Mininytt

Ja, så har vår lilla Mini växt ytterligare. Han bor numera tillsammans med sin fostermamma Happy inne i vår säng.
I vår säng.
Mitt i dubbelsängen tronar mamma Happy med sin chokladbrune fosterson, i en mjuk, rund och varm korg.
Jag är inte nöjd med arrangemanget, och det kan jag inte heller påstå att husse är. Men Happy är spinnande glad, mjuk, varm och mammagosig. Hon smyger ned en sväng och kramas lite om natten, och är kvickt tillbaka hos sin avkomma bara han piper tyst. Och det gör han snabbt, för han gillar inte att ligga ensam.

Minis lillasyster klarade sig inte, så vår lilla kattunge får växa upp utan små lekkamrater. Fast helt ensam blir han inte - i Vita Huset kryllar det av fyrbenta.

Minis mamma Liten är på bättringsvägen. Hennes förlossning slutade ju med en skräckupplevelse - kejsarsnitt, bakterier i såret, ny operation, varböld i två juver - bortoperation av dem och det nya var som samlats i Litens mage. TRE operationer på nio dagar.
Men med så mycket sjukt i sitt sår blev Liten en enorm smittorisk för Mini, och inte orkade hon med sin baby heller. Flera dagar svävade hon mellan liv och död, och vi blev alla så glada den dagen hon tog sig upp, och stapplade runt på ostadiga ben och tiggde mat.

Med hjälp av våra döttrar blev vi så kattmammor på heltid. Varannan timme dygnet runt ville Mini ha mjölk, och det kändes som om vi aldrig fick sova.
Efter en och en halv vecka kom Happy på att Mini var det sötaste hon sett, så söt att hon bestämde sig för att bli hans mamma. Hon tvättade, matade (fast så mycket mjölk hade hon inte) och tog hand om honom, dock med förbehållet att de båda skulle bo i dubbelsängen. Mitt i. Och vi fick plötsligt nappa den lilla kattungen sex gånger per dygn istället, och knappt tvätta honom. Det skötte hans nya siamesmamma om.

Idag är Mini nästan tre veckor. Han har öppnat ögonen, fått lite mer tyngd i kroppen, och när han piper låter det mer som ett jam, och inte ett fågelbabyljud. Han gillar inte att sova ensam, vara hungrig eller bli kall. Då skriker han och Happy släpper vad hon håller på med, och släntrar iväg på raska tassar till den lille.

Det har även den bruna mamman, Liten börjar göra. Minns hon sin baby? Jag vet inte. Men när Mini pipjamar och hon hör det hänger hon kring korgen med fundersamma och längtansfulla ögon. Mamma Happy surar och visar med äganderätt att Mini är hennes, och jag skulle vilja klona den lille.

Det slutar med att vi tar Liten under armen, bjuder henne på en stunds lek eller godbitar.

Fortsättning följer

Mer om Mini finns här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mini.html
och här   http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mininytt.html
Lite här   http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mini_4.html
Samt här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2012/09/mininytt_7.html