Första veckan

Flera har frågat hur vi mår. Hur Tania mår och hur valparna mår. Tack - vi mår bra. Nu.
Det är alltid lite stökigt att få barn, och får man 14 blir det lite extra jobb. Här kommer några korta anteckningar om hur vi har det i en nybliven, nyfödd valpfamilj; 

Valparna dygn 2

Det verkar som om vi har någon sorts bacill i Vita Huset.

"Antingen-blir-det-inga-valpar-eller-kattungar-eller-så-får-vi-så-många-så-vi-drunknar-i-dem bacillen har smittat oss!"

Tania verkar vara klar, och den stora magen är nu smal, trött och uttänjd. Mammahund mår illa, hon har ätit många (nej, hon får inte, men är snabb som en vessla, och vi hinner inte stoppa henne när de kommer) och äter, en massa, moderkakor.

En hund som får 14 valpar ska också krysta ut 14 moderkakor. De där (jädra) moderkakorna kommer förstås inte som på film, snyggt och prydligt efter varje valp, utan lite hejsansvejsan när de behagar.

Efter rastningen, under valpningen, när Tania sover, när hon diar (framförallt då) och när hon reser sig.

Det kan dröja ganska länge, upp till ett par dygn innan de är ute, och en tik med moderkakor kvar i sig, får ofta diarre, feber och känner sig allmänt "urven".

Hon blir också störd av att hon med jämna mellanrum får krystvärkar för att få ut moderkakorna….

Ju fler moderkakor en tik äter (och ju äldre och äckligare de är), desto mer diarre får hon också, så jag brukar tycka det kan räcka med 1-3 stycken.

Ett beslut Tania inte delar, och jag har förlorat kampen.

Så just nu har vi en mammahund med diarre ala big time, och dessutom är hon envis som en röd gris. Hon vill bara dricka utomhus, så vi rastar ofta och passar på att dricka ofta när vi ändå är ute. (Hon har en skål ute på tomten och givetvis förtioelva skålar inne, fast ingen duger, bara den ute)

Alla gånger en nyförlöst tik reser sig och går nånstans droppar/rinner/slaskar det blod på golvet, så förutom att sitta i en rosaröd dröm och pussa på valpar  hela dagarna, går jag efter hunden med mopp och svordomar och tvättar golvet.

Suck.

Valparna dygn 3
Tania har varit uppe hela natten. Jag med....  ALLT vill ut. Och då menar jag allt.
Det hon inte hunnit ut på tomten med, har jag fått ta upp från golvet. Kräsmagad är jag inte, men allvarligt, så är jag galet less på bajs. Faktiskt.

Jag är också trött på att ha en sjuk mammahund, och när morgonen gryr och jag ser att hon bajsar blod, vinglar trött när hon går och faktiskt inte helt orkar med alla sina barn, ringer jag vår veterinär och är ledsen.
Som vanligt är hon världens bästa, lugnar och berättar (allt som jag redan vet, men glömmer med jämna mellanrum. Glömskan inträffar alltid när jag blir orolig och är sliten) att såklart Tania ska få en sudd medicin, bra att jag ringde och allt kommer att bli bra.
Jag vet.
Men man blir trött av att springa ut med en magsjuk vovve en gång i timmen hela natten, speciellt efter två nätter på raken med förlossningar.

Jaja, men vad gör väl det? Jag kan sova om hundra år. (Och så ska jag jävlar i mig sova i HUNDRA ÅR!!)

Medicin införskaffad, intagen och efter två timmar sänker sig lugnet. Tania slocknar med de små, och jag städar huset igen.
Det ligger en sur, inpyrd lukt i vårt hem av blod, moderkakor som legat för länge i en instängd livmoder och hundbajs.
Ganska äckligt faktiskt.
Jag funderar på om jag kan öppna fönstren och vädra, och stänger in till valpar och kattungar och öppnar alla de dörrar och fönster jag kan, skurar lite extra och torkar rent soffan också.
Man kan se ganska lätt var vår mammahund gått, stått och legat. 

Tvätt de luxe. Hundfiltar till förbannelse....
Jag är Skonas bästa tvättmedelskund iallafall. 

När allt är klart och huset presentabelt igen, lukten nästan borta och jag känner att det är dags att vila en sväng själv kommer mammahund uttuffande med näsan i vädret.
Hon vill ha mat. NU!

Ja, jag matar, rastar och nattar henne hos de små och så får jag börja om med golvtvätt.
En knapp halvtimma senare sätter jag mig hos de små och lyssnar förstrött till lugn musik medan jag facebookar och inte överhuvudtaget fattar vad jag läser.
Jag är för trött.

Valparna dygn fyra 

Den minsta tikvalpen gråter. Utdraget, tyst och obehagligt.
Alla fyrbenta i huset reagerar, och det är knäpptyst, förutom det lätta valpylandet från Tanias valplåda.
Jag får klåda.
Tania får också klåda.
Den lilla skriker.
Hon är hes, gråter på hundvis och vi vet alla att hon kommer dö. Mammahund hässjar uppgivet, puttar på den lilla och vädjar till mig att hjälpa.
Jag lyfter snabbt upp den sjuka och två friska valpar. Tania blir orolig, och jag lägger tillbaka två, medan jag pratar lugnande med henne. Berättar att allt ska bli bra och att hon är duktig som tar det lugnt.
Tania ser nöjd ut att ha få tillbaka sina små, och tänker inte på att jag behöll den tredje bakom ryggen. 

Den lilla sjuka får hjälp att flytta till Nangijala, och alla drar en lättnadens suck när vi inte längre måste lyssna till den ledsna babyrösten.
Jag hör den ändå, inuti mitt huvud, och dövar det med musiken jag sätter på och som får strömma genom huset. Jag tror hundarna tycker det är skönt också, för när jag tittar till dem sover de alla i soffa och egna bäddar. Skönt.

Mammahund är piggare idag, hon passar på att bädda fint i husses och min dubbelsäng medan jag går ut med soporna, och tittar ointresserat åt annat håll, när jag får spunk över blodet på lakanen och täcket som NÅGON har bitit flera hål i.
Hon betraktar mig överlägset när jag förklarar att det är ajjabajja och fult att sabba täcken hela tiden. Blinkar liksom lite ointresserat, och spatserar iväg på stolt mamma-jag-bryr-mig-inte-i-vad-du-säger-vis.
ÄR mammor sådär?
VAR JAG sådär när mina barn var små....?

Valparna dygn fem

De myllrar. Kravlar och piper.
Alla vill äta samtidigt, och fast de är 12 och inte 14 är det ändå galet trångt vid matbaren. De är söta och ser truligt björnlika ut med sina ansikten och knubbiga kroppar. 

Tania njuter av uppmärksamheten, och vill gärna att vi tvåbenta ska sitta med henne så mycket som möjligt.
Hennes hundkompisar som nyfiket smyger sig fram till vår sovrumsdörr för att kanske ha tur och få en glimt av de små slänger hon mördarlickar på.
Vi har satt dit ett kompostgaller och är alla lite rädda att någon katt ska ta sig in. Vår annars så vänliga dobermann känns väldigt irriterad på alla gamla fyrbenta vänner i Vita Huset.

Bästa kompisen Twiggy hänger vid grinden och känner sig nyfiken och uttråkad... 

Och hon vill hemskt gärna se vad vi inne i sovrummet gör. 

Valparna dygn sju 

Tania äter glatt sin frukost, matar sina små och vandrar runt i huset. Leker med ett mjukisdjur, bäddar sönder vår säng. Skäller längs staketet på en cyklist och försöker stjäla kattmaten i badrummet.
Hon har svårt att komma till ro, och när jag stänger in henne med de små för att gå en promenad med de andra hundarna, ser hon ledsen ut.
När jag bjuder henne att gå med studsar hon glatt ner för trappan på pigga ben.

Efter tre veckor utan motion beslutar jag att hon får gå i koppel och får också halva armen avdragen av den pigga mammahunden :)
Hon nosar, hoppar, leker och drar åt alla håll. Ingen gång vill hon gå hem till de små, och vi förstår att vår glada dobermann behöver sina timmes promenader dagligen igen. Härligt!

Väl hemma, matar hon sina babysar och slocknar med någon liten i halsgropen, och de resterande tätt intill sin kropp.

Och så har vår första vecka varit med Tania-bebisarna.
För den som undrat.