Mera kärlek...

I vår familj har vi flera hundar. Jag tycker oerhört mycket om alla, men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag har några favoriter.

En jag har extra kär är lilla Hallon, som är en dvärgpinscher.

Hon är inne på sitt tolvte år, har en vilja av stål, är envis som få och med mod som ett lejon. Fast hon är precis som sin kompis Ivy, inte särskilt välväxt. Knappa tre kilo tung och även hon lika stor som en modell större herrsko.

Lika uppfostrad, mild och lyhörd som Ivy är, lika tvärtom är Hallonbåten.

Och lika dyrkad som jag är av Ivy, dyrkar jag Hallon. :-)

Hallon själv har många järn i elden. Hon jagar gärna vildsvin på våra promenader (fast hon inte får), hon stjäl smågodis på barnens rum (fast hon inte får), hon smyger jättegärna på kattungarna och vill absolut döda dotterns kaniner (fast hon INTE får) och hon har selektiv hörsel, vilket betyder att hon kommer när hon kommer.

Lilla Hallonbåten sover i min säng, under täcket och det tycker jag är jättemysigt. Men i perioder tar hon sin lilla kappsäck och flyttar till mellandottern. Då sover hon där inne, och går inte att övertalas att komma till mitt sovrum förrän hon själv tycker det är dags. 

Ofta huserar hon där ett par veckor, sedan kommer hon tillbaka. Och ingen vet hur hon tänker när hon fördelar sina gracer. :-)

Hallon är en rolig prick. Hon räds ingen – och jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin sett henne rädd.

Hon är speciell, har egna åsikter och hon skäms aldrig någonsin. Hennes motto är nog att se framåt – aldrig tillbaka.

Häromdagen bet hon (!!) en stor polishund i näsan. Hon stack in sin lilla nos genom gallret till boxen där han bor nede på vårt jobb, och högg honom hårt och fast. Han gallskrek och lommade iväg och lade sig. Hallon såg nöjd ut med utfört verk – man skäller och morrar inte ostraffat på Vita Husets Drottning.

När man vet att den store hunden är en av Stockholms dundertuffe polishundskonstaplar blir man nästan full i skratt, hunsad av en tre kilo tung gammal tant:-)

För övrigt är det många som fått smaka på Hallonbåtens vassa gaddar, bla grannens stora sugga, Sofia, som trular runt i sitt hägn borta hos grannen.

Vi besökte henne för en tid sedan, mest för att spana in hennes söta ungar med färger i alla möjliga kulörer.

Det är nämligen så att Sofia fått ungar som inte bonden där borta på granngården är helt nöjd med. Pappa till ungefär hälften av gänget är bondens egna galt. Och andra hälften har någon av områdets vildsvinsherrar tillverkat….! Det kan man lätt se, för de små söta trynbabysarna finns i alla möjliga och omöjliga färger och kulörer. Randiga, pricka, rosa, svarta och jag vet inte vad. 

Hursomhelst, vi besökte gården för att få en skymt av Sofia och hennes små bastarder. Med oss hade vi våra dobbisar, Juni och Jenna och så Hallonbåten som vägrade stanna i bilen. Det är nämligen en sak som Hallon älskar, och det är att få gå bort, snoka och uppleva nya saker.

Vi fick snabbt syn på den omfångsrika mammagrisen, och medan jag försökte locka med mig Juni – som vi upptäckte är paniskt rädd för grisar- tog Hallon för sig. Inte mycket större än välväxte grisen Sofias egna tryne, bet hon sig snabbt fast i dennes näsa när hon stack ut den i hopp om att besökarna hade något spännande med sig. Och det kan man säga att vi hade! En rabiesgalen dvärgpinscher!!

Grisstackarn skreeek som –just- bara en stucken gris kan, jag drog och slet i Hallonbåten, som helt enkelt hängde kvar. Bergis tänkte hon att vi skulle ha svinstek till middag.

Dobbisarna sprang till bilen, tjejerna hjälpte mig att montera loss den ohängde lille Hallon och sedan tystnade också Sofia som sprang så fort hennes rultiga ben bar henne, bort från de mest vedervärdiga besökarna hon någonsin träffat. Jag kan tänka mig att hennes näsa gjorde ont i flera dagar…

Hu.

Hallon skämdes inte ett dugg, och hon tittar längtansfullt mot granngården varje gång vi kör förbi.

Jag kan säga att Hallon INTE varit på besök sedan dess. Och hon kommer inte heller.

Så är vår lilla Hallonbåt. Högt älskad, omhuldad och underbar. Inte ett dugg lik milda, väna och söta Ivy. Och inte bryr hon sig ett endaste skvatt hellerJ

Världens bästa Hallon. Enligt henne själv.
 Och så jag förstås, hennes tvåbente slav...

Vilken vuxen hund tar ifrån valpen dess leksak....?

Stora, dobermannleksaker är bäst!
Det gäller bara att få in dem i munnen....

"Här ligger jag bra!
Du kan ta den platsen som är kvar, för än skall jag inte ha den"
Hallon och Ivy

Hallon, grå om nosen.
11 år och på jakt efter rådjur/vildsvin/harar/möss
eller vad som nu kan tänkas passa bra i en alltid hungrande mage... :-)

Visst kan Hallon göra konster. Ibland.
Och OM belöningen är tillräckligt god.

"Hmmmmm. Hur får jag upp buren?"

"Hello. Kan du komma ut en stund? Jag vill bara prata"