PIRR i magen!!

När jag var barn sade alla att jag skulle låta bli det där med hundar. Det tog för mycket tid.
Sedan blev jag tonåring, köpte min första dobermann, och folk skakade på huvudet; "Hon som är så ung, hon borde ägna sin tid åt annat, se mer av livet"
Och så såg de uppgivet på när jag packade väskan, tog min dobermann och cyklade ner på brukshundklubben. För det var där jag hängde.
Medan mina kompisar testade vin, killar och sång.

Det gick några år, barnen kom och livet rullade på.
Min pappa förklarade mååååånga gånger att det här med hundar begränsar en. Jag måste helt enkelt sluta.
Han tyckte det var märkligt hur jag ville dela livet med en skock hundar, aldrig ha tillräckligt med pengar, alltid måste städa och dessutom bli så begränsad och låst som man faktiskt blir när man har hundar i sitt hem.
Det funkade såklart inte. För pappa alltså.
Jag var lycklig, hundlivet frodades och aldrig i livet om jag tänkt sluta! :)

Det har gått fler år.
Jag har fått det stora förmånen att utbilda mig till domare. Fantastiskt, roligt, utvecklande och enormt lärorikt.
Jag har fått besöka ställen jag aldrig tänkt jag skulle besöka, mött människor i andra länder, besökt dem i deras hem och fått lära mig om deras vardag. Och mest av allt - jag får möta fina, spännande och härliga H.U.N.D.A.R! Underbart!
Domarlivet är både ock, långt och kort. Kallt och varmt. Och spännande.

För några veckor sedan stod jag på en liten brukshundklubb i norraste norr i vårt land och dömde med kylan flåsande i nacken, och om en knapp vecka ska jag stå i ett land jag då aldrig tänkt jag skulle få besöka och döma en dobermann och boxer special.
Helt fantastiskt!!

Det här med hundar är det BÄSTA som finns!
Man har konstant ett pengahål att fylla, man har aldrig tråkigt när man är hemma, man får massa frisk luft och motion, man träffar en massa roliga (och ibland mindre roliga) människor och så får man en massa liverfarenhet.
Och - man får RESA!
När målet för resan är nått får man som domare dessutom göra det man älskar mest i hela världen, iallafall är det så för mig, man får uppleva det landet, eller ställets hundar.

Och nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi reser till Indonesien.....!! Jag har tio ton pirr, skratt och förväntning i magen. Var gör man av sig själv medan man väntar?
Jag tar min energi och städar och går -fel, flyger på lätta fötter- till jobbet.

Fortsättning följer. :)