Häromdagen hade vi besök
av tidningen Året Runt. Eller ja. Det var ju inte själva tidningen som kom,
utan två glada tjejer som representerade själva alstret.
En journalist och en
fotograf troppade upp på förmiddagen, fullastade med kameror, anteckningsblock,
bandspelare och glatt humör.
De blev visade runt,
klappade på hundarna, och ställde alleh (U)anda frågor. Frågor som jag sällan
tänker på. I alla fall inte från deras synvinkel.
”Slåss de inte när ni har
så många? Varför har den så korta ben? Blir de inte ledsna när de bara får äta
två gånger om dagen? Varför älskar du hundar? Kan hundar tänka som oss? Vad
tycker andra människor om att ni har så många hundar? Är det inte jobbigt med
alla hussar och mattar som ringer och är oroliga över sina hundar och katter?
Hur känns det att bli biten, HAR du blivit biten? Har du favortihundkunder? Om
vi lockar med godis nu för att få fina bilder till tidningen, blir de inte
upprörda om de inte får med en gång?”
Och så vidare och så
vidare.
Våra egna hundar, samt de
inneboende gästerna på pensionatet vi har, ställde glatt upp på fotografering,
mumsade på de godisar som delades ut och nosade lättjefullt på den lite
hundrädde journalisten.
Efter tre timmars
grillning av frågor var jag alldeles tom i huvudet. Och när duon samlade ihop
sina attiraljer och åkte till redaktionen drog vi en lättnadens suck. Drog på
oss foppatofflorna, kröp in i fleecejackorna, fyllde fickorna med flottiga Frolic och traskade iväg med hundar i varje hand över åkrarna.
Tänk att måste vara
sminkad och istoppad i en figursydd dräkt varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar