Mamma, du kan sluta oroa dig...

Igår gick Svenska Dobermannklubbens specialutställning av stapeln. Och våra katter var också på utställning.
Och jag har massor av tankar som vill ut, som vanligt. :-)

Men iallafall. Igår och bästa kompisen och jag = Örebro. Vi startade i ottan, klockan 06:00. Jag gick upp ännu tidigare. Klockan 05:00. Dimman låg tät över ängarna, regnet duggade tätt, och det var kvavt ute efter åskan som gått.
Jag surade över vädret, och försökte se ut över hagarna och fånga en glimt av hästarna. Juliet gick där med sin stora mage, bara fyra veckor kvar nu tills det efterlängtade lilla babyfölet skulle födas....

Jag har tvångstankar av oro. Det kan tydligen hända så mycket vid hästförlossningar. Mycket inte särskilt bra saker som jag fattat det hela.
Jag känner mig ganska förskräckt över alla tankar och inte minst goda råd vi fått. Ja, råden är säkert bra, men de är väldigt olika. Föda inne är bra. Föda ute är ett måste. Fölen skall ha täcke, nej det skall de inte alls.
Man måste ha en kamera - låt naturen sköta sig själv. Du bör ha halm i boxen, nä spån är bäst till föl. Osv. Osv. Svårt för en rookie som jag.
Förlossningar är jag ganska bra på, men inte av små föl precis.

Dottern suckar, himlar med ögonen vid middagen. "Mamma, du har kontrollbehov"
Jag vill att vi skall ha dubbelskift och vakta. Jag vill ha en kamera. Jag vill att vi kollar juvren helst så ofta som möjligt. Jag vill att Juliet skall gå inne om natten.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill.

Jag skall på hundutställning, vaknar massor under natten (varför gör jag det? Det händer ALDRIG annars) Det känns konstigt, men jag vet inte varför.

Klockan ringer och jag är dödstrött. Men det är vackert ute. Det dansar silverälvor över åkrarna, åskan har dragit bort och det börjar torka. Fåglarna sjunger så de nästan ramlar av grenarna.
Kompisen svänger upp sin bil på vår infart och vi packar snabbt. Hämtar några kvarglömda saker och jag motstår effektivt alla mina impulser att se till hästarna i hagen. Dottern skall strax upp, hon har lovat att ordna.

Två timmar till Örebro. Vi planerar vem som skall visa vilken hund, äter frukost i bilen och sminkar oss. (Fy, jag vet)
Och jag motar bort oron.

Framme på utställningsplatsen strax efter åtta.
Vi rullar in samtidigt som dottern ringer. "Hej mamma!"
Hon frågar lite om hundarna hemma, berättar att hon klivit upp. Jag lyssnar med ett halvt öra. Har tankarna på utställningen, funderar över hur många hundar jag orkar visa idag. Snart fyller jag 26, man orkar ju liksom inte fara runt som en tetting mera, hehe!
"Mamma, HÖR du mig??". Ja, jo, det gör jag ju? Men du svarar ju inte? Jag säger ju att du kan sluta oroa dig. Jaha - Vad skönt. Det är faktiskt lite arbetsamt att oroa sig hela tiden. Tankarna fladdrar iväg igen. Till hund.
Dottern blir irriterad. "Mamma. Lyssna nu. Du kan sluta oroa dig" Juliets baby har kommit.
Va? Jag stoppar mina tankar. Vad säger hon???? Har babyn kommit. Jaha, han har kommit. En månad för tidigt.
Död förstås.
"Nej mamma, den lille mår fint. Stod i hagen med sin egen mamma och tittade när jag kom dit i morse.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi har fått ett föl.
Vänd bilen NUUU! Jag vill H.E.M
Bra säger kompisen, jag vill också hem. Jag är nervös. Hatar att visa hund. Lets go
Samtidigt knackar en glad valpköpare på rutan och släpper in verkligheten. "Heeeej" Kul att ses, vi sitter där nere!
Vi förstår att vi inte kan åka. Packar upp och pratar i telefonen.

Det är en han.
Han kom i natt. Ute själv. Ensam. Mammahäst klarade det på egen hand. Hov.
Inte bra.
Men är han inte sjuk då? Kall, blöt, fryser, missbildad, vill inte äta??

Men nej. Lilla Underverket föddes en regnig natt då åskan gick. Ensam i hagen med mammahäst.
Fyra veckor för tidigt. Hur skall det gå? Det kan ju inte gå?
Jag börjar oroa mig. Suck vad jobbigt.

Tävlar hela dagen. Får rapporter hemifrån.
Ringer och dikterar. Ena dottern beordras ut  hagen och letar moderkaka. Check.
Andra dottern tvättar lilla navelstumpen med jodopax. Check.
Tredje dottern halmar boxen, fixar ett hundtäcke till babyn och tar hand om mamma häst. Pappan fotar och sms:ar mig. Jag vill hem, hem, hem :-)

Dagen är slut. Jag med.
Hemma. Springer med andan i halsen in i stallet.
Där är det tyst, mjukt mellanmörker.

Och en alldeles perfekt liten baby. Han sover på sin mule. Andas fjärilslätt med fladdrande små ögonlock. Drömmer han om mjölk måntro?

Vi viskar till varandra. Småler fånigt. Tittar, förundras och står med hjärtan som smälter. Han är ju så söt...!
Han frös lite så han har fått ett täcke. Hästtäckena var för stora, dobermanntäckena likaså.
Kinestäckena passade. De som kommer från ett försäkringsbolag och är tillverkade för småhundar. Perfekt storlek! :-)

Vi ler fånigt, stoppar händerna som mest av allt vill klappa och krama den lille i fickan och tvingar oss att gå upp, tvätta bort resdammet och äta härlig, grillad supermiddag som husse fixat.

Babyn är här!

Fortsättning följer.

Första bilden. Dottern försöker få fingrarna att lyda.
Stirrar på lilla nya Han stirrar tillbaka. Vi är också nya. 

Blå, blå ögon med ögonfransar.
Fast han är en kille :-) 

Alldeles jätteliten.
Och alldeles JÄTTEsöt <3 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152501852515942&set=vb.684910941&type=2&theater

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151460337252001&l=1460824174559683645
Klicka här, och se vår lilla Prins, drygt 24 timmar gammal