Godmorgon från Kroatien

Efter en lång gårdag, en trist eftermiddag och en ensam kväll blev natten annorlunda. rEgN, åska, blixt och dunder skakade om hela min lilla bungalow så jag trodde den skulle ramla i bitar och ta med sig himlen ned över oss.
Det gjorde den inte.

Vi steg upp klockan 07:00 och ringde till SAS i Danmark. De vet inget, kan inget, kan inget göra och beklagar allt.
De vill att jag skall packa och åka till flygplatsen och se om vi kommer med planet hem. Det kanske vi gör, men kanske inte heller.
SAS vet inte för de kan inte se på sin lilla datorskärm om hunden i lasten är med. Det måste jag förstå.
Jag måste som kund förstå att SAS kan se på sina manicker och dataskärmar hur många platser de har i planet, hur många passagerare de kan ta med, och när det är fullt.
Jag måste förstå att SAS kan se på sina manicker och dataskärmar hur många platser de har i planet, hur många hundar de kan ta med INNE i planet.

OCH. Jag måste förstå att SAS INTE kan se på sina manicker och dataskärmar hur många hundar de INTE kan ta med, eller ta med, eller har bokade eller inte alls bokade eller på kö, att ha med i lasten.
För det kan de inte se.
Här i Kroatien har personalen på flygplatsen bett MIG ringa hem till Sverige eller Danmark och be dem kolla. Och hemma i Sverige och Danmark ber de mig åka till flygplatsen.
Suck.
Och nej, jag fattar INTE INTE att de inte kan se det. Lika lite som jag egentligen kan förstå att ett flygplan kan flyga.
Men jag kan inte heller begripa att ett så stort flygbolag bokar sina kunder på lösa boliner, splittrar familjer och sedan inte tar ansvar för de som blir strandsatta.
Mer än en deltagande röst i telefonen som ber mig förstå och spara mina kvitton för eventuella utlägg.

Jojo.
Jag känner att min inarbetade ilska byggs på. Men nu skall jag ta mig till flygplatsen och mina kompisar där inne. Jag har redan pratat med dem i telefonen. De visste vem jag var.
Kan det vara ett bra tecken?