Världen i Färg

Jag går på mitt pass, lite sådär lagom trött. Novembertrött.

Det är grått ute. Regnigt. Trött och tung himmel med ringar under ögonen, näh, molnen. Molnen ser trötta ut och solen är ett minne blott. Jag räknar på fingrarna, när var det nu det vände? 21 december tror jag, då vänder det och dagarna blir ljusare!! Det gäller bara att stå ut.... 

På pensionatet spelar radion det hippaste i musikväg, det grå lyser med sin närvaro genom smutsiga fönster och leriga tassavtryck på mina byxor.  Inne har vi varmt och skönt och jag känner mig inte sugen på dagens alla promenader.

Musiken gillar jag inte heller, och tänker att jag ska byta bort den unga kollegans smak mot min egen mycket bättre, och lugnare. 😊

Precis innan dörrklockan skriker ut sitt budskap hör hundarna -hur nu i all världen de alltid lyckas med det INNAN kunden trycker på ringklockan- och vrålskäller att NU KOMMEEEEEER DET NÅN!!
Pudeln i den stora boxen hoppar upp och ner, Hon ser glad ut och hon hoppar nästan i symmetri med kompisarna i boxen mitt emot, de glada staffarna som studsar som kanonkuler fram och åter med breda leenden i sina söta fejs och tungorna på trekvart.
Vid dörren i sista boxen ligger en nobel herre och det enda han rör är svanstippen som viftar nedlåtande åt oss, men jag ser att han tittar nyfiken mot dörren - såklart. Alla vill ju veta vem som kommer. 

Den unga kunden är söt, pigg och glad. Ska ut och resa och lämnar sina hundar hos oss. Ganska många fyrbenta har hon, och jag lyssnar noga på instruktionerna;

-       Nummer ett ska ha två dl mat två gånger om dagen. Nummer två äter mindre, tja kanske en dl? Nummer tre fryser lätt och vill ha tröja på och nummer fyra måste ha en matmössa.

Matmössa??

-       Ja, så han inte får pälsen i munnen, då tuggar han sönder den och det blir så fult.
     

Jag fattar, och lovar att vi ska se till att sätta på och ta av den vid varje mål. Noterar att den gamla hunden vill gå kortare än den unga, en ter sämre och en annan är ständigt hungrig. 
Jag plockar bland filtar, skålar, mat, kläder och medtagna biabäddar. och sätter lappar på allt så rätt saker också ska komma med hem veckan därpå.
 Nummer fem fryser också, och han ska också ha kläder på vid utgång berättar ägarinnan. Hon rotar i en av de många påsarna och visar kläderna, den här högen är till nummer fem, och den här högen ska nummer tre ha.

Hon visar och pekar och förklarar att hon tog med ganska mycket, för hon visste inte helt vad vi ville ha.

Själv tänker jag mest hur vi ska kunna veta vilken hund som är just nummer tre och vem som är nummer fem, så att de får rätt kläder i villervallan som lätt kan uppstå när man ska ut och promenera med många hundar.

När jag ventilerar mina tankar med matte skrattar hon och visar igen;

-       Men jag har redan planerat åt er! Titta! Alla kläder här är blå, de är till han med den blå svansen.
Resten av kläderna är andra färger och de är till nummer tre. Han har vanlig färg på svansen.

Va? 
Jag funderar, okej…. Den ena hunden är typ weimaranerblå och den andra är vanlig färg? Vad är vanlig färg?

Jag frågar igen, för att vara helt på den säkra sidan, om matte tror att jag ser skillnad på den som är blå och den som är vanlig för den här rasen färg? (jag tänker för mig själv att jag måste vara dum i huvudet, hunddomare som jag är till ock med… men det känns viktigt att jag har koll på varenda hund som ska bo här)

-       Hahaha! Du kommer se Jeanett, jag lovar! Matte flinar och vi packar in alla saker till de fem små hotellgästerna, får ordning på allt och till sist kommer grabbarna grus.

Fina, välmående och Mr Blå fångar mitt öga förstås.

Jahaja.