The Untold story

Vi har tänkt oss lite dobermannvalpar under 2014. Första kullen beräknades födas i månadsskiftet januari/februari.
Allt såg bra ut, magen och våra förväntningar växte.

Så en dag började jag känna att allt inte stod rätt till, beslutade mig snabbt och så tog Noa och jag ett besök hos vår veterinär.
Där kunde det konstateras att vår kull var okul.
En enda valp fanns där inne, och så var det med de förhoppningarna. Vi fick en bild på den lilla och så var det bara att åka hem och vänta.

Allra första bilden på vår lilla U-Valp

Och vänta.
V
Ä
N
T
A

Ja, för inget hände.
Inte ett helt ovanligt scenario när det är en ensam valp i magen. De nödvändiga hormonerna som skickas ut från de förlossningsklara valparna signalerar till mammans kropp att det är klappat och klart för att föda. Lätt förklarat funkar inte alltid maskineriet när det är en valp som skall klara detta själv.

Det gjorde inte vår ena heller.
Några dagar senare lämnade jag mammahund, mullig mage och min nervositet på kliniken och åkte och handlade snabbt medan jag väntade.
Jag misstänkte att han var död därinne, ja, såklart det var en han, det är det alltid när det är en enda valp. De fem gånger jag provat det tidigare har det förstås varit det.

En dryg timme senare ringer min veterinär och hojtar att jag skall lyssna - nära luren kommer en liten valp med starka åsikter och röstresurer. Den är lite påverkad av narkosen hör jag och den låter sådär extra utdraget och förvirrad i sina skrik.

Sköterskan tar över och berättar glatt att jag kan komma och hämta mor och barn inom kort, mamma Noa mår fint och hon den där lilla söta är stor som en häst och har åsikt som en en hel armé.
Men så är det väl med små prinsessor, avslutar hon och lägger på.

Prinsessor?!

Jahaja, när jag hämtar upp min lilla duo strax efter kan jag konstatera att det faktiskt ÄR en lite tikvalp vi fått, och hon är underbart söt.
Hennes mamma är trött, lite förundrad och fundersam över det lilla skrikiga svarta trollet. Hon tittar på oss, på den lilla och förstår inte riktigt att den argsinta valpen är hennes.
Vi talar om det tretusen gånger, visar hur man tvättar, sköter och tar hand om, och några timmar senare har poletten trillat ned.
Noa ÄLSKAR sin lilla dotter!

Jean Dark Untold

Så har då Moder natur än en gång talat om för oss att hon tar besluten och vi kan bara planera. Ibland blir det som jag vill. Ibland inte.
Vi är glada att vår lilla ena ögonsten lever, och enormt besvikna att de andra valparna inte kom.

Nu hoppas vi att Unice som just Holtertestats börjar löpa och tycker det är dags att träffa sin utvalde. Hon brukar löpa just i februari, så det lär inte dröja länge.