Sammets Öga

För en tid sedan miste jag min favorithund och det kändes som om jag aldrig mer skulle bli riktigt glad.
Min vackra hund var mjuk, vänlig, busig och alltid vid min sida, som en skugga. Jag kallade henne Sammetsöga, fast hon hade ett annat, riktigt, namn.
Lång tid efter att hon blev sjuk och flyttat till Nangijala snubblade jag över henne, fast hon inte var där.
Lyssnade till hennes andhämtning som inte fanns och kände hennes mjuka päls under fingrarna i fantasin.  Mindes det stora huvudet som alltid kom intill mitt och sade god morgon, saknade det vänliga pustandet i mitt öra.

Fast jag har många hundar, barn och familj och borde vara luttrad är jag inte det. Varje dag saknar jag henne och varje dag försöker jag intala mig själv att hon (bara) var en hund.

Jenna Sammetsöga var en älskad hund.

Vi har flera hundar i vår familj, alla underbara, personliga och vackra på sina egna vis. Jag älskar dem alla, men nog tänkte jag att jag aldrig mer skulle få ett Sammetsöga.

Så kom Twiggy.
Efter år av beundran och hemlig önskan om en alldeles egen greyhound är hon här! Det som många tror är en nyck och en ”typisk-Jeanett-grej- är noga genomtänkt, planerat och önskat. Och lilla rådjurshunden som föddes långt borta i Italien är nu äntligen hos oss!! 

Hon är precis 16 veckor och landade på Svensk mark i slutet av förra veckan. Liten, fundersam och sagolikt söt flyttade hon in i Vita Huset till alla oss andra.

Twiggy kommer också från en stor familj, många medlemmar och mycket liv runt i kring henne. Tur det, för det är det sannerligen hos oss också.
Vår lilla röda baby räds hursomhelst inget alls, och efter lite stillsamt funderande över vad egentligen en katt är beslutade hon sig för att de var fantastiskt roliga att jaga. Mindre skoj när hon fick några ordentliga visitkort av nakenkatten Grisens arga tass, och med svullen nos siktade hon istället in sig på våra äldre dvärgpinscherdamer.
De for som bowlingklot och den lilla busiga italienskan och jag fick ha ett litet samtal om hur man uppträder i en familj.
Hon förstod pep hon, och så skötte hon sig i alla fall i fem minuter, och så passade hon på att riva ned min tvätt från ställningen, hoppa upp på matbordet (Ja, du läser rätt!), stjäla frukten från diskbänken, pipa-pipa-piiiiiiiiipa med hundleksakerna, slita upp uteblommorna på terassen, morra åt oss när vi flyttade henne matskål och sno åt sig bästa platsen i soffan. 

SICKEN BUSUNGE!!!
Jag har ju läst det där om nobla, stolta och värdiga greyhounds.
Och i mitt hus har jag en Tornardo utan dess like. Vår dobermann som annars kallas för Tromben levde en dag i stor förvåning över sin söta lillasyster som fullkomligt öste ur sig bus och rackartyg, och så verkade hon tycka att jag fick hojta bäst jag ville. Hennes kompis från landet långt bort må se konstig ut, men hon var ju världens BÄSTA partner in crime!
Så nu har jag två busråttor. Tromben och Tornardon… Och inte en matta ligger snyggt på våra golv mer… Phu! 

Men lilla Twiggy är förutom sina enorma färdigheter i det som kallas bus och stoj, också en alldeles underbart näpen liten gänglig valpflicka.
Hon är röd, söt som den sötaste sockertopp och bara hon tittar på oss med sina mörka, utrycksfulla ögon smälter man.
Twiggy älskar mat, hon älskar människor, hundar och självaste livet. Hon är mjuk och personlig, men har också starka åsikter om vad hon vill (och inte vill). Och hon älskar att leka men också bara att få vara tillsammans. 

Och hon gör starkt anspråk på epitetet Sammetsöga. 

Det kan vem som helst se….