Det här med kärlek

Ja, jag vet inte. 

Kan hundar älska?

Att vi människor älskar våra bästa vänner, det är det ingen tvekan om. Men kan hundar älska oss? Älskar de sin människa? Lukten, ljudet, utseendet, och bara allt med just den människan?

Älskar vissa hundar sin människa så mycket att de vill köpa hela världen, stå på huvudet för den och bara vara nära och ett med den personen?

Kan hundar älska?

Finns det alls de känslorna i en hund? Eller är det bara instinkter? Kanske mest en vana att tillhöra och leva ihop? Vanor kan ju brytas.

Eller kan hundar faktiskt älska?

I min familj har vi flera hundar. En av dem är Ivy. Hon är inte stor, mer i typ som en herrsko, modell storlek 47 ungefär. Knappa tre kilo tung och med ett hjärta av Guld.

Ivy Ä.L.S.K.A.R mig. Och bara mig. (Ganska häftigt att vara så beundrad – synd att inte min man är lika hängiven)

Hon lyder min minsta vink. Hennes ögon hänger alltid vid mig.. Otroligt egentligen, för när, hur och var, jag än tittar på min lilla trogna följesslagare så möter hon alltid, alltid min blick.

Ivy kom till vår familj som vuxen. Hon bodde i ett grannland, och jag tänkte när jag köpte henne att hon skulle bo hos min mamma och kanske kunde hon få några valpkullar hos oss.

Så blev det inte. 

Med hjälp av två goda vänner hämtades vår lilla röda tik hos ägaren, bodde ett par dagar hos väninnan, och åkte sedan med kompis nummer två hem till oss i Sverige.

Lilla, Lilla Ivy tog lite tid på sig att landa hos oss, hon var lite orolig och trodde nog ofta att vi tänkte vara stygga mot henne.

Sakta men säkert upptäckte hon att händerna var snälla, maten delades ut till alla och att hennes nya familj var rörig, men ganska okey.

Jag skriver ”ganska okey” för mer var det inte för Ivy. Alla är ganska okey, utom jag. Jag var fantastisk! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig vår nya hund för att jag var helig. Marken jag gick på dyrkades och minsta vink från mig åtlydde hon på studs. Ja, hon gjorde, och gör fortfarande, allt, allt jag vill. Utom en sak – hon vill inteinteinte vara med andra. Ivy vill vara där jag är. Hela tiden.

Åker jag bil vill hon med.

Skall jag ut går hon bredvid.

Är jag på toa ligger hon på golvet. Duschar/badar är i tvättstugan? Ja, då hittar hon något litet klädesplagg att tränga ihop sig på.

Sova på natten – ligger under täcket med mig. Myser i soffan, ligger på/bredvid eller hellre på husse mitt emot, för att som döttrarna säger ” kunna titta på mamma heeeela kvällen”

När jag är nere på jobbet (Vi har hundhotellet på första våningen, och bor på andra) så tar jag alltid våra hundar med mig. Om jag någon gång låter bli med det, passar alla fyrbenta på att mysa uppe i huset. Alla utom Ivy. Hon sitter/ligger/står i timmar och åter timmar, nede i vår hall. Ensam.

Om jag är borta hemifrån sitter hon i fönsterkarmen, balanserar mellan blommorna och skällskriker av glädje när min bil kör in på infarten. För hon hör direkt om det är husses bil – då säger hon inget – eller min, då rena glädjesshysterin utspelar sig.

Det är rent märkligt, en så liten hund, med så stora känslor.

Hon har en kropp. (såklart) Fyra ben, ett huvud, två ögon som hänger vid mig, och ett hjärta som tickar för ”Ivys egna bara mig.”

För visst kan hundar älska.
Vissa hundar älskar sin människa, och allt med den. Våra andra hundar tycker också om mig, de blir glada, busar, skriker och skäller när jag kommer. Men lilla, lilla Ivy. Hon är speciell.

De där trogna, mörka, kloka och lugna ögonen. De följer mig allvarligt var jag än går och vad jag än gör.

Det lilla trogna hjärtat i hundkroppen vet att matte har hjärtesorg, och tröstar så gott hon nu kan, på hundvis. Hon ser glad ut när jag är glad, och sover med mig när jag är trött. När klockan ringer och jag matar kattbabysar varannan timme, gäspar hon, och stapplar med ut i köket och blandar mjölk. Medan kattungen tvättas sitter hon fint brevid korgen, och när lampan släcks kryper hon snabbt ned mellan husse och mig. Alltid med huvudet åt mitt håll. 

Hon delar mig med man-barn-hus-hem-katter-hundar-hästar och jobb. Fast helst vill hon bara vara hon och jag.

Jag är övertygad om att hundar älskar. Sörjer, njuter, glädjs och lever.

Precis som viJ

CH. Ivy V Kösslbachtal
Min lilla dyrkare :-)

Läs mer om Ivy här:

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011_06_01_archive.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/bra-rapport.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-namn.html