Åtta år på sju dagar

Så har det förhatliga datumet kommit.

Datumet jag inte vill veta av.

Dagen jag måste ta adjö av min hund.

Om en knapp vecka skall vi resa vår sista resa. Ofattbart och ensamt tungt.

Sista gången i bilen. Sista gången på promenad. Sista gången vid sjön, sista gången god natt, sista gången med mys i soffan, sista gången med armen runt hennes hals. Sista gången med allt.

Aldrig mer.

Jenna själv vet förstås inget. Hon är ju en hund. Hundar förstår inte som oss människor.

Eller gör hon det?
Jag vet inte, men nog tror jag ändå att hon märker att livet inte är helt som vanligt. Att matte är ledsen.

Jag ser hur hon tittar med allvarliga ögon. Kommer och lägger sig tätt intill, oftare än vanligt. När kvällen kommer finns hon vid min sida. Snabbt som en skugga, faktiskt innan jag knappt snuddat vid tanken själv på att gå och lägga mig och när jag slår upp ögonen om morgonen tittar jag rakt in i hennes bruna kloka ögon som säger god morgon.

Hon stjäl också. Mer än någonsin, och hon skäms inte ett dugg. Häromdagen bakade ena dottern. Fina runda, massor med fluffiga kakor med russin i. Goda, avlånga kokoschokladiga fyrkanter på ett annat fat.

Under några snabba, hundradels sekunder hamnade alla underverken, mjuka, varma och nydoftande i vår Sammetsögas mage. När jag dök upp slickade hon sig vällustigt runt munnen och lommade iväg med stor mage. Och jag blev inte ens arg. Ljög för mitt mellanbarn sedan, om hur mycket kakor pappa och jag hade tryckt i oss. Jag såg på hennes min att hon knappast trodde på mig.

För en tid sedan fick vi så datumet.

Datumet som tidsbegränsar vårt liv med finaste Jenna.

Tiden tickar obönhörligen på, och jag kan inte stoppa den.

Sju dagar finns kvar. 168 timmar.

På de här dagarna försöker jag ihärdigt att njuta av min finaste svarta hund. Skratta när hon stjäl. Skaka på huvudet åt bus. Torka när hon sticker in sin stora nos i mitt armveck och välter min temugg. Inte tycka synd om mig själv och torka tårarna när ingen ser.

Klappa henne varje gång hon ber, klappa lite till när hon inte ber, mysa i soffan, bjuda henne att ligga i sängen under täcket. 
Och jag går promenad på promenad och bara umgås allt det går. Försöker ihärdigt samla ungefär åtta år på sju dagar.

Åtta år vi inte får, åtta långa år som jag så gärna bara skulle vilja kunna ta för givet.

Dagar med Jenna, upplevelser, sorg och glädje. Upplevelsen av en grånande och åldrande hund. Upplevelsen av barnen som växer med en älskad fyrbent som utvecklas sida vid sida.

Minutrarna tickar på. Jag kan inte ändra på tiden, eller det som skall ske. Bara försöka fånga dagen, fånga förlorade år och fylla en ynkaste vecka med år som aldrig får bli.

Det är svårt. Och alldeles jättehemskt.