Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊