HeMmA!

Resan hem blev ungefär likadan som färden till Stavanger. Fast längre. Norwegian var ena hyvens killar och lät mig och Saga sitta och glo på Gardemoen i Oslo i fyra timmar. Fast det mest kändes som om hela Gardemoen glodde på oss.

I incheckningen letade min lilla glada kines efter godis. Och människor är G.R.I.S.A.R kan jag förtälja. Överallt ligger det små, små bitar bröd, utspottade (?!) salmiak, godisbitar, snusrester och annat äckligt som Sagas hungriga mage vill ha. Man kan ju bara konstatera att de städar uselt i Norge, på flygplatsen menar jag. För efter vår ankomst fredag noterade jag samma skräp söndag eftermiddag.
Men de kanske inte har hungriga små kinesdamer, norrbaggarna.

Medan jag lastade in alla våra saker i incheckningen körde Saga in sitt lilla huvud i en ännu mindre grej bestående av två järnstänger. Hon hade förstås sett en begagnad pryl att äta och villa ha den. Hon svalde snabbt och ville tillbaka men satt fast. Typ som Emil i soppskålen. Och hon skrek också. ”AJ! JAG SITTER FAST!!!!!!!!” Men liksom mer på hundspråk. Jag kan förklara det ungefär som ett ljust, gastkramande fågelhundskrik. För Saga trodde hon skulle dö. Jag med. Och resten av alla på Gardemoen. Typ tre miljoner människor.
Jag drog, Saga skrek. Och inte kom hon loss.
Efter en svettig kamp fick jag lirkat loss henne, skruvat, puttat och bänt. Och som ett under kom hon loss, utan att bli av med sitt söta lilla huvud. Phu.
När jag rätade på ryggen såg jag att alla, och jag menar alla tittade på oss. Inte kul. Jag tog min hund under armen, blev färdigcheckad och tog så tillflykt till ett lugnt kafé. Där dränkte jag min ensamhet i oändligt goda kaffe latte drycker medan min lilla glupska hund tiggde av de andra gästerna.

Gud var god och lät mig lyckas med uppkopplingen på datorn. Tänk så fort tiden kan gå när man kan tassa runt och spana in fina hästar, hundar och katter.

Och plötsligt var vi hemma i Vita Huset. :-)