika.
Kaffe latte är gott, och kakan delas systerligt med den födande mamman som blir JÄTTEhungrig varje gång någon tuggar i hennes närhet. De flesta tikar som är mitt uppe i en förlossning är ganska introverta, jobbar liksom i sig själv, och knappast någon vill äta. I alla fall av rasen dobermann.
Smilla tycks inte veta om dessa sanningar. Hon tittar lystet på fikabrödet, och när det är uppätet får hon lite mer mat, fast hundmat den här gången. Jag hoppas att det skall ge henne en skjuts i värkarbetet.

Flera gånger har jag också känt efter inuti Smilla, ibland kan man ha tur och få fatt i en motsträvig unge, och helt sonika dra ut valpen. Men ingen baby i sikte, och vi går ut och springer och hoppar. (Detta hjälper också till att stimulera värkarbetet. En tik som har svårt att få ut en valp skall alltså inte ta det lugnt, utan snarare sättas i rörelse)
Eftersom vi inte har några trappor att springa i tar vi med pannlampan och en handduk (ifall nu någon tänker födas ute i vinterlandskapet) och släpar med den stackars mamman som inte alls vill gå ut och gymnastisera.

Haha, jag undrar vad bilisterna tror vi gör när de svischar förbi. En knasmänniska med illlysande pannlampa och chockrosa neonreflexjacka försöker muta den välväxta, motsträviga dobermanndamen till att springa.
Det går sådär. Smilla tittar vänligt, men lite uppgivet på mig. Hon är trött.
Jag tycker synd om henne, men valpen måste ut. Vi springer lite till, och sedan går vi in. Smilla sladdar runt hörnet, det är bråttom att ta sig fram till de små!

Hon kliver försiktigt ned i lådan och nosar fundersamt på de nya filtarna. Hur många gånger har vi bytt wetbeds under den här förlossningen?
Jag vet inte, det är så många att jag tappat räkningen redan. Mammor vill ha rent och snyggt, vare sig man är människa, katter eller hund.

Någon valp verkar fortfarande inte vara på väg, och jag undrar nästan om jag har fel. Är det kanske färdigt? Blev det bara fyra? Var är de beställda tikarna?
Strömmen är fortfarande på, så vi har i alla fall ljus, jag kan tvätta hundfiltar och surfa medan vi väntar. Trevligt.

Så går minutrarna, timmarna, och så tar värkarna vid igen. Jag känner efter, och når ett litet huvud, som är så nära, men ändå så långt borta. Mina fingrar är alltid för korta, typiskt…. Jag når precis så långt fram att jag ändå inte kan haka fast mig i valpen, bara toucha vid nosen.
Nära skjuter ingen hare.

Väntan är min bästa vän, och efter att vi har umgåtts ett tag tar Smilla i för kung och fosterland, och plötsligt är han här! Han.
Hundguden tycker tydligen vi skall ha pojkår i år, och börjar med att dela ut fem, fina och välväxta grabbar till Jean Dark.
Jaja, vad är väl en bal på slottet - och det har ju visat sig genom åren att vi företrädesvis får fram mer vinstrika hanar än tikar. Så vi får se det från den ljusa sidan tänker dottern och jag, när vi inspekterar femlingarna, pussar lite på de små näsorna, fingrar lite på öronen och beundrar de små tjocka tassarna. Helt oanvända trampdynor är det gulligaste som finns. Trubbiga, rena och liksom helt oanvända….J

Vi byter filtar och städar igen. Tvättar golvet för vilken gång i ordningen, fräschar till vatten och mat och pussar lite extra på den nyblivna mamman.
Tvättmaskinen mullrar stillsamt, och jag sänder en tacksamhetens tanke uppåt, över att vi kan tvätta och har ljus.
Smilla pysslar, fixar och grejar med de små, hon verkar trygg och självsäker. Tänk att få ett knippe ungar och bara sådär, plötsligt, så vet man hur man skall sköta alla. Utan att ha läst vare sig Barnaboken eller gått föräldrakurser.
Hundar är fantastiska!

Så är klockan midnatt.
Det är nu nästan 12 timmar sedan första valpen anlände och allt är lugnt. Smilla har fått ungefär en valp varannan timme, vilket är helt normalt för rasen dobermann.
De är ganska långsamma vad gäller förlossningar egentligen. Konstigt, så snabba de är med precis allt annat. :-)
Kineser och dvärgpinschrar får lika många valpar på två-tre timmar.

Familjen går till sängs, och jag funderar på om John Blund är välkommen, eller hur jag nu skall göra.
Mor och barn vilar i en varm hög, Smilla andas med långa, djupa andetag och runt henne ligger fem små korvar och andas sådär snabbt och fjärilslätt. Just så som bara nyfödda kan. De andas ljudlöst, men ändå hör man det.
Formar små munnar i söta trutande miner, smaskar lätt i sömnen och rycker till i okordinerade rörelser.
De ser ut som tjocka sälbjörnvalpbabysar.

Var det en värk jag såg!
?
Vet inte. Ingen förändring i valplådan. Alla sover.
Jag hänger runt lådan, surfar lite, plockar lite, klappar på trötta familjen, och gäspar själv.
Bäddar bredvid Smilla och de små.
Det kan nog vara vettigt att försöka stjäla lite sömn.
God natt.

Jag vaknar några gånger i timmen. Flyttar på en baby som hamnat bakom mamma.
Makar en bortkommen skrikande hundvalp närmare matbaren. Hjälper de små som blivit osams om en tutte.
Kissar mammahund som behöver ut. Fyller på rent vatten i skålen (jag gjorde ju det innan vi gick och lade oss…?)
Somnar om. Vaknar av ett ljud. Fick hon en valp till? Näe, bara ovana ljud. Ljud vi hört så många gånger, men som lätt glöms bort när de inte används.
Förlorar mig bort i tankar där jag ligger och tittar på den stillsamma familjen i nattlampans sken.
Valpar är otroligt söta. Alla nyfödda är speciella.
Tar mig i kragen och somnar om. Mammahund sover redan, fast med ett halvt vakande öga på sina små. Nyförlösta mammor -av vilken art de månde vara- sover egentligen aldrig har jag märkt.

John Blund kommer snabbt, och även om jag sover med ett lyssnande öra till den nyblivna familjen samt räknar valpar en gång i timmen, är det skönt att vila efter en lång dag.

Lika fort som jag stängde ögonen vid sex är de uppe sju. Solen skiner rosaskimrande på himlen, och det lyser nästan trolskt över åkrarna. När vi går ut på första kissrundan står dimman runt huset, och på väg in igen korsar tre stora älgar vägen. Smilla får bråttom, bråttom in, hon, precis som alla nya hundmammor vill inte alls ut och rasta sig, och man får släpa ut dem under lock, pock och envis övertalningsförmåga. Lika långsamt som det går ut går det fort in.
Jag hjälper henne ned i lådan, och hon tycks räkna, och räkna sina små. Nosar, luktar, tvättar och kolla, ingen har väl varit där medan vi var ute?
Det har ingen, bara jag som bytte filtar medan hon drack, och sakta börjar den oroliga raggen på Smillas rygg lägga sig. Efter att ha legat i en ostkrok, med alla sönerna intill sig och huvudet över dem, slappnar hon av och lägger sig på sidan.
Grabbarna grus är inte sena att ta för sig, de är som valpar alltid är - H.U.N.G.R.I.G.A.

Så är det frukost för två och fyrbenta, och dryga 24 timmar efter den första valpen anlänt är valpningen klar.
Smilla och jag pustar ut, vi har varit halvvakna i 48 timmar, en förlossning startar ju ofta långt innan valparna krystas ut, och jag konstaterar att efter dagens obligatoriska långpromenad med de övriga hundarna blir det en lugn dag idag i Vita Huset.

Ingen förlossning är den andra lik. 

Jag har fött tre barn och upplevt hundratals hund, katt och smådjursförlossningar. 

Alla har varit ensamma i sitt slag. 

Unika, sällsamma och nära upplevelser. 

Här är vi fyra

Fortfarande en kvartett

Sträcka på benen,
gå en runda och dricka en klunk är ett måste mellan varven

En chokladpojke

Sova vid matbaren gör alla små

Helt nyfödd, med en söt oanvänd liten fot...

Jag är också lika söt. Fast brun:-)

En brorsa är bra att ha och ligga nära

"Får jag tillbaka min baby!"