Fyra är en för mycket. Om att inte komma hem och så...

Fyra är en för mycket

Så kom dagen för hemgång, efterlängtad, men ändå inte. Split har varit en oförglömlig upplevelse, och helst skulle jag vilja fylla på med mer saker, innan vi måste styra kosan hem.
Å andra sidan väntar våra små valpar hemma, veterinären är inbokad och tiden närmar sig för åttlingarna att flytta. Många familjer väntar och längtar.
Det skall bli skönt att komma hem – jag saknar mina små valpar och har tyckt det har varit lite trist att missa fem dagar av deras utveckling.

Med fin packade resväskor troppade vi upp två och en halv timme innan avgång på flygplatsen, pustade ut över att komma ur taxin och in i avgångshallen och dess svalka. Hundarna såg också lättade ut, det är inte skönt att gå på asfalt i 40 graders värme….

Jag skrattade lite åt dottern som oroade sig för allt som kan gå snett och hittade rätt kö för att att tråckla in oss i.

Vi påbörjade incheckningen, men måste ställa oss i en annan kö först, och betala för hundarna.
De små, Saga, Luna och Snö skulle få åka med oss som handbagage, och stora Tania i lasten i sin flygbur. Tanten bakom disken tittade på vår biljett. Och hon tittade på sin datorskärm. Och hon tittade på sin telefon, ringde några samtal.
Vi oroade oss inte, vi hade massor av tid. Skönt.
Tanten tittade i sina papper. Och hon tittade på sin kompis bredvid. De utbytte några för mig obegripliga fraser och så tittade hon lite till i sin dator.
Och så säger hon till oss att en hund måste bort. Vi kan alla resa men med tre hundar. De stora får inte plats.
!!!
I chocken över vad jag hör tappar jag målföret och tanten fortsätter oförtrutet prata.
Hon föreslår att vi lämnar kvar hunden.
!!!
Jag återfår fattningen och förklarar att vår hund INTE under några omständigheter stannar kvar i Kroatien ensam.
Hon verkar tycka jag är knasig, om tre hundar får åka med kan vi väl bara typ släppa ut den fjärde på gatorna och vara glada ändå? Ja, hon säger det inte men hon ser ut att tänka.

Lång historia kort.
En hund måste bort, och då också en person. Jag blir avbokad från flyget hem, likaså lilla Snö. Man får ju bara ha med sig en hund per person som handbagage.
Dottern fäller en tår, plötsligt har hennes värsta farhågor besannats och hon måste åka hem utan mamma.

Så fick det bli. Vi tar adjö av varandra, och hundarna ser förvånade ut när vi delar på oss. Mina två somnar i kön borta hos ”min” tant som förövrigt verkar vara ganska trött på mig vid det här laget.

Det gör inget – jag är skittrött på henne med.
Hon förklarar att vi är inbokade på nästa flight, imorgon vid lunch. Den lilla hunden och jag. Inte den stora.
?
Nähä.
Vi får veta någon gång om tio minuter om den stora –Tania- får åka med.
1.2.3.4.5.6.7.8.9.10.
20.30.40.50.60 MEN VAD FAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! HUR LÅNGT ÄR TIOOOOO MINUTER I KROATIEN?!
För mig är tio minuter tio minuter. 60 sekunder multiplicerat med tio. Hur svårt kan det vara????!!!
Svårt.
Jag får ett frispel och tanten suckar. Hon böjer sig över disken och börjar prata om vilka fina hundar jag har?
?? Men asså??
Jag lutar mig över disken och väser till henne att JAG vill prata om min hemfärd I.N.T.E mina hundar. Tanten skakar på huvudet åt den oförskämda svenskan på andra sidan, och förklarar att hon inget mer vet, och att hon lika gärna kan prata om något trevligt, något som intresserar mig. Typ hundar. Jahaaaaa!!

Jag insisterar och frågar var jag skall bo i natt. Berättar att pengarna är slut men att jag har kreditkort. Vi har ingen hundmat och har slut på det mesta och hon berättar att jag måste ordna allt själv. Jag får frispel igen. Hon ber mig att gå till hennes chef och jag uppmanar henne med tillkämpat lugn att HÄMTA gubben NU.
Det är 40 grader, jag har flygbur till en dobermann, handbagage, liten flygbur en illrosa resväska som väger BLY och två hundar. Och handväska.

Tanten flyr och kommer tillbaka en timme senare. Under tiden grillar jag hennes kollega som ser rädd ut.
Men vet något gör hon inte. HEJJA SAS!!
Tanten återkommer slutligen, och efter ytterligare någon timme kommer en personal och berättar att vi fått ett rum hos en privat uthyrare över natten. (Privat…. Hm. Nice. Eller inte?)
Inget hotell har plats.

Inget i helaste Split har SAS möjlighet att hitta, bara för att vi har hund....! Och bara för att vi har hund fick vi inte heller plats på flyget hem.
Fast vi har bokat och fått bekräftat.
Fast vi gjorde det för lääänge sedan.
Fast SAS har tagit emot vår bokning, bekräftat och lovat plats.

Den privata uthyraren kommer och hämtar. Han har en svart Toyota. Han ser snäll ut, men det vet man ju att en del gör. Jag menar, Hagamannen ser ju inte s farlig ut. Inte Hannibal Lecter heller. Det är ju inte förrän de blir hungriga det är illa.

Karln baxar in mina saker och ser glad ut. Han pratar tyska och kroatiska och jag fattar ingenting. Snappar upp enstaka ord, han försäkrar att hans place är världsbäst, att hans dotter kan engelska och tyska, solen skiner och havet är blått.
Just det – vi skall få sjöutsikt. Jaha. Trevligt.
Han tar inga kort, men han rycker på axlarna och verkar tycka att allt löser sig. Pekar glatt på sina olivträd och stannar med ett ryck.
Han bor i alla fall nära flygplatsen. Åtta minuter för att vara exakt. (Jag tog tid, ifall jag inte kommer hem, då vet ni att jag är max åtta minuter från flygplatsen i Split)

Rummet är litet och rent. Toa, dusch, kyl och en säng. Thats it.
Jag öppnar bakdörren och där är havet! Så nära att jag kan spotta i det. (Inte så trevlig jämförelse, men så ni fattar)
Hans dotter lovar mat om en timme, och jag tar med mig hundarna i havet. Vi kan ändå inget vettigt göra, så vi badar av oss all frustration.
Det är förstås underbart och alldeles fantastiskt.
Simmar, badar och njuter. Tania är en säl, och Snö som bara är en babyvalp springer längs vattenkanten på stenbryggorna och ser glad ut. Hon har aldrig sett havet.

Efteråt vankas det grillad mat och sallad under syrsornas träd. De sjunger högt, högt och stämmer in med vågornas plaskande.
Maten är jättegod – både hundarna och jag mumsar glatt. Vi har ju ingen hundmat, så nu får de också leva på grillat kött och grönsaker tillsammans med mozarella och tomat.

Jag får ny kraft och börjar ringa till husse därhemma och SAS som jag alltid trott varit ett reko bolag. Det tycker jag inte längre.

Deras kundtjänst är stängd och öppnar åter imorgon bitti kl 07:00 får jag veta av den danska tjejen på huvudkontoret i Köpenhamn. Turligt nog pratar jag flytande danska, och kan alltså ringa till Danmark när kontoret i Sverige inte kunde hjälpa.
Men det kunde alltså inte heller kontoret i Danmark och jag får ge mig till tåls och vänta. (Jag AVSKYR att vänta).

Kanske får vi åka hem imorgon, kanske inte. Det kan inte SAS tala om för de vet inte om Tania får plats i lasten.
Jättemärkligt.
Så jag vet imorgon bitti (kanske) om jag får komma hem eller inte. Trevligt om jag kommer hem, för vi skall ju sälja valparna och vaccinera kattungarna och jag börjar på jobbet kl 08:00.
Flyget går 11:20….

Husse är T.O.K.I.G.
Han kontaktar SAS/Norweigan/kompisar/insatta i flyg/och snart tidningarna och advokat.
Och här i Split är Tromben (Tania), Snö och jag. Vi sitter på terassen och ser havet glittra i solen, lyssnar till barnens glada vattenleksskrik och vågorna som plaskar upp längs stenarna i vattenkanten.
Vi sover en sväng och ringer tillbaka till SAS.
Det har inget akutnummer, ingen chef att prata med, ingen ansvarig. Ingen ingen ingen. Gud vad skönt att jobba så..... ?

Snart landar dottern och kompisen på Arlanda. Om en kvart. Hoppas deras resa gått bra och att de inte är ledsna. Mammahjärtat svider lite.
Jag tar på mig sandalerna och strosar ut på promenad med Snö och Tania.

Lika bra att lära känna omgivningarna.
Om vi nu inte kommer hem?