Blandraser, farbröder och funderingar

När jag var barn hade jag en farbror jag såg upp till. Ja, det gör jag faktiskt fortfarande, men den där tiden, som barn, den var just speciell.
Min Farbror var speciell.

Min farbror bodde i Danmark, han var sjöman, JÄTTEstor och hade en massa muskler. Minsann om han inte hade några tatueringar också, och ett härligt skratt i sitt alltid glada ansikte.
Min farbror var snäll, humoristisk och väldigt trygg. Jag älskade att få vara där han var, och hängde efter honom som en liten hund.

Där min farbror var fanns en massa spännande, och ofta ett knippe djur. Han hade söta, olika flickvänner, jag minns inte vad de hette, men jag minns att de hade hästar….
De hade katter såklart, och så fanns där alltid en hund eller två. Blandraser förstås.

Min farbror kunde allt om massor, och mest om djuravel. Han var självlärd, det förstår jag idag, men som liten såg jag honom som ett slags unikum inom husdjursavel, och absolut värd att lyssna till, och förstås att lära av.
Jag ville ju också bli uppfödare!

Åren gick, och den tik jag minns mest hos min farbror är Smut.
En blandrasfröken som snabbt övergick till att bli fru. Eller kanske ”Mamma” vore det bästa epitetet.
Smut var en salig blandning av allt man kan tänka sig, inget vet exakt men alla har gissat. Hon såg ut som en liten smäcker labrador/dobermann/stövarmodell, släthårig, black and tan och väldigt sunt byggd.
Jag minns henne som en fantastisk vän, alltid lös, alltid runt oss och alltid två trogna, bruna ögon med klok blick vilande på min farbror. Utom två gånger om året, då hon hade valpar och de kloka bruna istället betraktade en söt skock ungar.

För Smut hade alltid ungar.
Hon löpte två gånger om året, och då stod grannens herrar i kö utanför min farbrors hus. Eller ja, stod och stod, de satt, låg, smög och jagade varandra och förstås henne.
Avgick med segern gjorde oftast Hansen.

Hansen var en huskyblandning, stor, ful och jädrigt otrevlig. Han nafsade om man kom för nära, och var dessutom rätt skygg.
Alla trodde det berodde på att Hansen allt som oftast fick stryk av sin husse, och den teorin stämde kanske till viss del.
Egentligen var det rätt synd om Hansen.

Hursomhelst, Smut hade en förkärlek för Hansen och oftast var det han som avgick med segern och fick prinsessan och kungariket.
Eller ja, han tog prinsessan och sen drog han.
Efterföljande ansvar lämnade han åt den ömma modern, och vi såg inte till honom förrän sex månader senare då han hängde utanför huset igen.
Så där höll det på.

Smut fick en kull var sjätte månad, det var världens jobb och min farbror sålde de små efter hårt arbete och en massa kiss och bajs, hundmat och löften om att detta var SISTA gången!!
Ingen tyckte det var sådär vidare värst kul med alla dessa valpar, och trots min farbrors ihärdiga påstående om att det var BRA att han försåg Danmarks längtande familjer med sunda, friska och alltid bra sällskapshundar, tyckte nog vi andra i familjen lite synd om Smut.

Smuts husse föll till föga, och beslutade att hans tik bara skulle få max en kull om året. Familjen pustade ut, och alla kände sig nöjda.
Utom Smut, och förstås den trånande herr Hansen.

Kärleksparet kringgick de nya reglerna på alla vis, och Smut fortsatte få bebisar två gånger om året.
När den förälskade Smut låsts in i sovrummet på övervåningen, kastat sig ut genom fönstret, brutit benet och parat sig ändå, lärde jag mig en del om hundars fortplantningssdrifter.
De är faktiskt ganska svåra att rå på om man har otur.

Nåväl, åren gick och de små blandrasliven lämnade min farbrors hus i en strid ström. Familjen skakade på huvudet, själv njöt jag av att få uppleva valparna de gånger jag besökte mina släktingar, och söp i mig av alla lärdomar jag fick.

Bilden har jag stulit, men detta är som jag minns att det var :) 

Blandrasvalpar var förstås det mest sunda man kunde få fatt i!
Blandrasvalpar ärvde bara det bästa av sina föräldrar.
Blandrasvalpar var mentalt stabila.
Blandrasvalpar var inte inavlade idioter, med allergier, cancer, immunförsvarssjukdomar!
Blandrasvalpar var förstås bättre på alla sätt och vis än sina sönderavlade rasfränder hos kennelklubbarna.

Såklart jag trodde på det.
Såklart jag lyssnade på vad min Farbror sade.

Åren gick, och Smuts kullar innehöll färre valpar. Ganska bra, det var nog tufft för den lilla mamman att klara av 8-12 valpar två gånger om året, och jag tror nog att hon egentligen tyckte det var skönt den dagen hon faktiskt blev en kastrat.
Hennes husse gav med sig och såg till att hans ögonsten som veteran fick vara just veteran och inte mamma.

Smuts era som förälder var slut.
I samma veva var det också slut med uppvaktande kavaljerer runt huset, och det blev ganska lugnt och skönt.

Smut levde många år, hon var alltid frisk och sund – såklart, hon var ju en blandras! Jag minns inte helt när hon blev en Änglahund, men jag minns att det blev oändligt tomt, och att platsen bredvid min farbror liksom blev tom och halv.
Han såg ensam ut utan sin vackra trotjänare med de kloka bruna ögonen.

Smut var en fin bekantskap för mig, jag fick följa henne, se henne få barn, uppleva de små som växte och höra hur det gick för dem i sina nya familjer.

Jag växte förövrigt en del själv också, utvecklades och fick egna tankar.
Dem funderade jag mycket över i takt med att jag såg Smuts valpar som vuxna. Jag såg en del valpar som var sådär friska och sunda som just min Farbror pratade om.
Jag såg en del valpar som blev skygga, otillgängliga och som hade många rädslor. Min Farbror pratade en del om familjerna hundarna bodde i, hur de missade en del uppfostran. Själv mindes jag pappahund, herr Hansen, och hans osäkra och udda beteende.

Jag såg en del valpar som blev kloka och lugna som sin mamma och jag såg några som blev sjuka och fick problem som hörde till de raserna deras föräldrar bestod av.

Idag är jag vuxen. Jag har fött upp hundar i massor med år och lärt mig en hel del genom åren. Till exempel vet jag att en kull valpar ärver olika egenskaper från sina föräldrar.

En valp kan ärva mammas HD-fel.
En valp ärver pappas allergi.
En valp ärver mormors vackra färg.
En valp ärver pappas hjärtfel.
En valp ärver två avlägsna släktingars ovanliga färg, och skiljer sig från hela kullen.

Jag vet också att en valp kan ärva allt det bra från båda sina föräldrar, den kan ärva lite bra och lite dåligt, och det sorgligaste av allt; den kan ärva allt det dåliga från BÅDA sina föräldrar. ÄVEN en blandrasvalp!!
För så funkar avel.
ALLT är ärftligt. (Även det vi inte vill ska vara just det) :)

Jag ska ta några exempel;
Häromdagen träffade jag en blandras på mitt jobb. Han var stor, söt och hade gulliga ögon. Hans matte älskade honom överallt på jorden och hon var mån om att han skulle ha det bra. Den stora lufsen hade det inte så bra, han hade ont i alla sina leder – artros efter sin pappa, en stor rottishane. Och efter sin mamma, schäfertiken, matte valt som mamma till sin valp hade han fått en stor portion allergi.
Familjen trodde förstås på uppfödaren, de skulle få en FRISK valp. (Nåja, få och få, han kostade nästan lika mycket som en rasren hund, fast han hade inga försäkringar och ingen uppfödare som bryr sig idag, hans matte får klara sig ensam)

Förra veckan träffade jag en äldre kund som varit hos oss på pensionatet flera gånger. Hennes familj köpte henne dyrt (JÄTTEDYRT) i London. För just i London finns en uppfödare av den här… ”rasen” Coccapoo hette det visst? Och just den här uppfödaren, av just den här rasen, i just London, har en sådan TUR – eller enligt egen utsago- skicklighet, hen föder nämligen  INTE upp hundar med problem.
Den lilla tiken har ärvt det mesta av sin pappa pudelns päls och det värstaste av värsta av sin cocker spanielsmammas hårlag också. Hon ser helt enkelt ut som ett HÅRMONSTER och hon blir väldigt begränsad om hon inte blir lämnad på hundtrim många gånger varje år.
Ja, hon har lite annat också, skyggt beteende, och lite problem med sin sköldkörtel, men annars är hon frisk och älskad av sin familj.
De ville verkligen ha henne, och är beredd att lägga mycket tid på sin lilla söta hårboll.
Som de köpte från London för över 45 000 kr!!

Nästa exempel är Ludde.
Han är en blandning av borzoi, bordercollie och dobermann.
Ludde ÄLSKAR att springa. Ludde ÄLSKAR att jaga! Han har sprungit ifatt och dödat flera rådjur, så hans husse har honom mest i koppel nu för tiden. Ludde älskar sin familj också, och han har ett avvaktande sätt. Jag tror att Ludde kan bitas om han blir rädd och jag tror att han lätt blir rädd.
Jag tänker när Luddes husse lämnar över kopplet till mig för att åka på semester, att det är svårt att vara Ludde.
Det kan inte vara lätt att vara jakthund, vallhund och vakthund i en och samma blandning. Jag tänker att om Ludde vore en människa skulle han ha klippkort hos en terapeut…

Sedan har vi Stina.
Hon är en blandning av karelsk björnhund och en jämthund.
Stina är också älskad, omhuldad och glad.
Hennes familj jagar med henne, och de är lika glada de. Stina är sund, frisk och trygg.
Stinas matte kollade upp de registrerade föräldrarna i SKK:s hunddata innan hon köpte Stina, som förvisso är en blandras, men ett inte medvetet avelsarbete utan mer en ”olyckshändelse”.
Hennes mamma och pappa blev kära där på kenneln de bor, och så ordnade de egna små valpar, utan sina ägares inblandning.
Sånt kan hända, och då är det bra att göra det bästa ut av det.

För en tid sedan hade jag en diskussion med en bekant. Han hade samma åsikter som min farbror en gång i tiden hade.

”Men Jeanett, FATTAR du inte att blandraser är SUNDA?” utbrast han indignerat när jag luftade min åsikt om avel.
”De är helt enkelt inte sönderavlade”.
Han skakade på huvudet och log lite nedlåtande, precis som min farbror gjort för många år sedan när jag var liten flicka och kom med någon av alla mina miljoner frågor.

Fast nu hade jag ingen fråga.

Jag gav min bekant ett räknestycke;
Du ska köpa valp och kan välja på några kombinationer;

1. En goldentik som är champion och frisk och sund paras med en lika fin goldenhanne.
Uppfödaren har gjort allt man ska, och valparna har dolda fel försäkring och förstås livslång support från uppfödaren.

2. En frisk goldentik paras med en blandrashanne som ingen vet något om. Valparna kostar 15 000 kr så man tjänar ju några tusenlappar om man tar här och inte från kull 1…?
Inga försäkringar eller garantider finns, och uppfödaren träffar man en gång när man hämtar valpen, och sedan aldrig mer.

3. En goldentik paras med en jakthund. Valparna blir galet söta och är förstås väldigt unika. De är unika inuti också, speciellt de valparna som ärver mammas apporteringsgen och ”will to please”  blandat med pappas go och lust att jaga på egen hand.

Valparna har inte heller någon dolda fel försäkring eller engagerad uppfödare med sig.

4. En goldentik med artros, Hd C och allergi paras med en risenhanne med Hd A. (En A hanne har valts för att uppväga tikens fel..... )

Uppfödaren hävdar att det är toppen med riesenpälsen (För valparna kommer inte fälla, hur hen nu vet det?) och den arbetande mentaliteten pappa brukshund har (Som de kommer att ärva?) och de kommer vara toppen på bruksplan (Eh?!)
Dessutom blir det friska och nedärver allt de som är bra för så är det med blandrasvalpar.

Jahaja.

Nåväl.
Hur gick det då för min farbror?
Jo, han köpte boxer, och hade den rasen i många år.
Jag lyckades få honom att ställa ut sina tikar och meritera dem innan han –med min inblandning- hittade fina och trevliga hanar hos duktiga uppfödare som hjälpte honom framåt som uppfödare.
Några fina kullar föds upp i hans hem, innan han beslutade sig för att byta ras. Han tyckte trubbnosarna blivit för ”platta”.
Idag har han sin ”favoritras” igen – en blandras (med hemmagjord stamtavla), och han föder inte upp.

Jag har med mig mycket av lärdomen han gav mig på vägen, men också mina egna erfarenheter under alla år som uppfödare, samt som pensionatsägare genom åren, och med ett väldigt stort antal rashundar, samt blandrashundar på näthinnan.

Personligen tycker jag medveten blandrasavel är en styggelse, falsk varudeklaration och helt enkelt bara för dumt.
Det finns inte ett enda bra argument för att hålla på med det tycker jag. Inte ett enda som jag hört hittills i alla fall.