Lika som bär…........ Som hund och katt..............?

I vårt hem finns många katter.
Vi har en grupp som i mina ögon är alldeles lagom.

Det är lagom mängd katter, lagom stor alltså. Lagom mängd att städa efter, lagom avpassade åldrar, lagom mängd för att må bra. Ja alldeles perfekt lagom. Enligt min åsikt.

I den här gruppen finns många olika individer, egna själar med sina bestämda åsikter och personligheter.
Bland annat så finns här Spöka.
Spöka är nio månader, välutvecklad, elegant, karismatisk och muskulös. Klurig men ändå tonåring. Välväxt, men ändå inte helt vuxen. Snäll, men ibland lite elak……. Och bara elak mot Felill, vår lilla Liten, som hon också kallas.
Liten är ny i flocken, ny i Vita Huset, och från dag ett, har Spöka bestämt att det bruna lilla äcklet skall bort. B.O.R.T.
Vår vackra chokladhona smyger efter den lilla bruna -de här två ser ju likadana ut- kniper ihop sina vackra knallgröna ögon till elaka, smala streck och måttar ut snytingar med knivskarp precision, om hon lyckas komma tillräckligt nära den lilla tvillingen.

Vi har klippt klorna, men ändå är det inte skönt att bli örfilad av en arg oriental, och vi försöker alla vakta på den tjuriga tonåringen.

Stackars Liten, hon aktar sig för sin sura kompis. Eller, är Spöka hennes kompis? Vi vill ju att hon skall bli det, att katterna skall kunna funka ihop, men det är vad vi vill det.
Felill ser sig för var hon går, och leker med Grisen, Samson och de andra, men försöker hålla utkik efter den arga polisen som vill ha lugn och ro och inga glada spralliga kattungar i sin väg. Inga kattungar alls faktisk, för det verkar inte spela så stor roll hur vår nykomling beter sig what so ever,,,

Spöka vaktar på sitt territorium, håller koll på vårt stora hus, alla rum, alla sängar, alla bäddar, alla de andra katterna, hundarna, vattenskålarna, maten och framförallt - oss människor.
Alla får ha allt. UTOM kattbabyn. Hon får inte vara med.

Ibland far mina tankar till oss djurälskare. Vi som har vår egen hund/kattras och älskar den över allt på jorden.

Vi pluggar om den, lever med den, umgås med den och utbildar oss inom denna ras.
Vi bloggar om dessa våra fyrbenta, skriver om våra tankar kring den, fyller våra sidor med statistik, vår egen och andras.
Vi umgås med likasinnade, skvallrar om de andra inom rasen - telefon går varm- och tillbringar timmar för att resa till och från tävlingar där vi försöker meritera våra djur.
Vi åker på möten och träffar andra som älskar rasen lika mycket som oss själva, bjuder in föreläsare och andra mötesdeltagare och förkovrar oss allt vi kan.

Vi avlar på våra fyrbenta, planerar framtiden in i minsta detalj, och lägger ned ofantliga summor vår älskade ras.

Sista timmarna med våra vänner ger oss ofta fruktansvärd sorg och smärta, och alla som lever med hundar och katter har varit i den mörka, bottenlösa förtvivlade ensamheten som blir kvar, när den älskade fyrbentingen vandrar vidare, och lämnar oss ensamma i tomma intet.
Alla har vi också upplevt den jublande lyckan att hämta hem en liten, varm, tillitsfull varelse som tultar runt kring ens ben, sover i ens armkrok och bara älskar en så förbehållslöst som bara en hundbaby (eller kattbaby) kan.

Precis som Spöka, vår vackra, eleganta oriental vaktar vi på vårt revir. För egentligen är vi alla lika. Vi har samma känslor, tankar, drömmar och intressen.
Vi har tappat våra hjärtan till samma raser som våra antagonister.

Samma 25-åring, 37-åring, 43-åring som också lämnar barn på dagis, läser läxor med tonåringar, följer med på aktiviteter, besiktigar bilen, handlar på ICA, betalar räkningarna lite för sent, lusläser allt om ens egna ras och trött sjunker ned i soffan på kvällen med någon älskad fyrbent vid sin sida.

Precis som jag, har min människotvilling gråtit över sin förlorade fyrbenta, känt den tomma saknaden på promenaden, hålet i hjärtat när den så invanda bästaste vännen inte längre finns.
Han eller hon har också delat den jublande lyckan över en ny liten vän som flyttat in. Borrat ned näsan och känt lukten av valp/kattunge, hört och känt det lilla tickande hjärtat, sett de stora uttryckfulla ögonen och charmats av den klumpiga kroppen med de okordinerade rörelserna.
Och vi har alla planerat för framtiden med nykomlingen i familjen, tävla, avel eller vad vi nu är intresserade av.

I Vita Huset finns en fin grupp med siameser och orientaler. De är fint anpassade för varandra, och borde egentligen trivas som fisken i vattnet.
Åldrar, utseende, intresse och liv borde kunna delas i bästa välförstånd bland dessa katter. Ändå går det inte.
Spöka vill ha bortbort nykomlingen. Fast de båda skulle kunna ha roligare än roligast.
Märkligt fenomen.
Bara att klia sig i huvudet.

Jag kliar mig i pannan och surfar runt lite på de olika rasbloggarna. Istället för att glädjas med sina djur är det fullt av knasigheter på dessa ”raljera.se” sidor. Man rekommenderar kullar, rapporterar sjukdomsresultat på hundar som man hittat på, eller på nätet…. skriver hit och dit, gissar och rapporterar om dödsfall, funderar och gräver i människors hundavel.  Ofta blir det mest fort och mycket fel.
Fast jag tror att intentionen är god och kärleken till rasen är stor.
Knasigt att vi inte kan se varandras likheter, utan odlar och ger näring till olikheterna.
Precis som vår Tjursurakatt, Spöka.

Den ensamma.