fredag 6 juli 2012
Inlägg som berör
Mitt förra inlägg fick stort gensvar. Många andra delade mina tankar kring våra tvåbentas vardag. Det är bra.
Det visade sig att många fler än jag har ont i magen över tanken på ensamma, själsligt illa behandlade hundar.
Att hundar som inte får sin dagliga, självklara skötsel upptar mångas tankar.
Jag såg också att vi tvåbenta har tankar kring andras olikheter i hundägande. Och det är förstås svårt att komma ifrån.
Vi människor är olika. Och vi har inte samma sätt att arbeta.
Jag tillhör också dem som ibland lämnar bort en vovve för att jag vill föda upp och tävla. Min tid räcker inte till att ha förtioelva hundar hemma. Det har vi nästan ändå….
Hundarna hos oss måste vara HD-fria, patella fria, ögonspeglade UA, friska etc etc. För annars är det svårt att avla på dem, och jag är uppfödare. De måste också fungera i flock.
Vi kan inte ha en som slåss, eller bara vantrivs med många kompisar, då funkar inte vardagen.
Ibland händer det att ev av våra älsklingar får ett nytt hem, Det är alltid svårt, och vi saknar alltid den som lämnat oss.
Men när bra rapporterna kommer, och vi ser att vår fyrbenta har det fint och trivs känns det bra.
Mina tankar med förra inlägget var mest att belysa det faktum att många, många hundar inte har det bra.
Och det är många hundar i vår alldeles nära närhet.
Det kan vara några vi känner på hundträningen. Det kan vara några vi köper hund av. Och det kan vara grannen i utställningstältet.
Och ve och fasa; Det kan vara så nära att se som att gå till en spegel…
Våra fyrbenta får gärna vara tävlingshundar. Men aldrig objekt eller föremål för vår egen jakt på Fame and Fortune.
Jag önskar att vi alla blir mindre svenska på den punkten, och faktiskt kan våga säga till.
Fortsatt Glad Sommar - Och Tack för alla Era tankar. Roligt med så stort engagemang!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var nog mitt inlägg om hundar som dör i förtid som tolkades som att jag var kritisk mot omplaceringar. Det är jag inte. Har placerat om hundar själv som inte höll måttet eller inte fungerade eller för att ett perfekt tillfälle uppstod och det har i samtliga fall blivit bra för alla inblandade. Men faktiskt finns de folk vars hundar sällan överlever en viss ålder. De flyttar inte till ett nytt hem utan till himlen. Efter ett produktivt liv där de presterat i både ringarna och valplådan blir de kasserade för minsta skavank, en juvertumör, lite stelhet etc. Juvertumörer kan man leva länge med och det finns gott om behandlingar för lite stela leder. Ålderdomen är en naturlig del av livet och den har även en hund rätt till. Kanske hemma i sin egen flock eller i ett "pensionärshem".
SvaraRaderaSjälvklart är det ju annorlunda då man är uppfödare, man måste sålla och greja för att få flocken att gå ihop. Men särskilt hos bruksfolk som bara tävlar bruks ser man inte allt för sällan dom som lämnar tillbaka (!) sin hund för att dom tycker den kanske inte biter nog bra i skyddsärmen eller nåt annat. Eller skaffar en ny och omplacerar den man hade först för att man tror man kan vinna SM lättare med den, och tävlande är ju inget annat än en stor lek. Men många använder tävlandet som ett sätt att förverkliga sig själv tydligen för det verkar vara på liv och död. En del håller på så hela tiden, köper hem, provar och lämnar tillbaka. Och kan det verkligen vara fel på så många hundar hos samma förare? Verkar vara mest vanligt inom Bruksschäferfalangen. Det skiter man väl fullständigt i om hunden är sämre på nåt bruksmoment för det är ju hunden som är det viktiga, inte om man kvalar in till SM eller inte. Är den inte bra på en grej så gör man nåt annat istället. Det är ju det som är tjusningen med en ny hundindivid, man vet aldrig vad det kommer att bli som är paradgrenen :-)
SvaraRadera