Skottland, och bildbomb

Lyckans ost – det är jag.

Ibland är livet ganska tufft, men ibland är det faktiskt ganska rosa molnigt, och när det sker är jag väldigt tacksam. Som nu;

Dimman hänger i luften, funderar på om den ska stanna eller dra, leker lite med regndropparna i träden, och min kropp njuter av dofterna jag släpper in genom vårt lilla hotellrumsfönster.

Det är grått ute, novembergrått, och Skottland bjuder på just det jag tänkt jag ska få se, dimma, moln, en tilltufsad himmel och halvfrussna människor som skyndar fram längs gatorna.

Jag bryr mig inte om vädret – vi är lediga mannen och jag, väntar på skjutsen, upplevelserna och inte minst hundarna. Ja, alltså, jag tjatar om hundarna, mannen funderar nog mest på all den skotska drickan ….. 😊

Vännen hämtar, skrattar när hon packar in oss i bilen och jag hoppar in på förarplatsen. Påminner på sitt sjungande språk om vänstertrafiken medan jag slokörat flyttar till andra sidan, och skjutsar oss sen vant genom staden och ut på de allt mer - mindre gatorna.

Vips är vi ute along England´s greenest hills, och mina ögon blir stora när vi tar oss fram genom det Outlandska landskapet.  

Nästan faktiskt så jag väntar mig se Jack Randall eller Jamie Fraser susa fram över hedarna på sina vackra hästar.

Förstås gör de inte det, men allt annat är där.

Berg och dalar, molnen som svävar kring fjälltopparna, allt det oändligt gröna, vattnet, heden, stenarna och de alldeles oräkneliga många söta fåren med svarta huvuden.

Chauffören rycker på axlarna och berättar att de kallas Black faces och att färgen nån kletat på deras ryggar talar om vem de tillhör.

Nån äger dem med gröna fläckar, nån annan dem med rött och sen de blå osv osv…. Hon pekar vidare på bergen och berättar att alla som är högre än 300 meter har namn som börjar med Ben.
-Ben blabla och Ben over there and thats also a Ben something. Hon pekar åt alla håll och säger att en del människor har som mål att bestiga alla Ben-berg i Skottland. Förklarar att de minsann har fullt upp och det kan jag förstå. Bergen är ju överallt!

Berg/vatten/kor/ängar och ett skotskt slott

Vi är uppe bland molnen

Vi stannar här och var, kliver ur bilen, vandrar i sagolandskapet och jag önskar att dagen aldrig ska ta slut. Naturen är fantastisk!

Underbart är kort, och vi börjar snart bilturen nedåt, längs den slingriga vägen som heter Taak Me Doon Road. Skotska, men läs det igen så förstår du vad det betyder. 😊

Vi kör på skumpiga små vägar och mer än en gång får jag hjärtat i halsgropen när vi får möte – vi är på FEL sida av vägen!!!

Förstås är vi rätt, det är bara det engelska vänstertänket i trafiken jag inte kan vänja mig vid. Eller, förlåt, det skotska.

Här får man inte säga att något är engelskt blir jag påmind vänligt, men bestämt om, av vår värdinna.
Här är det skotskt, och bara skotskt, som gäller.

Huset vi ska bo i några dagar är i absolut engelsk – förlåt, skotsk- stil. Stenhus, gemytligt utseende, en alltid lätt rykande skorsten och det ser gulligt ut där det står i den lätta dimman.
Vi bär in våra saker och möts av husets sex glada hundar – en vorsteh och fem busiga terriers som är högt och lågt och lite till.
De är som lyckopiller i min famn, bredvid oss i soffan, studsar i fönsterkarmen och hänger med in på toan.

Gräver i min resväska, tigger vid bordet och gnabbas lätt med varann. Jag gillar inte terriers alltid, men klappar förstrött på det vänliga ansiktet som följer mig hack i häl, fingrar på det konvexa huvudet och ler tillbaka till de pliriga ögonen, hon har kropp som en redig byrålåda och är mobil som en kraftfull gladiator. Vilken BALL hund!

Myser med de mindre rasfränderna och njuter av de vackra långa huvudena och skrattar när de studsar som popcorn över de engelska heltäckningsmattorna. Skotska, ja, jag vet, glömde igen bara…

Klart jag gillar terriers – har aldrig sagt något annat. (Tankarna rusar, tänk att ha en liten grisgladiatorknashund) Hahahaha, gud så kul!

Nä, jag ska INTE ha en sån. Men ändå.

När min saknad efter de egna där hemma gör sig påmind,
 lånar jag husets alla busungar och så släpar de runt mig på en promenad på de skotska gatorna. Kul! 

 

Tiden rusar, och vi gör skotska saker.

Tror jag.

Vi dricker IrnBru(inhemsk läsk som smakar gudomligt!!)

Vi äter Fish and Chips

Vi äter skotsk frukost så magen bågnar – bacon och ägg, toast, korv, tomater, bönor och blodpuddig och bullar i alla dess former.

Vi äter det värsta jag sett tror jag, Friterad pizza som kan tänkas innehålla 1 miljon kalorier och helst med pommes frites till (!!!)

En tväräkta skotsk frulle

Vi försöker förstå vad värdinnans man berättar när munnen rusar iväg och de skotska orden studsar ur hans mun. Vackert men inte helt lätt att begripa för oss svenskar…  

Vi besöker slottet i Edinburgh, vandrar över kullerstenarna och ryser när vi tänker på alla kvinnorna de brände och mördade i tron att de var häxor.

Vi tittar på skådespel innanför murarna, förundras över alla krig och kanoner och kungar och drottningar och katoliker och protestanter och sorger och bedrövelser och kärlek och hat och historia som väller ut från varje kullersten och mur och fascinerar oss och alla andra turister. För det kryllar av italienare/amerikaner/japaner/kineser/skandinaver och jag vet inte vad.

Vi besöker pubar, mannen dricker öl och whiskey och gud vet vad och jag ryser för det är så äckligt och fyller magen med engelskt te och socker och mjölk och betraktar skyltdockor med kilt och njuter av att få vara här!

Edinburgh slott

Precis här på den här platsen brändes massor av kvinnor.
Och en hel del kastade man i vattnet nedanför....
Men än idag mördas kvinnor - dagligen - i många delar av världen.
Inte för någon speciell anledning annat än att de är kvinnor. 

Dagarna rusar.

Vi får se värdparets fantastiska duvhökar. Möta dem live. Röra vid fåglarnas byte när de kommer hem med dem från jakten, mannen är med och kommer plötsligt på att han vill tillbaka och jaga mer!

Vandra på hedarna, skjuta fasan med vänner och se hunden arbeta och apportera och äta egen tillagad och jagad fågel på skotskt vis. Håhåjaja.

I buren bredvid sitter duvhöken, hunden är med och jobbar och apporterar - och längst till höger ligger en del av bytesfåglarna

Favoritduvhöken, en hona. 

Så är det lördag morgon och jag ska döma 71 dobermann.

Här ska jag jobba idag 

Upp med tupp och framme i ottan.

Värdinnan skjutsar och visar väg och jag är nervös. Det är annorlunda att döma i Storbritannien.

Knappast något på vår ras är här av diskvalificerande karaktär. Här är din domarbok, håll koll på den!

Kritik skrivs på hund nummer 1, 2 och 3 i varje klass. Fast det gör man sist av allt.
Valpar kan bli BIR och man måste placera vinnaren först och det gör man i mitten av ringen. Glöm inte please, Mrs och Sir, och vad du än gör, prata absolut inte med publiken. Sist av allt – stay positive, ta upp bra saker för vem vill höra det negativa alls säger min självutnämnde hjälpare, tillika domarkollega, på släpig irländsk dialekt.

Han har kört bil och tåg och båt hit och verkar vara en hejjare på hur det går till i det här landet.

Han har tweedkostym och en fin hatt och lotsar mig genom det engelska systemet med snabba ord och tankar.

-       You know, they have paid for it. Vem vill betala för att höra något man redan vet? Såklart du bara ska skriva allt det som är bra.

Han tittar stolt på mig och flinar när jag huttrande går efter honom in i hallen. Frågar om jag verkligen kommer från kalla nord, från snöiga Sverige där det väl lever isbjörnar och älgar huller om buller och skakar på huvudet när jag svarar att jag absolut trivs i Skottland men att det är lite kallt.

Med domarboken under armen och gladkänsla i magen hittar jag min ring och två glada skotska ringsekreterardamer som hjälpsamt lotsar mig genom regler och dagen.

Skottland levererar stort och visar hur handling på hög nivå ska gå till, trevliga, vänliga och oerhört disciplinerade handlers visar sina fina hundar.

Hundar som går, står och travar på bästa vis.
Välmående och glada.

Klasserna är stora, och det är härligt spännande att få se dobermann även i denna del av världen.

Några är bra. Några är mindre bra. Och några få är sådär alldeles underbara så jag vill ha med dem hem.

Kan jag lägga ett bud kanske? Nja, vad ska mannen säga? Kan jag få med en sprallig tonåringsdobbe på flyget?

Jag skrattar inombords och dömer vidare.

Dagen tar slut och jag bjuds på mat, vila och värme i domarrummet och får fingrarna i en katalog tappar bort mig i en värld av hundar och stamtavlor vi inte helt har hemma.

Sen kväll äter vi ute med klubben och morgondagens domare och gör förstås inget annat än pratar och delar favoritämnet – hund.

Spännande!!

Söndag bjuds jag med på en mindre special, en open show som det kallas i Storbritannien.

Ca 35 hundar är anmälda och nu får jag tillfälle att prata lite med dobermannfolket, se stamtavlor och höra mer om de skotska hundarna och uppfödarna.

Det är roligt hur vi hundmänniskor kan mötas överallt i världen, och ändå hitta så mycket kul och fascinerande prat och upplevelser.

Dagen går fort och vips är vi tillbaka i det lilla stenhuset med tillhörande glada terriers. Kvällen blir full av prat, skratt och förstås god skotsk mat och innan jag vet ordet av det är det natt och när jag somnar är hela jag full av fina upplevelser och minnen.

Morgonen därpå blir snabb, och efter en god frukost pussar jag hejdå på favorithundens lilla tryne, motar in henne igen på tomten när hon försöker smita med, intalar mig själv att jag verkligen inte vill ha en hund i grupp tre – fast hela jag skriker av lust efter en egen kanelbullehund- och så åker vi på vänster sida hela vägen till flygplatsen.

Efter en del suck och stön och vilja att döda nån i flygbolaget som är försenat flera timmar landar vi ändå safe and sound i vårt eget land.
Ganska skönt det med.

Ganska skönt att åka egen bil på RÄTT sida.

Ganska skönt att prata svenska och äntligen krama de egna fyrbentingarna.

Ganska skönt att ha en sån fin resa på näthinnan – att kunna stoppa den i minnesbanken och plocka fram vid behov.

För tänk – jag fick åka ända till Skottland, för att göra något av det jag tycker allra mest om.

Att döma dobermann.

😊

PIRR i magen!!

När jag var barn sade alla att jag skulle låta bli det där med hundar. Det tog för mycket tid.
Sedan blev jag tonåring, köpte min första dobermann, och folk skakade på huvudet; "Hon som är så ung, hon borde ägna sin tid åt annat, se mer av livet"
Och så såg de uppgivet på när jag packade väskan, tog min dobermann och cyklade ner på brukshundklubben. För det var där jag hängde.
Medan mina kompisar testade vin, killar och sång.

Det gick några år, barnen kom och livet rullade på.
Min pappa förklarade mååååånga gånger att det här med hundar begränsar en. Jag måste helt enkelt sluta.
Han tyckte det var märkligt hur jag ville dela livet med en skock hundar, aldrig ha tillräckligt med pengar, alltid måste städa och dessutom bli så begränsad och låst som man faktiskt blir när man har hundar i sitt hem.
Det funkade såklart inte. För pappa alltså.
Jag var lycklig, hundlivet frodades och aldrig i livet om jag tänkt sluta! :)

Det har gått fler år.
Jag har fått det stora förmånen att utbilda mig till domare. Fantastiskt, roligt, utvecklande och enormt lärorikt.
Jag har fått besöka ställen jag aldrig tänkt jag skulle besöka, mött människor i andra länder, besökt dem i deras hem och fått lära mig om deras vardag. Och mest av allt - jag får möta fina, spännande och härliga H.U.N.D.A.R! Underbart!
Domarlivet är både ock, långt och kort. Kallt och varmt. Och spännande.

För några veckor sedan stod jag på en liten brukshundklubb i norraste norr i vårt land och dömde med kylan flåsande i nacken, och om en knapp vecka ska jag stå i ett land jag då aldrig tänkt jag skulle få besöka och döma en dobermann och boxer special.
Helt fantastiskt!!

Det här med hundar är det BÄSTA som finns!
Man har konstant ett pengahål att fylla, man har aldrig tråkigt när man är hemma, man får massa frisk luft och motion, man träffar en massa roliga (och ibland mindre roliga) människor och så får man en massa liverfarenhet.
Och - man får RESA!
När målet för resan är nått får man som domare dessutom göra det man älskar mest i hela världen, iallafall är det så för mig, man får uppleva det landet, eller ställets hundar.

Och nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi reser till Indonesien.....!! Jag har tio ton pirr, skratt och förväntning i magen. Var gör man av sig själv medan man väntar?
Jag tar min energi och städar och går -fel, flyger på lätta fötter- till jobbet.

Fortsättning följer. :)

Tjatmostern. Så In i Norden :-)

Nu är jag här igen.... Trodde aldrig det skulle ske, men det gjorde det!!

Lilla vinstrika Annie slog till igen. Helt galet, och nu, en knapp vecka efter Stora Stockholm går jag fortfarande med ett saligt lyckoflin i ansiktet,

För vet ni, Annie VANN IGEN!!! Drygt tio månader gammal har hon vunnit samtliga Juniorvinnartitlar i Norden!!

Grattis till Dig och mig Felicia, vilken underbar liten hund vi har :-)

NordJW -14 NOJW -14 DKJW -14 HEJW-14 FIJW -14 SEJW -14
Jean Dark Annies Song

Annie 

Andra fina Jean Darkare som visade framtassarna denna dag var SE UCH DK UCH Jean Dark Lady In Red som blev tvåa bästa tik i stenhård konkurrens.
Ca 15 juniortikar deltog, och totalt var kinesdamerna 41 st.

CH Jean Dark Lady In Red, Felicia och Annie
Stora Stockholm 2014 

Mycket stolta är vi förstås också över finaste Gossip, som knep en veteranvinnartitel! Gossip fyller snart 10 år, och var lika glad som vanligt,.
Hon hoppade, sprallade och tvingade sin hårt prövade matte att arbeta hårt för att få sin ystra veteran att springa som hon ville.
Och det gjorde Gossip - sprang som hon själv ville....! Såsom hon gjort med alla handlers och på alla utställningar, i alla år :-)

Se VV-14 Dk VV -14 C.I.B C.I.E Vice World Winner -10 Se, No, Fi, Dk,Vdh,
Int Ch Sdv ungh -06 Neumunster Jgd Sgr -06 LP II SPH III
Jean Dark Gossip

Grattis också till Noa, som blev 3 bästa tik på dobermannsidan, och totalt bästa Svenskfödda tik :-)

Korad Jean Dark Noa Perle 

Packat och klart!

Imorgon åker vi!!

En dröm för mig har just gått i uppfyllelse. Jag ska få åka till ett spännande, vackert och intressant land.
Ett land som dessutom har fantastiska hundar av just den ras jag tycker så mycket om.

Idag har vi packat, planerat och funderat. Och imorgon förmiddag trotsar jag flygrädslan och lämnar Sverige för att uppleva annat och förstås mest av allt - döma hund!!:-)

En titel i brevlådan

Så kom ÄnTLiGeN Tanias championat i brevlådan! Vår fina bruna tjej fick FYRA CERT på fyra dagar och förstås fina placeringar förövrigt också.
Mest av allt var det championtiteln som hägrade för oss, och den fick vi :-)

Roligt att ha det på pränt, bara några små bokstäver på ett papper, bokstäver som ju faktiskt alltid krävt sin man (och kvinna) för att bli till.
Blod, svett och tårar ligger det för det mesta bakom hundar med många meriter. För det är ju så att människorna bakom har jobbat hårt, vilken gren det än rör sig om.

Och det bästa av allt - det är ju alltid KUL!

BIR en dag i Split
Och cert förstås

Cert igen 

Mera cert

Stolta mattar och glad hund med sin belöning 

Inne i BIG finalen

Hemma på rummet... 

Läs mer om vår resa till Split - tre tjejer och fyra hundar

SPLIT

4 summer dog shows

Ett litet filmklipp

Tredje dagen

Gäääsp vi vann!

Fyra är en för mycket. Om att inte komma hem

Godmorgon från Kroatien

Rapport från en flygplats

Den fantastiska söndagen!!

Minnenas Arkiv

Scandinavian Doberman Winner
Borås 1997
Domare Jens Kollenberg Kennel Norden Stam

BIR CH Origos Stamm´s Like A Lamborghini
BIM SUCH NUCH INTUCH SV-95 KBHV-95 SDV-97
SDV Avel-95,96,97,98 SPH I LP 
JEAN DARK ELISABETH-ARDEN 

Den här bilden hittade jag häromdagen, och en massa minnen trängde sig på. Platsen är Borås, och året 1997.
De glada vinnarna är Christina Persson på kennel Origo Stamm och jag själv :-)

BIR-Vinnande hane var CH Origos Stamm´s Like A Lamborghini, an ståtlig, välsvarvad och härlig hane, men det mesta av det bästa. (Synd att jag aldrig använde honom, det hade varit kul)
BIM-vinnande tik var vår egna MultiCH Jean Dark Elisabeth Arden, som faktiskt var född 1989 och således veteran.

Flera av Jean Darkarna hade en bra dag, bla
BIR-Valp Jean Dark Helena Rubinstein
BIM-Valp Jean Dark gentleman Gere
Bästa Junior Jean Dark Fidji Fuirinus
Bästa Unghund Jean Dark Claude Montana
Bästa Veteran hanne CH SPH II LP Korad Jean Dark Exlusive Echo
Bästa Bruksmeriterade CH LP SPH III Korad Jean Dark Ellen Betrix
Bästa Avelsgrupp Jean Dark Elisabeth Arden
Bästa Uppfödargrupp Kennel Jean Dark / Valp och vuxen

Rolig kuriosa var att det var Jens Kollenberg som dömde, världeberömd för sina fantastiska dobermann på kennel V Norden Stam.
På kvällen höll han ett otroligt intressant föredrag om rasen, och många sanningar och råd som vi fick har jag haft med mig ändra till dags datum.