Det här är Ivy

Hon mår inte så bra. I skrivandes stund ligger hon i min famn, invirad i en filt med bästa kompisen nära.
Lite hjälper det, men helt bra är det inte.

Ivy är min alldeles egna lilla hjärteskrutt. Hon älskar bara mig, och vill helst vara nära dygnets alla hundradelars sekunder.
Förutom att stalka mig har Ivy en hobby till.
M-A-T.

Ivy har ont i magen. Den låter lite och är spänt som ett trumskinn.
Hela hon ser faktiskt ut som ett trumskinn. Ett runt.
Det kan bero på att Ivy själv har tagit en vända i kattlådan (jag vet, asäckligt) Hon har stulit bästa kompisens mat (schysst va) och så lyckas hon klättra/hoppa/klänga/kravla (??!) in i kattungehagen. Otroligt faktiskt. Ivy väger drygt två kilo och har storleken av en modell större herrsko. Hur hon kommer in i hagen fattar jag inte, det motsvarar att jag skulle klättra över vårt eget hustak!

Nåväl, hunger är en stark drivkraft (tydligen) så in kommer hon alltid. Värre är det med ut.
Eftersom vår lilla pinnetant har förstått att detta beteende inte uppskattas av någon i hushållet säger hon inte till när hon är klar, utan stannar snällt i hagen med Fru katt och hennes fyra ungar som förskrämt tittar på den hungriga hunden som stjäl all deras mat varendaste dag.
Det kan gå en bra stund innan vi upptäcker henne, så hon får ju sitta där ett tag ibland.
Korgen får hon inte plats i, det ser kisseungarnas mamma till, så när vi väl brukar rädda henne är hon ganska trött.
Och vi är ganska trötta på henne.
Hon har hittills ätit kattmat för en förmögenhet-och som finish proppar hon i sig lite smått o gott från kattlådan också.

Har hon möjlighet trycker hon i sig annat med – stulna mackor o dylikt från en av döttrarnas rum. Kanske tuggummin från en tonårskompis väska eller bara halstabletter i en ficka hon gnager ett hål i?
Ibland ”hittar” hon matrester i ett skåp hon krafsar upp, eller något ätbart på en dotters skrivbord.
Och förstås med maten från babykatterna innan blir det ganska fullt i magen.
Och fult.
Ont liksom.

Nu ligger hon här och tycker synd om sig själv. Grinar lite illa över den överdimensionerade magen, stånkar och fryser lite.
Jag tycker det är rätt åt henne. En sekund.

Sedan tar mammahjärtat över och jag stryker över det lilla huvudet.
Tjuvar är ju också gulliga.