Våra Änglavovvar

För en tid sedan miste vi vår finaste svarta dobermann.

Jenna blev Änglahund, och vi blev kvar på jorden. Tyst, tråkigt, tomt, och ledsamt blev det. De trognaste av ögon slutade att tyst följa mig, och inte snubblade jag mer heller, på min svarta skugga.

Hennes saker finns kvar på sina platser. Halsbandet, det svarta med blingblingen, den rosa bädden vid min säng, hennes filtar i bilen och älsklingsleksaken på gräsmattan. De gör ont i hjärtat att se. Och ändå känns det omöjligt att ta undan dem.

Häromkvällen gick jag ut, och det kändes som om jag såg henne. Det kändes som om hon fanns vid min sida. Jag nästan kände hennes andedräkt, och såg den milda blicken, och hennes glada ansikte.

Jenna var en älskad, efterlängtad och fantastisk dobermanntik.
Hon kom från utlandet tillsammans med sin fina syster för många år sedan, och från den dagen hon satte sina tassar hos oss i Vita Huset har jag älskat min svarta, snälla Sammetsöga.
Planerna för framtiden var förstås många, och alla resultat Jenna skördade var perfekta. Höfterna, Tänderna, Ögonen, Testerna och Tävlingarna. Bara, bara inte hjärttestet innan parningen.

För att göra en sorgsen historia kort - Jenna blev ingen gammal hund. Och många tårar har fällts över det i Vita Huset.

Människor jag inte känner har skrivit och berört angående Jenna. De har också blivit berörda. En del så mycket att de inte vill skaffa dobermann.
Det tycker jag är ledsamt, och jag hoppas de flesta ändrar sig.
För sjukdomar finns i alla raser. Sjukdomar finns mer eller mindre, de är alltid dumma, tråkiga och fula. Men de går att mota bort.
På sikt tror jag att de hemska hjärtfelen kommer att tryckas undan, genom att vi samarbetar och inte överger rasen. Genom att vi alla drar vårt strå till stacken, och gör vårt bästa.

För en del är ens bästa mycket, för andra lite mindre. Men det viktiga är att vi gör så gott vi kan.

Jag har bestämt mig för att inte bara sörja Jenna. Jag vill glädjas åt den tid jag fick med henne.
Jag har bestämt mig för att glädjas åt att jag fick dela vardag med en så fantastisk, snäll och härlig dobermann. Och jag hoppas att fler får uppleva sådana hundar, lära sig hur bra dobbisar skall vara, och att de får ha dem hos sig, i många, många år.

Mera tankar

För en tid sedan dog en av våra kända och vinstrika hanar här på Jean Dark. Hans familj var förkrossad. De behövde tid att förstå, acceptera och ta beslut.
Deras Prins blev Änglahund, och han blev det på Ultuna, det stora Lantbruksuniversitet i Uppsala. Det är där det forskas om den förhatliga hjärtsjukdomen DCM.

Vår fina hane fick sluta sina dagar hos forskarna, och hans matte och husse fick ta adjö efter ytterligare tester, blodprov och undersökningar. Med i rummet fanns även de som skulle ta hand om Vovven när hans familj tagit adjö, och inga mer andetag fanns att lyssna till.
Detta är svårt som hundägare, och jag är oändligt tacksam att jag har så starka vänner, som trots sin sorg och smärta vill hjälpa forskningen, rasen och alla oss andra framåt.

Knappt hade hans dock ägare fått lämna sin vän och åka hem med tomt koppel förrän Drevet gick.

- Är han död???!
- När dog han?
- Vad dog han av?
- Varför lägger de inte ut det?
- De hemligstämplar det!
- Vi har RÄTT att få veta!
- NÄR skall de tala om det?
- Vad hade han för sjukdom?
- Vet alla berörda detta?
- Han blev väl obducerad?
- Men NÄR skall de tala om det??
Osv Osv Osv

Drevet ringde runt till kompisar, släktingar och valpköpare.
Drevet kom till brukstävlingar och frågade de med släktingar till hanen vad han dog av. Till de som inte visste var man snabb att prata om lögner, hemligheter och undanhållande.
Drevet jobbade vidare på FB och bloggar.  Man taggade sökord på rasen och fick främmande människor att  klicka in sig på bloggar om oss, de ”hemlighetsfulla, fula och tysta”. Vanliga människor, som bara ville lära känna rasen. Ihärdigt sökte man efter sin sanning. Men ingen kontaktade vår hanes familj för att fråga…

Hemma satt matte och husse med värkande hjärtan, tomt i sitt hus och liv och oändligt ledsna.
De bestämde sig för att skaffa en ny kompis. En ny fyrbent glädjespridare, en träningskompis, en tävlingshund, en glad buse och bästa vän. En annan ras. Men medan de letade ringde matte plötsligt en dag till mig och ville ha en ny hane. En likadan, samma ras. För som hon sade; ” Dobermann är ju min ras. I goda dagar och i dåliga”. Det finns ingen annan hund som är så komplett, perfekt och brukbar som våra dobermann, jag kan inte tänka mig leva med andra hundar än de här”.

Och så blev familjen med en ”Lillebror”.

Så en dag var matte och husse redo att prata om sin Prins.
För så är det. Tiden läker inte alla sår, men den gör det lättare att prata om. Och jag tänker att Drevet därute kanske inte har mist någon som stod dem kär?
De kanske inte har kommit hem till ett ekande tyst och städat hem.
De kanske inte har haft leksaker efter en älskad vän drällande som de snubblar på. Eller en tom grop i en dubbelsäng.
De kanske inte har gått ensam på sina promenader, eller inte vågat sig nära datorn för att slippa läsa fula ord om en älskad hund.

För jag tror att vi som mist en fyrbent vän vet och förstår att sorg måste få ta tid. Att sorg måste få släppa lite om sitt grepp innan man kan andas och möta andra. Och att en dag kan man prata om det svåra.

Att sorg inte alltid går över, men att man kan lära sig leva med den.

Både Jenna och Kanonen avlivades på Ultuna, och skänktes till forskningen om och mot DCM.
Vi som levt med dessa underbara hundar fäller en tår ibland och hjärtat hoppar till när vi minns våra Älsklingar.
För vi glömmer dem förstås aldrig.

Och mest av allt hoppas vi att de kommer att bidra till forskarnas arbete att hitta de gener som påverkar sjukdomen.

Det är svårt att ta beslut att låta ens fyrbenta vän somna in.
Det är svårt att måste åka till ett stort och opersonligt ställe när man är van vid små, familjära kliniker
Det är svårt att ta adjö med steril miljö, tester och undersökningar av hjärta och hund innan det sista
Och det är så svårt att ta adjö och veta vad som skall hända sekunden efter jag lämnat min hund

Men jag hoppas och tror på forskarnas förmåga till möjligheten att hitta nyckeln till DCM. Och jag vet att de behöver alla hundar de kan få att forska på.

TACK Alla gulliga vänner, bekanta, valpköpare och främmande som skickat uppmuntrande ord och tankar. De har värmt och stöttat.
För det är tungt att mista sin vovve.
Vare sig man är en gammal uppfödarräv eller ”bara” en vanlig hundägare.