Fem dagar - söndag

Jag vaknar av annorlunda ljud. Inte hemtama.

Och att jag ligger helt i fred.

En märklig ensam känsla. Ingen kliver på min mage. Ingen slickar mig i ansiktet och ingen ligger vid mina ben och tvingar mig att ligga som en hoprullad ostkrok.

Hela den gigantiska dubbelsängen är bara min, och den är galet tom. Dessutom har jag sovit länge, hela natten, och vaknat av mig själv.
Klockan är sju och ljudet av klapprande hovar på hård asfalt närmar sig och försvinner nästan direkt i fjärran, samtidigt som jag hör bildörrar som slår igen, en skällande hund och någon som pratar utanför min dörr. Stresspratar, skyndar på en annan och så försvinner även det ljudet så sakteliga.
Utomlands är sannerligen inte hemma. 

Jag gör mig iordning, äter frukost i slafskläder (vågar inte ta risken att söla ner mig innan showen) och förundras över hur olika maten kan vara i andra länder. Annorlunda men god! 😊

Lite nystrukna kläder, smink och med uppsatt hår-senare är jag klar att hämtas av utställningsarrangören som kör mig med sin roliga och superfina taxdekorerade bil.

Rumänien är som sagt var ett nytt land för mig, och jag insuper omgivningen från min plats i bilen med stort intresse.  
Det finns nästan inga motorvägar alls i landet berättar min chaufför, och rycker beklagande på axlarna.
Det tar tid att åka bil, tågtrafiken är obefintlig och han hoppas och önskar att vägarna snart ska förbättras.

Han har förstått att jag tycker det är spännande med djuren, och pekar på de trekantiga skyltarna med varning för kor.
Korna här i Rumänien finns överallt och förstås också i bostadsområdena. Ägarna släpper ut dem lösa tidig morgon, och sedan äter damerna det de hittar av gräs och vandrar sedan hem när dagen börjar ta slut.
Annorlunda!

Vi åker ytterligare kilometer och stöter på en flock får. De betar lugnt och blinkar inte ens när vi nästan touchar några av dem där de står i vägkanten och mumsar gräs.
Min frukost är farligt nära att åka upp, och jag viftar med armarna och ber att få fota fåraherden som står och hänger på sin käpp och tittar på sin fårflock. Hans båda hundar av oigenkännlig vall/vakthunds-aktig ras ligger utslagna bredvid honom i gräset.

Den här bilden har jag stulit från nätet, mina egna blev inte så bra... 

Känslan av att jag hamnat bakåt i tiden gör sig påmind igen när vi passerar ytterligare en fåraherde, och tre ekipage magra hästar med trävagnar med leende människor, och bagage på släp.

Chauffören berättar att hästvagnana är ett stort problem, de har varken reflexer eller lysen och bilisterna kör ofta på dem när de är ute i mörkret. Gatulykter finns förstås inte, och olyckorna är ofta förfärliga.

Jag är glad att vi har saktat ner lite, håller illamåendet stången och stirrar rakt fram medan jag rabblar rasstandarden inne i mitt huvud och påminner mig själv om det jag måste minnas när jag ska jobba i ringen sen.

Vi är framme ganska snart och utställningsplatsen är spännande och otroligt fin. En veterinärklinik, modern med den senaste tekniken finns på platsen, ett antal välskötta små trästugor för gäster, ett hus för umgänge och innehållande restaurang mitt emot och så två stora kennelbyggnader med rastgårdar intill.
Där finns förstås också en gigantisk jättegräsmatta, inhägnad och klar med ring och plats för alla som vill. Och en hel del till faktiskt.
Stället är fantastiskt!

Människor nickar vänligt, tittar nyfiket och alla pratar glatt om det gemensamma intresset för dagen – dobermann.

Själv får jag eskort till ringen och jag passar på att njuta av synen som är bland det vackraste som finns, underbara dobbisar överallt!
Två bruna tikar ligger tätt i solen med sin matte.
Några unga hanar stirrar utmanande på varandra och struntar i sina ägare som rycker i dem och svär. (Tror jag, jag förstår förstås inte ett ord av det som sägs)
En liten babyvalp sover sött på sin näsa och jag håller i mig själv för att inte bara sjunka ner och krama den. Längre bort ser jag en fyrbent slyngel som smitit och hussen skriker irriterat på sin hund som hoppar på nästan okontrollerat glada ben runt, runt sin ägare medan han har ett stort smajl i sitt svarta ansikte. Så TYPISKT dobermann!

Innan jag börjar hinner jag kolla min telefon, och på skärmen dyker det upp en bild på en brun dobermannvalp, som följs av ett pling, och ytterligare en bild på en nyfödd, fast denna gången en kattuge…!
Det fladdrar till i min mage av spänning, och jag vill kasta mig på telefonen och ringa hem!
Det går såklart inte, och istället stänger jag av den och återgår till ringen och det jag ska göra där.

Två söta tjejer ska vara mina ringsekreterare och vi småpratar lite på knacklig engelska innan dagens arbete.
Bedömningen ska göras på ett standardiserat papper, jag som domare ska kryssa i hur jag upplever var och en av de ca 50 hundarna enligt ett redan färdigt formulär.
En ringsekreterare ska hålla ordning (på vad som nu kan dyka upp, samt skriva i alla hundars resultat på en tavla som alla kan se i publiken) Den andra ska skriva åt mig, och hon följer mig troget, hack i häl hela dagen.

Solen gassar, och det är lite svettigt under kavajen. Inte för att det gör något, finns det alls bättre saker man kan göra än att döma en dobermannspecial i solsken? 😉

Så kommer hundarna. Ja, och deras ägare förstås. Som på de flesta ställen i Europa bedöms vår ras uppdelad i brunt och svart.
Svart först, med start baby, valp, junior och så fylls det på i åldersordning. Hanar först, sen tikar, och allra sist börjar man om, men med de bruna.

Generellt kan jag tycka att hundarna i Rumänien hade väldigt bra huvuden. I alla fall om jag jämför med våra skallar i Skandinavien, där vi totalt tappat bort underkäkar, längd och vackra uttryck. Nu var dock inte alla vovvar jag satte händerna i alldeles utmärkta, jag noterade många hundar som var alldeles för köttiga och hade fladdriga läppar och löst halsskinn.
Vi bör nog också se upp med proportionerna – en dobermann ska vara en hund med kraft OCH elegans och den ska vara kvadratisk.
INTE låg och lång med korta ben.

Nåväl, majoriteten av hundarna jag såg var fina representanter för rasen och den vinnande tiken hade jag LÄTT kunnat tagit med mig hem.
Hon var som en påse smällkarameller utrustad med ett fantastiskt huvud, långt ädelt och med det underbaraste uttryck man kan tänka sig. Ett Sammetsöga helt enkelt! <3

Min Bir-Vinnare. En fantastiskt tik med det mesta av det bästa

Några av hanarna var nästan lika bra som tiken, och jag såg i katalogen senare att de var nära släktingar till BIR-tiken.
Roligt när man kan se att uppfödare har hittat sin linje, och arbetar efter den!

Dagen blev lång, jag hade bestämt mig för att skriva egna åsikter också om varje hund, och förstås ge öppen kritik.
Min engelska haltar betänkligt, så jag hoppas de flesta fick med sig det jag försökte förmedla.

Underbart är kort, Dobermanndagen tog förstås slut, och jag fick skriva under alla diplom vid middagstid, medan flinka frivilliga plockade ned utställningen och vinkade av lyckliga, trötta, glada, arga, uppspelta och några stolta hundägare.
Man kan nog absolut säga att känslorna lätt svallar för oss hundägare, och inte alla är bekväma med att få sin hund bedömd om den inte får en bra placering. Vi domare vet förstås att det är så, men ibland är det ytterligare en utmaning, i alla fall för mig, att hantera besvikna, arga och ibland frustrerade ägare också.

De allra flesta var dock på gott humör, och de korta metrarna ut till bilen tog nästan en timme då så många vill prata, hejja och fråga saker.

Ett snabbt samtal hem hann jag med, två små valpar hade fötts, mammahund jobbade på och det gick bra, om än lite segt hälsade dottern. Molly katt var desto mer effektiv, tre ungar i rapp följd, och hon låg nu nöjd och glad med sin trio och bara mådde bra med mat på sängen, serverad av yngsta dottern.

Bilfärden till hotellet kändes underbar, det var skönt att sitta ned, och ännu skönare att få en dusch, rena kläder och varm mat i goda vänners sällskap.
Middagen serverades enligt rumänsk tradition, olika varianter kallt kött, många sorters ostar, lök, supergoda tomater och gurka, skålar med ris och grönsaker och grillad kyckling.

Mest minns jag att vårt hundprat fortsatte, och nästan tre timmar swishade iväg som ingenting.

Trött och glad över en händelserik dag tumlade jag i säng kl 23, slöt ögonen, somnade  - och vaknade.

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Forts följer..