Gästbloggaren

Som uppfödare får jag ofta inblick i andras liv. Det kommer telefonsamtal, sms och mail med allehanda historier. 

Sorgliga historier, hjärtknipande historier och som häromdagen, jätteroliga historier. Jag skrattade gott och länge. 

Fast egentligen var det kanske inte kul? Jag försökte komma med glada tillrop och stötta min valpköpare, men skrattade så fort jag kontaktat henne, och var ensam igen. Varför var det så kul? Jag antar att jag ju faktiskt känner igen situationen allt för väl. Detta med dobermann och koppel är ett laddat kapitel för många av oss som lever med rasen. 

Det finns allehanda förståsigpåare som genom åren försökt komma till rätta med problemet, 
och många är buden kring rasens beteende. De stackars ägarna ger lätt upp, köper draglinor, har hunden lös, bokar kontinuerliga tider hos sin kiropraktor, och söker aldrig mera hjälp. 

Jag som har levt med rasen i snart 30 år vet av erfarenhet att många dobermann inte kan gå i koppel. Eller inte vill? 

De hoppar, studsar, snurrar, drar, rycker och trasslar in sig. Jättemärkligt, men så är det. De flesta envisa ägare får ordning på sin livsbejakande vän till slut, men vägen dit är ofta brokig och ganska lång. 

När jag tycker livet är jobbigt har jag valt att försöka se positivt på saken, och givetvis göra mitt bästa för att göra något åt saken. 

Mailet nedan fick jag av en härligt, livsglad-med-glimten-iögat-dobermannägare som alltid försöker se livet från den ljusa sidan. Det skulle vi andra kunna lära oss mycket av. Way to Go Susanne! TACK för att jag får dela med mig av dina underbara ord! 

Ps, jag hoppas inte detta kommer att ge mig svårigheter att sälja de fem små uuuunderbara pojkarna i vår valplåda. De kommer aldrig att göra enligt nedan.... Hahaha!! 

Hej Jeanett :-)

Jag insåg idag att om jag ska skriva en hundbok så hade det varit jag och Anna Wahlgren som får stå ute i medievärldens blåst. Super bra på ytan men skräp inunder till.

Så här började det hela, Gösta sträckte en muskel och var väldigt halt och öm, blev förordnad vila och smärtstillande plus några veckor i koppel. Det hela ger då en ickehalt och väldigt glad och pigg dobermann vars matte har missat den fina snygga koppelträningen. Imorse begav jag mig ut med Gösta, fanskapet till flexikoppel och ”den super stora retstickan” Signe. Försovit mig en timme, ska kanske ha mens vem vet, sovit för lite.

Eftersom jag får bita i det stora sura ”kan inte gå i koppel” äpplet, får jag köra koppelträning nu istället. Var tredje sekund påpekade jag för Gösta att kopplet inte är en draglina eller ett gymredskap och när han visar någon form av positiv respons, beröm. Så var tredje sekund beröm och var tredje sekund skäll, efter ca 10 minuter erbjöd jag Gösta att han kunde få sluta sitt liv med hjälp av en flexikoppel dosa. Nu är ju inte Gösta den mest lättskrämda så han hängde inte upp sig på detta.

När vi promenerat i ca 5 minuter till så näst intill bryter(kanske kanske jag över driver lite här men fruktansvärt ont gjorde det i alla fall) jag foten i en vrickningsolycka, liggandes på marken med en bultande och öm fot och dessutom vilket faktiskt inte är min stil storgråtandes. Vad gör fanskapen till hundar då, tänker dom små monsterna att deras matte behöver stöd och kärlek, absolut inte, dom påbörjar en ”nu djävlar ska vi leka och brottas medan kärringen är nere” aktivitet. Hulkande ber jag Signe att sluta att busa med sin brorsa så att han inte drar upp skadan men det skiter hon fullständigt i. Eftersom jag då är en mycket sofistikerad och väldigt mogen människa så grät jag nu likt gråterskorna i Mellanöstern samtidigt som jag bankade med händerna i marken (otroligt men sjukt nog sant, likt en tjurig treåring) och i den ena handen höll jag dosan till flexikopplet. Det måste ha sett mycket underhållande ut;)

När jag efter en stund hade hämtat mig, mindre gråtandes och nu fruktansvärt heligt jävligt förbannad, hotar jag Gösta att om han tar ett steg framför mina fötter får han se på icke pedagogiska träningsmetoder. Vilket förstås Gösta gör, här kommer det in lite censur, sen tror jag att Gösta inser att även ifall han gör som han vill för det mesta så var det nog inte läge nu att pressa sin matte ännu en bit över gränsen. Signe det lilla aset som går lös springer hela tiden omkring lagom långt ifrån oss för att överblicka läget men inte involvera sig. Med en min som är helt obetalbar, ett retsticke flin, som om man inte är heligt sur och förbannad kan skratta åt. Jag går där och mumlar om att jag hatar hundar och att jag aldrig någonsin vill ha någon mer hund och här ruinerar man sig (det kan vara så att jag är lite lite oekonomisk ändå) för deras jävla skull och vad får man för det, ingenting, ett skadat knä och en bruten fotled. Jag hotar med att dom ska fan inte få något bra foder längre utan ett skitfoder som man köper på Maxi, dom ska alltid få leva i en hundgård så jag slipper se dom men sen kom jag på det bästa, det är att åka till dagiset och lämna dom där och aldrig hämta dom igen. Sen kom det lite mer gråt, svärande och mumlande, dock måste det ju erkännas att Gösta under hela denna tiden gick väldigt bra i kopplet, däremot såg han ju inte helt harmonisk ut. Signe det fanskapet höll sig fortfarande undan, inte förrän jag öppnade bakluckan i bil kom hon fram och hoppade in.

Härligt att man är en stabil, pedagogisk och harmonisk människa, jag minns att Ceasar Milan sa att man inte ska blanda in känslor i sin hunduppfostran utan bara energier, jag tror inte han hade varit helt nöjd med mitt sätt att hantera mina hundar i morse.

Vad är kontentan av detta, att kvinnor, PMS, understimulerade Dobermann vars ägare inte har lärt dom att gå i koppel ska man inte blanda ihop, eller vad säger man.

Tack och lov är det väldigt väldigt sällan som jag uppför mig som en schizofren psykopat med mina hundar, fast det är ju ingen ursäkt när det väl händer.

Jag stukade min fot en gång när Ebbabebba och Agnes var med, då gick Ebba fram och ställde sig hos mig som tröst, en annan gång råkade jag cykla på ett cykelställ, flög en bit och landade på en stor sten med höften (det gjorde väldigt super mycket ont), då la sig Ebba hos mig tills jag hade hämtat mig, men mina nuvarande två ”vi har väldigt stora ego och bryr oss bara om oss själva” hundar dom är fan inte mycket och hänga i granen när man är skadad och har ont. Jag vill reklamera båda två, är det möjligt ;)