Fem dagar - Fredag och lördag

Dagen innan jag ska åka är det (oftast) stress.
Packa.
Planera.
Jobba.
Informera.
- Så här mycket mat ska hundarna ha. Så här mycket mat ska katterna ha. Här är telefonnumret till veterinären, om något händer. På söndag kan jag inte svara i telefonen dagtid, då jobbar jag. OM de föder, skicka meddelande, OM något går fel, åk till den här kliniken.
Se till att det är någorlunda städat när jag kommer hem 😶
Glöm inte göra rent i kattlådorna.
Jag älskar er.
Blablabla.
För jag vet ju att tjejerna klarar allt, de är experter vid det här laget.

Så upptäcker vi att Lilleman har diarré. Dagen innan jag ska åka. Fasiken alltså.

Kattungar är känsliga och jag får en dålig ångestklump i magen. Jag vill stanna hemma!!
Såklart det inte går, och jag packar istället, varvat med att den lilla sjuklingen får besök där han ligger och vilar på en värmedunk mest hela tiden.
Han ser ynklig ut, och gnäller med hes röst.

Veterinären informeras, vi bestämmer att avvakta till morgondagen och så närmar sig natten. John Blund anländer strax efter midnatt. Tidig morgon vid 05 ringer klockan, och det känns som om jag aldrig sovit.

Äldsta dottern kör mig till Arlanda (Tack Linn!) och på flygplatsen är ingen trött. Människor fram och åter, nästan som i en myrstack, och som vanligt är där massor att vila ögonen på.
Trötta ögon.

Det ganska lilla planet tar oss tryggt till Warszawa för byte till slutdestinationen, sträcka på benen och ta emot samtal hemifrån. Dottern är allvarlig.
Veterinären har tittat på babykatten och det ser mörkt ut.
Han är väldigt sjuk, och kommer aldrig att bli frisk. Tror fru Doktor. För hon kan förstås inte lova.
Jag ska besluta NU, pronto, med detsamma och omedelbart om han ska få leva. Det kommer inte att gå.
Jag står ju på en flygplats! Därifrån kan man ju inte ta stora beslut! Det kan man.
Jag hör rösten genom luren, och nickar medan jag ger min tillåtelse.
- Jag hör, jag förstår. Jag godkänner. Ta bort honom.
Milen i luften till Rumäniens flygplats minns jag inte. Bara sorgen över att små babybarn ibland måste bli Ängladjur alldeles för tidigt.
Aldrig vänjer jag mig!

Jag suckar lätt, betraktar molnen som glider förbi och tänker att jag måste ringa hans matte.
Hon som bokat honom, lagt ut bilder på Facebook och som väntar otåligt på sin lilla Prinskattunge.
Nåja, det får vänta tills jag kommer hem. Jag tänker att jag måste ringa tjejerna och krama äldsta extra när jag kommer hem, kattungarna bor på hennes rum och hon älskar dem sådär alldeles extra.
Usch.

Planet landar fint och jag har överlevt ytterligare en färd i luften (Japp, detta med att ha vingar är INTE min grej och helst skulle jag vilja söva mig själv innan det är dags att kliva in i ett flygplan)

En trevlig ung man hämtar upp mig, bär bagaget och pladdrar obekymrat på felfri engelska och visar mig till sin bil.
Vant styr han genom staden, och berättar saker om sitt land medan jag insuper allt det nya.

Rumänien är ett land som behöver utvecklas tycker han. Han säger att hans land behöver arbetas på och med, att bristen på motorvägar är hemsk och att det mesta haltar.

Han styr bilen med van hand och 40 skyltarna swishar förbi som små plutteprickar bakom oss. Vi kör inte i den stipulerade farten kan jag meddela.....

Sekunden efter gör jag stora ögon, en tunn häst med en stor trävagn fullproppad med människor i travar framför oss på vägen.
Jag tänker att det är något jippo som pågår, och inser förstås att det är livet i ett annat land jag ser.
Nästan som att åka 70 år tillbaka i tiden, fast i Sverige. Eller lite till?

Min chaufför muttrar om hästar, folk och annat, svänger hastigt och så är vi förbi. Allt gick i flygande fläng. Vi fortsätter över, mellan och nedanför Rumäniens bergiga vägar, allt medan jag nyfiket betraktar livet utanför bilens fönster.

Timmarna går fort, och seneftermiddag är vi framme.
Ett vackert stort grönt hotell står framför mig, och vi blir väl emottagna. Utanför är allt modernt, och blommorna står i välkomnande klaser där vi går. De doftar sommar, och värmen slår emot mig.

Jag visas upp till mitt fina rum, packar upp och så passar jag på att vila en stund och ringa hem.

Hemma är det lugnt får jag veta, tjejerna pysslar med sitt, och de fyrbenta mår bra.
mammakatt är nöjd med sina två kvarvarande ungar, och allt är stabilt.

Bra.
Jag gillar inte att vara för långt borta – ifall något händer.
Och Rumänien känns inte precis nära hem.

Jag suckar lätt, funderar på om jag ska gå en snabb promenad, eller bara ladda inför morgondagens syssla, något av det bästa som finns – att få döma dobermann, världens bästa ras! 

Det blir ladda på rummet, och jag passar på att läsa rasstandarden, en bibel för den som lever med en ras, men det skadar aldrig att bara påminna sig själv, och så får det bli innan kvällen kommer på ett rumänskt hotellrum. 

Läs mer om Rumänien här