Fem dagar - måndag

Telefonen riiiingde, och plötsligt blev natten lång.
Vad är det som brukar hända när jag lämnar huset – En massa saker.

Telefonen gick varm. Messenger också.

Det är mörkt ute. Rumänsk natt.
Tyst på hotellet, och jag känner mig oändligt långt hemifrån. Jag ÄR det också.

På alla långa timmar har Tania (som sist fick hela 14 valpar) lyckats få ur sig 2 bebisar.
T.V.Å.
Hon är orolig, flåsar, hässjar och ganska stressad. Inget funkar, och dottern hemma gör det man ska göra.
Springer i trappan med henne.

Rastar henne.

Matar och vattnar (hon vill ha)

Låter henne vila

Och ”dansar prickdansen i vulvan med fingrarna”, allt för att få igång värkarbetet ännu mer.

Vi har lagt på lurarna.
Skriver med varann.
Kommer ingen vart.
Bestämmer att veterinären inte är långt bort. 

Jag stänger ner internet och dottern får kämpa på själva där hemma.

Hon ringer igen. Ledsen röst, trean kom och hade alla tarmarna ute. – Den levde dessutom! Pappa fick ta bort den.
Jag hör att tårarna inte är långt bort, och det känns trist i hela mitt mammahjärta att de har det tungt hemma.

Tania mår bra, men är fortfarande varm och tycker att livet är jobbigt. Usch, jag vill vara där hos dem alla!

Vi enas om att rävsova och avvakta med den pågående förlossningen så länge det är lugn och ro i valplådan.
Dottern suckar, får byta nedslaskade filtar, tvätta blodfläckar på golvet, erbjuda trött mamma kallt vatten, försöka bädda till sig själv bredvid mammahund, och kanske sno åt sig någon timmes sömn.

Vi ställer klockan på ringning, och så är det meningen att jag ska vila. Det går förstås inte. Istället surfar jag vidare, läser vad någon åt den middag, noterar att en annan fått en ny bil. Två andra vann cert på utställning och familen nåntings tvååring har fått en ny tand. Jag gäspar men kan inte sova. 
Tiden är ute och vi är där igen. Nära varandra i telefonen.

Ute hör jag en  räv (?) tjuta i natten, och det känns som om jag är oceaner av mil borta.

Mammahund bäddar på, oron dallrar genom telefonlinjen över alla uteblivna valpar och vi kan inget göra.
Mer än att avvakta.
Jag känner ett välbekant, ovälkommet fladder i magen. Orosfladder.
Egentligen avskyr jag förlossningar. 

Förlossningar som egentligen är magiska, speciella, unika, vackra och fulla av liv, är också energikrävande, vidriga orosbomber och dyrköpta upplevelser när saker och ting går fel.
När de gör det bestämmer jag mig alltid för att nu, nu var det banne mig sista JEFLA gången en endaste en föder i Vita Huset!
Såklart håller jag inte löftet, men där och då känns det som om löftet skrivs, huggs och etsas fast i sten. Absolutely! 

Telefonen har jag så nära örat jag kan ha den, viskar i den, trots att ingen endaste levande i närheten hör mig – alla sover ju.
Dottern viskar inte, hon suckar den oroligas suck, berättar att det inte känns normalt alls, och att hon hatar förlossningar.
Jag lyssnar på hennes ledsna ord, peppar henne att stötta Tania hund, berättar att det kan kännas så, precis så som hon säger, men att det brukar gå över, och att vi båda om få dagar glömt obehaget och förmodligen vadar runt i trinda valpar med glada miner och gott humör.

Såklart jag inte lurar nån av oss.

Vi rävsover lite till, mest jag, och när klockan ringer nästa morgon är dottern redan på väg till veterinären med orolig mammahund som mest bara bäddat, flåsat och härjat runt.

Jag hinner packa och bege mig ut på en kort sightseeing av staden Baia-Mare, och så ringer dottern igen.
Dobermannmagen röntgad, och VOLIA! Den är TOM!
Inget snitt behövs, ingen mer oro, allt är lugnt och alla är glada. Förutom Tania. Hon fortsätter oroa sig med sitt eviga bäddande och när hon kommer åt valparna skriker de som fiskmåsar -jag hör dem i telefonen- och mamma hund blir ännu oroligare. Dubbelsuck. 

Mollys tre prinskorvar

Min duktiga barnmorskeunge meddelar att Molly nakenkatt mår fint, hennes tre ungar äter bra och att storasyster sett till familjen Sphynx idag, och allt är under kontroll där hemma.
-Fast ingen blir ledsen när vi ses ikväll mamma, lägger hon till, och jag förstår att min familj längtar efter avlösning och ytterligare ett par händer.

En liten nakenbrud

Vi telefonpussar hejdå och min trevliga värd för helgen kommer med en god rumänsk lemonad på en bricka, och livet känns med ens ganska bra.
Vi njuter av solen, den vackra staden jag just fått besöka en liten del av (vi hann inte så mycket) och den syrliga lime/mint/frukt lemonaden.

Efter fikat krånglar vi in oss i bilen, får med allt bagage, och så går färden genom backar, snåriga vägar och tillbaka mot flygplatsen där jag ska checka in om seneftermiddagen och bege mig mot Sverige.

Full av fina och nya minnen. Näthinnan full av vackra och intressanta dobermann. Full av god rumänsk mat och dryck och vänliga människor – men också FULL av längtan hem!

Vi rullar in på parkeringen på nästan exakt utsatt tid, jag hittar incheckningen utan problem. Allt går som tåget genom säkerhetskontrollen, middagen får jag utan besvär, och den är dessutom god!
De sista pengarna gör jag av med och får precis det jag vill ha och gaten finns precis där jag tänkt att den ska vara - och utan kö eller minsta besvär fladdrar vi passagerare in i planet, får lite te och är i luften i ett nafs.
Jag somnar en stund, lyssnar till musik, och är plötsligt nere, inne på Warzsawas flygplats, surfar en stund och trängs efter ett tag med alla andra som också är inbokade på flighten till Stockholm.

En kille 

Och en tjej

Tjohoo! Livet känns ganska okej, trots mellanlandningen. För snart är jag HEMMAAAAAA! 

Det vibrerar i fickan, och när jag lyckas krångla upp telefonen fattar jag snabbt att nu har ju allt gått alldeles för bra.
För nice-igt, för trevligt och för enkelt. Helt enkelt... Japp och jajamensan, dottern är i andra änden, gestikulerar hej vilt, det vet jag, för jag hör hur hon låter. 

Andas i staccatto och vill att jag ska säga vad hon ska göra - Mamma, Emma har skurit upp sig ÄNDA IN I BUKEN, HELA MAGEN, FATTARU??????! HELA, HELA MAGEN!!! 

Nä, jag fattar inget. Vad i glödheta helskotta säger hon?!
Jag begriper orden, meningen, ja allt, men jag förstår inte ett fillejotta av vad hon säger.

Va?? 

Vi har ju fått valpar. Och vi har fått kattungar. Och inget av det blev som jag ville, utan jobbigt och långdraget, men nu är allt okej, och det ingår liksom inte att nån av de andra djuren ska störa sinnesfriden vi äntligen uppnått.
Och definitivt inte med att sprätta upp buken.

Jag begriper ju att dottern överdriver, ber henne skicka en bild och förklarar samtidigt att jag ju snart är hemma - och att det säkert är något vi klarar själva.

Samtidigt plingar det till i mobilen, och när jag får upp bilden blir mina ben som två vingliga, trötta geleklumpar.
Herrejösses och lite till! 

Numret hem går fort, och jag hojtar in i min mobil att nån bara får ta katten OCH ÅKA. PRONTO!!!! 

Medan jag hojtar ut vad jag vill att de hemma ska göra, upptäcker jag att det är tyst i bussen som transporterar oss alla ut till flygplanen, och jag följer allas blickar på det de betraktar, och blir lagom generad när jag förstår att de alla nyfiket tittar på mig och mitt upprörda viftande.

Håhåjaja.
Jag flinar lite uppgivet och funderar på om vår nakenfis kommer att dö? Eller om jag kommer att dö när jag får räkningen?
Eller om husse kommer döda mig?

Eller så dör jag i planet hem?
Det regnar lätt i Polen, jag är plötsligt tröttare än tröttast, och längtar efter att sista flygningen ska vara avklarad så att jag är på plats i Vita Huset. 

Jag tittar på bilden en gång till, och känner att middagen jag fick på flygplatsen inte ligger helt säkert i magen. 

Bättre att stänga ner mobilen och tvinga hjärnan att fundera på andra saker.
Det gick sådär... 

Fortsättning följer 

Flyg och far

Allvarligt.
Det bor ett virus i huset. En trollpacka? Ett monster?
Ett trollpackemonsterförlossningsvirus?!

Vi ska flyga, mannen och jag.
Mina ögon är lite trötta, morgonen tidig och jag har stressat som en tok för att hinna i tid.
Matathästar.vattnathästar.matathöns.vattnathöns.rensatkattlådor,fukostfodratkattungarna.
rastathundar.Packat.Duschat.Intehunnitattätasjälv.kollatdräktigakattan och sen åkte vi.
Allt ok.
Parkerar bilen nära. Dyrt. Det skiter jag i. Fryser. Tack och lov är det inte så långt. Bara som sagt var kostsamt. 

Kön ringlar sig framåt och jag hoppar på ett ben och försöker få av mig stövlarna samtidigt som jag packar upp mina saker på rullbandet och skynda mig genom säkerhetskontrollen.
Såklart blir jag stoppad.
Såklart får jag springa genom den där jefla grejen tre gånger innan de kommer på att jag inte smugglat knark eller tagit med mig alla mina gevär den här gången heller.
Fast först öppnar de mitt handbagage och går igenom alla saker som ramlar ut. Tur att jag inte packade så noga…

SMS:et lyser upp displayen och en kattunge med ett flodhästhuvud visar sig. ”Hej, jag är född nu” 

Den lille är fortfarande blöt av fostervatten och jag känner igen dotterns fingrar runt babyn. Och så bara fattar jag att jag inte heller denna gången mer än hann ut ur huset så var någon tvungen att KLÄMMA ur sig en unge.
Jahapp. Men TACK så himla jättemycket för det!!!
Jag surar, vill ju vara hemma när de små anländer, och dessutom tycker jag det är smått genant att dottern alltid ska behöva agera barnmorska.
Mannen rycker i mig, kom nu! Vi ska flyga!
Vi flyger. Nowegian har surf, fri wifi och jag skingrar tankarna med datorn.
Får all info hemifrån, och väntar med spänning på resten av babybilderna som uteblir.
För Fru Mammakatt vilar.

Den här gigantiska kattmadamen fortsätter vila.......
Hon vilar sig genom min svettiga flygtur till Oslo. När vi åker flygtåget vilar hon, och medan vi klär om på hotellet, gör det vi ska och fikar norska bullar och pratar minnen sover hon gott.
Dottern rapporterar så jag vet.

På kvällen är jag trött. Vår Norgeresa var jobbig.
Kattan hemma är också trött. Hon sover och sköter sin lilla son. Spricka eller klämma ur sig något mer är det inte tal om, och hon blinkar sömnigt på bilderna jag får skickat till mig.
Suck. 

TUR att jag har världens bästa veterinärer. De svarar snällt och tålmodigt och lovar att snitta madamen om jag tänker att det är det som ska ske.
Det tänker jag, men vi avvaktar så länge den blivande mamman vilar.
Och hon vilar.

Dagen därpå får jag ett nytt sms – ”Hej, nu är jag också född” Dotter nummer två hojtar med versaltext HOLY MOLY EN JÄTTEBABY!!!! 

Babyn får en brorsa en timme senare och kattmamman vilar långsamt vidare. Klipper med ögonen mot kameran och får mig att bli überstressad där jag betraktar familjen via min mobil.
Jag vet ju att hon är aptjock – kan hon inte bara FÅ UR SIG ungarna??? För de måste ju ut...
Klockan tickar, det är fredag (Så himla jätteklart) och när vi är planerade att landa på Arlanda närmar vi oss helg.
Helg = svårare att få tid hos en bra veterinär. Dubbelt så dyrt. Lätt panik av oro när inget är som det brukar inom vården. Helg = Snitt och alltid extrajobbigt.
Dubbelsuck.
Mannen dricker en norsk öl, surfar och pladdrar med en kompis i telefonen. Han ser glad ut.
Jag pratar också i telefonen. Med veterinären, beräknar tiden och funderar på att kapa ett plan så vi kommer hem NÅN GÅNG IDAG!

Vi står i kö. Vi går i kö. Vi knöar in oss i planet i kö. Vi sitter trångt. Jag gillar inte att flyga. Vi köar ut. Vi köar efter bagage. Vi går till bilen.
Dottern förklarar i telefonen att allt är bra. Fru katt sover, babysarna sover och hon själv vill också sova.
Stackarn har suttit uppe hela natten och väntat på kattungar.
Fast kattmammamagen strejkar. Vilar hellre.
Mammakatt sov. Kattungarna inuti magen och utanför magen sov. Zzzzzzzz
Jobbigt. 

Väl hemma känner jag på den feta magen. Förra kullen innehöll den en ansenlig mängd småbarn. Nu är den om möjligt ännu mer omfångsrik och jag klämmer försiktigt. Letar huvuden.
Zipp noll och bara en sur mamma som stirrar på mig.
Jag SUGER på att palpera!

Skickar kattmamman med äldsta dottern på röntgen hos veterinären och städar rummet med stress och Ajax medan vi väntar hemma.
Kattungarna skriker efter mamma. Suck igen.

Domen kommer i form av ett sms.
”Vi är på väg hem. Fru veterinär har gett diagnos – S.M.Ä.L.L.F.E.T Resten av magen är tom. Ekande tomt och nada ingenting.
Den stora magen är en bluff. Mammakatt ska få äran av att banta. Sen i alla fall.
Jefla katt!

Inte en baby så långt ögat kan nå. Fett, tarmar, bajs och vad man nu mer har i en mage.
Där finns i allafall kattmat för en smärre förmögenhet. 

Ok, för den som är nyfiken – trio kattungar ligger i lådan. So far so good. 

TUSEN TACK Linn och Felicia – vad gjorde jag utan er. (Slutade gå utanför huset) 

                                                                     💗

En nyfödd Jean Dark unge 

En helt (o)vanlig förlossning

Vad är egentligen en vanlig förlossning? En där allt går bra, inte för långsam, inte för fort och en där alla ungarna kommer ut hemma?

Jag skulle svara ovanlig.
Inte vanlig, eller lik alla andra, det är det som är det vanligaste.

Det betyder att ingen förlossning är den andra lik.
Alltså, ungarna har kommit till på vanligt vis, hon och han möts, tycke uppstår, choklad, blommor (och bin) och allt det där, och sen en dräktighetsperiod på, för hund 58-68 dygn och för katt 59-69 dygn.
Det är den vanligaste proceduren. (Det finns ovanligare också, men det tänkte jag inte skriva om idag)

Jag har varit med om en hel del förlossningar när det gäller fyrbenta. Närmare bestämt kanske 300-400 stycken…

(Om jag hade varit smart som ung hade jag utbildat mig till annat än djurvårdare….  TÄNK att få jobba som barnmorska! Och nääää, jag pallar inte utbilda och omskola mig nu 😊 )
Så när det gäller människofödslar kan jag mest om mina egna, och de var inte lika någon annans, men inte heller så många så jag kan anse mig ha någon kunskap av värde.

Jag brukar tänka när det gäller förlossningar att alla är unika i sitt slag.

Men hur vanligt är vanligt.
Och hur ovanligt är ovanligt?

Häromdagen förstod jag att det var dags för Elsa orientalkatt. Hennes smala och slimmade kropp var fortfarande ganska elegant, bara den där bulan till mage vittnade om att hon skulle bli mamma, humöret var samma lika och ja, hela hon som hon brukar.
En lätt dräktighet med andra ord.

Nu var hon lite varm.

Introvert, ville gärna ha kramar och hängde efter mig och ropade med små jamanden om jag gick på toa, försvann ut och matade hönsen eller bara stängde en dörr mellan oss båda.
På seneftermiddagen såg jag några lätta flytningar, och Elsa var trött och sov en del i sitt bo. Jag serverade husets katter deras dagliga kokta torsk, och alla åt med god aptit utom just Elsa. Hon masade sig ut på långsamma men eleganta långa ben, och satt med sin tunga, varma mage och betraktade de andra som slogs om fisken. Ganska vanligt att vara ”mammig” för en snart blivande mammakatt.
Ganska vanligt att vara varm.
Ganska vanligt att inte vilja äta, och faktiskt ganska vanligt att bli lös i magen.
Vår söta oriental fick en check på samtliga av dessa punkter.
Fast inget mer hände.
Konstigt.

Hur noga jag än tittade så såg jag inte tillstymmelse till värk, inte ett uns dragning i magen, och inte ett enda bäddande eller boande.
Lilla blivande mamman tänkte aldrig få sina ungar kändes det som.
Suck.

Det blev middagstid.
Det blev TV-tid.
Det blev kvällstimmetid.
Vi rastade hundar.
Och så blev det god natt.
Alla försvann till sitt, och Elsa kröp till kojs med bästa kompisen, den brunmaskade siameshonan Vickan.
De försvann in i varandras armar, sådär som bara siameser kan, och blundade när jag sade god natt utan att svara.
Lite malligt på ett vis.
Så där som siameser gör.

<3

Hoppsan! Jag somnade visst….
Vaknar med ett ryck och skäms.
Hinner precis med första ungen, och strax därefter kommer nummer två. Elsa gör det hon ska alldeles själv.
Hon vet vad hon ska, utan att ha läst nån bok om dräktighet och förlossning, eller fått peptalk av en kunnig barnmorska. Hon har inte ens gått nån profylaxkurs.
Mest lik en supermodell som alltid är snygg och stilig krystar hon ut sin unge med stil, tvättar rent och ser behagfullt elegant ut.
Jag skänker mina egna förlossningar en tanke, och minns tårar, lustgas och ganska o-stilfulla ljud och känslor innan den lilla äntligen låg i min famn.

Elsa tar sina långa kattarmar och drar de små intill sig. Luktar på dem, liksom säger hej, vem är du? Tvättar dem omilt men ändå försiktigt, luktar lite till, pratjampiper och blinkar med nyförälskade ögon till mig när jag stör henne med mitt prat, och sen återgår hon till sitt.

Jag tystnar.
Lyssnar till de tysta spinnandet från kattboet, Omsluts av värmen i rummet och vilar ögonen ut i den stjärnklara natten och ser några snöflingor falla från träden utanför.

Långsamt kommer morgonen.
Det mörka byts mot ljus, milda färger och successivt blir det lättare att se i rummet. Elsa sover lugnt, och tittar inte ens upp när jag städar rent. Hennes två små barn sover intill henne, de har skrikit en del, hittar inte tutten och irrar mest omkring i juverlandet med panik i kubik och hungrande magar.
Mot alla kloka ord om råmjölkens goda har jag givit dem varsin skvätt konstgjord mjölk ett par gånger och hoppas att de ska lugna ner sig och hitta mammas riktiga mat och fatta hur man gör när man diar. Ibland är kattungar hopplöst envisa.
Den nyblivna kattmamman vill gärna ha frukost på sängen, vatten också, och sen somnar hon om.
Jag lämnar den lilla familjen och äter frukost och lite annat. Tittar till dem, bara för att konstatera att allt är lugnt.
Det får bli hundpromenad, städning av hus och hem och så tittar jag till Elsa med barn igen. Fortfarande lugnt. De små får en skvätt mjölk till för att inte skrika halsarna ur led, och göra mammakatt vild av oro.
Inget händer,

Inga flytningar, inga värkar, inga bäddningar och tja, kanske var det bara två i magen? Jag lyfter ut den motsträviga mamman och konstaterar att hennes mage är lite väl stor fortfarande för min smak.
När jag känner igenom den känns det som om en unge är kvar. Eller kanske bara mat som inte kommit ut? Jag vet ju inte när Elsa var på toa sist?
Kan det vara sammandragningar (fast jag ser inga rörelser alls)? Hm.
En tur i transportlådan, skrikande mamma i bur, smittorisker på en klinik, timmar kanske av väntan, omild behandling på ett röntgenbord, mera väntan och hemgång med hysterisk nyförlöst hona som sen tar dygn på sig att komma till ro och under tiden stressar ungarna hemma till maxat belopp känns INTE frestande.
Dessutom är det helg. Jag bestämmer mig för att avvakta. Ringer veterinären och förvarnar IFALL det går åt pipan och vi måste åka. Bra att vara förberedd.  

Dagen går, varje gång jag tittar till den nyblivna mamman blinkar hon behagfullt tillbaka, och kramas med sina små.
Jag bestämmer mig för att stå ut med känslan i magen, och göra något som jag har planerat sedan länge, och som jag har väldig lust med.
Bilen stuvas full med gladkänsla, hundar och extrakläder och så styr vi kosan mot kompisen.
Tjejhäng!!

Bästaste vännen bor tillräckligt långt bort från familjen för att jag kan vara lite ledig, men lagom nära ifall jag måste åka tillbaka snabbt. Perfekt!
Dottern tar över, och den sovande skönheten med babysar är i de tryggaste händer.

Vi äter ute, njuter av tvåsamhet och babbelhet. Så mycket prat kvinnor kan ha! Dottern ger bra rapport, och vi fortsätter tjejhänget.
Promenerar hundar, löser världsproblem, käkar godis och slötittar på TV.n.
Nattrastar de fyrbenta och kryper till kojs. Det är mörkt i rummet, och sms:et lyser upp som en blixt.
- Jag ser en värk! Men bara en.
Jaha. Avvakta, håll koll och lämna inte ensam.
Såklart inte.
Dotterns trygga svar känns bra, och jag ligger kvar medan jag bestämmer mig för att stanna ett tag till. Jag vet att hon är världens bästa djurbarnmorska. Hon och systern.

En timme senare krystar Elsa för full hals och dottern är inte lika trygg.
Hon tar i för kung och fosterland!
Kan hon gå sönder?
Hur mycket kan hon krysta?
Jag svarar undvikande. Vet att jag måste hem om inget händer.

Hm, vad tror du? Är det en baby kvar eller en moderkaka?

Inget svar.
Hallå?
Inget svar.
Är du där?
Inget svar.

Men åh. Varför är jag här? Jag avvaktar och vet att dottern kan.

21 minuter senare – och en bild på en tufsen babylurvig oriental. Lilla Hen har ett jätteblåmärke på toppen av hjässan - det frestar på att komma till världen!
Mamma! Den är ute nu! Babyn är den största jag sett ever! Stackars Elsa!! Den tog aldrig slut….! Värsta kattungen alltså, den bara kom och kom och kom!
Fast först satt den fast – blå om tungan, och jag fick draaaaa. Och direkt efter kom den här – ny bild på hårig lillebror- och han är typ hälften så stor. Gud vad sjuuukt!
(Detta är dock väldigt vanligt. Efter en stor, som suttit fast och krävt många och långa krystningar kommer ofta en extra unge ut på köpet, den får skjuts av syskonets ansträngningar ut)

Ny bild sms:ar sig in i min mobil, visar mammakatt, inte lika sval och elegant som med de förstfödda, mer likt phu-jag-klarade-det-och-har-världens-finaste-ungar-men-jag-trodde-jag-skulle-dö-och-nu-är-jag-helt-slut-blicken påkopplad på det vackra ansiktet.

Jag ler för mig själv, berömmer min kloka dotter som varit superduperduktig. Hon har dessutom matat fru nybliven mamma, bytt till rena filtar och klappat, kramat och uppmuntrat. Precis som en perfekt barnmorska ska göra. 😊

Dagen efter vaknar jag galet sent, njuter av att vara ledig från uppföderiet och funderar genast över hur allt går hemma.
Dottern meddelar att livet är under kontroll, katter och hundar mår fint och att hon fotar hästar.
Jahaja.

Vi tar en lat morgon, och sen rattar jag hemåt i snöyran.

Väl hemma smyger jag in till Elsa och de små och möts av ett stolt jamande och en mamma som som njutningsfullt sträcker sig efter min hand och bara vill visa sina små och bli klappad samtidigt.
Det finns inget så stolt som en nybliven kattmamma tror jag.

💗

Elsas förlossning är inte helt vanligt enligt min erfarenhet.
De första två ungarna föddes snabbt och enkelt natt till lördag, och efter det var allt lugnt och fridfullt med mor och barn. Sent natt till söndag satte värkarna plötsligt igång igen, och efter väldiga krystvärkar visade sig ett huvud med en blå tunga som stack ut, och sen var det stopp.

Dottern lyckades haka sig fast i huvudet och dra ut babyn och sedan direkt massera och hjälpa den att komma igång och andas.
Den var trött och medtagen, som ofta små nya är som suttit fast en stund och behöver hjälp, men ger man dem bara lite tid så brukar de vakna till liv, och så småningom också bli hungriga.

Det är viktigt att komma ihåg att en katt (eller en hund) som krystat längre än en timme ska ha hjälp.
Livmodern är inget som håller för vad som helst, och det händer att djur tar i så den går sönder.
Man ska aldrig sitta och titta på en som krystar och krystar och inte ge hjälp om inget händer.

Att som jag, låta djuret få ta så lång paus är väl också diskuterbart.
Katter är annorlunda än hundar, och jag vet av erfarenhet att katter faktiskt kan ta lång paus. Tidigare i sådana här lägen har vi åkt in och snittet har blivit ett faktum.

Katter, till skillnad mot hundar, är kinkigare att kejsarsnitta. Själva ingreppet går förstås bra om veterinären vet vad hen gör, men efteråt har en mammakatt betydligt svårare att orka med det som hänt rent psykiskt, än en hund. Det frestar på att ha en nyopererad katthona hemma med ungar, och som uppfödare får man jobba hårt med en sådan ny familj, och det händer att mamman inte alltid klarar att ta hand om sina ungar. Detta gäller speciellt förstagångsmammor.

Med detta i bakhuvudet, och förstås att någon har ordentlig koll på den födande tycker jag att en mammakatt kan få ta en lång paus om allt känns bra.
Hon får inte få feber, hon ska vara pigg, ha klara ögon, vara aktiv med sina barn och förstås inte ha några som helst värkar.
Viktigt också att förvarna närmaste veterinär - ifall man måste åka in. 

Om man misstänker att det finns ungar kvar måste man in och kolla det om inget händer efter ett tag ändå, kvarbliven valp/kattunge är livshotande för mamman, och visar sig ganska snabbt och akut i form av hög feber och en väldigt påverkad mamma. 

Läs mer här: 

Läs mer om förlossningar här

HOPPSAN

Jobbet är klart. (Nästan) Middagen handlad. Hönsen fått mat. Hundarna med. Stressar upp, laga mat, hinna äta den också - innan kvällspasset på jobbet.
Kompisen messar - När ska Doris egentligen ha sina ungar? Hon funderar vidare, Kan den blivande mamman månde explodera?
Vi får lite stress, räknar igen.
Och igen.
Jodå, på måndag senast måste de ut. Klart hon inte spricker.
Fisken bubblar inifrån ugnen. Hallå!! Kan du duka eller?

Kattskriket from HELL vrålar genom huset.
ALLA. Jag menar ALLA släpper det de har, och springer. På vägen snubblar vi över lämmeltåget ut från toan.
De yngre flyr för livet, och inne i bastun har Molly, som själv har små ungar, fått fatt i Emma.
Stackars Emma, får sig en omgång pisk, Molly är vansinnig av sån där konstig ilska som bara en nybliven kattmamma kan vara full av, och vår lilla unga hona får smaka rejält på den äldres känsloattack.

Jag lyckas sära dem, och hålla fast slagskämpen, medan Emma flyr med andan i halsen. Ute från köket hör jag potatisen som kokar över och i hallen får jag torka kiss och lite annat från det stackars mörbultade mobboffret.
Jag noterar att Doris hårboll ligger lugnt i hundkorgen och betraktar mig. Haha, den katten alltså! Ligga där mitt i ett slagsmål och bara glo.
Hon kramar sitt lilla gossedjur och spinner till mig när jag säger hej.
Hejhej Dorran, jag klappar henne lite. Varför ligger du här? Jag skvätter till när hennes "mjukisdjur" rör sig, och lägger upp ett illvrålpip som bara en nykläckt kan.
Moderkakan ligger också ute, och jag särar försiktigt på den och babyn. Döttrarna springer, tar hand om maten, flyttar hundarna -Men, asså, HUR KAN HON välja biabädden i hallen?! - hämtar hennes bo och så får hon flytta in i den täckta lådan.

Och så fortsätter kvällen hos familjen Lemmeke.
Jag messar kompisen - Doris kommer inte explodera. Fortsättning följer.
Greyhounden som slickar sig hungrigt om nosen blir inlåst, inte äta nyfödda nakenkattungar tack, maten serveras och jag jag ter emot tre ungar till.

Klockan slår och jag måste hämta pojkvännen som åker buss. Varför flyttade vi till ett busslöst ställe?
Dottern tar vid, vaktar och tar emot, en baby, och sen två. När det är slut? Vi får se.
En helt vanlig kväll hos oss. 😊

Helt nyckläckt. Och PRICKIG!!

Hm... det LUKTAR kattunge. Kan jag få en? Snällaaaaaa....! 

Fredag-s-mys

Tidigt upp
"Vakna, ät, borsta tänder, passa tiden - nu är bilen här, skynda spring - Vi ses i kväll!"

Rasta hundar
Mata katter
Rensa lådan
Mata hundar
Duscha
Frukost
Bilen (Sminka samtidigt, fy på mig, säg inget, hemlis, så Klart!)
En minut till godo
Möte
Blablabla
Färdigt
Coop - snabba på-hem-packa-upp
Till jobbet
Jobba
o
b
b
a
Smiter
Långis med hundarna. Andas. Ler. Njuter
Hem
Bada äcklet som rullat sig i bajs
Fan
Lunch
Jag äter. Jag luktar bajs. Jefla hundar
Städa huset - plocka-dammsuga-tvättagolv-valpen bajsar-svär-städar mer
Tvättar kläder viker kläder Vägrar känslan som skriker 
Våga-vägra-husmor
Svarar telefonen
Trevlig
Suck
Jobbar ett par timmar
Rastar hundar
Matar hundar
Hänger tvätt
Lyssnar på min hörbok. Så effektivt!!
Svarar i telefonen
Matar hundvalpar
Viker mer tvätt Ger medicin åt ledsen hund med ont i ryggen. 
Oroligt. Vovve gnäller
Metacam är bra. Mata lite så hon inte får ont i magen
Motar bort oron... TÄNK om det är allvarligt? Nä, det.är.inte.allvarligt.sluta.panika.
Ok
Tar fram middag
Hörboken mal
Och mal. Vad säger den? Vet inte
Backar bandet och stänger av
Oeffektivt
Jagar tonåring.
"Städa ditt rum! Bädda sängen! Nej, du får inte vara borta hela natten, ja du får åka till stan ett tag"
Hon åker
Puss å Kram
Tar bort mitt nagellack
Packar
VAR ÄR FLYGBILJETTEN?!
Ringer husse
Husse har den
Måste ha med en present
Fixar en present
En 70-års present!... Herregud
Time flies
På riktigt
Lagar middag
Äter framför TV
Gäsp
Klart
Ner till pensionatet och kvällsrasta
Husse kommer hem
BECK (Beck är så bra!)
I allafall Gunvald 😍
Chips
Glass
Fredagsmys
Katten i knät
Hunden vid fötterna
Jag är så trött
Men det gör inget, för snart ska jag sova
Zzzzzova
Ögon på trekvart
I morgon -tidig morgon- ska vi flyga
Älsklingslandet väntar
Dotter tar hand om allt
Jag ska vila
Vila....! Magiskt
Katten vilar i mitt knä
Blött
??
Kissar hon?
Vattnet går
Vattnet HAR GÅTT!!!
På mig
Jeflar
Klockan är tidig natt
Vi ser Beck
Tonårsdotter klampar in, hundarna skäller, ljuset tänds
Jag klipper med ögonen
Beck är slut
Jag med
Fyra kattungar piper
Snart ska jag flyga
Himlen är svart
MJAUUUUUU!!
Kisse stånkar och fångar min blick
Stirrar med stora ögon in i mina
Håll fast
Titta på mig
In i mig
Hon kurrar högt
Spinner
Trampar
PLOPP!! En baby
PLOPP!!
En till
Baby två kippar efter andan
Baby ett är blå
Lustigt, kan det bli blått i den här kombinationen
DEN ÄR BLÅ
Stjäl den från mammakatt
Daskar till den, nyper hårt i skinnet och slungar den
Baby ett är röd och vit
Sakta kommer färgen
Gult är fult
Och blått med
PLOPP! En till
Alla sover
En hund snarkar från dotters rum
Jag kastar en moderkaka i toaletten och gnuggar mina fingrar
I morgon är det fest
Alla kommer att vara snygga
Utom jag
Blek stirrar hon på mig från spegeln
Hon
Jag
Svart under ögonen
Ha!
Man har väl smink
Smink ja..
Mina fingrar är trötta
Nariga
Fula naglar med borttvättat blod
Fast blodet liksom synsLätt gröna vid nagelbanden
Jag gnuggar fingrarna i kokhett vatten
Jag.ska.vara.snygg.i.morgon
Fingrarna skrattar åt mig
De ser för hemska ut
De sitter på en hunduppfödartant
Kissemamma ropar tyst
Hon får en ren filt, en klapp och en puss
Jag vill sätta mig bredvid men hon krokar fast en tassarm i min hand
Gå inte!
Jag går inte
Tittar på himlen
Svart och tyst
Alla sover
Inte Molly
Inte jag
Inte de åtta små fågelkattungarna
De är små
Födda lite för tidigt
För de fick inte plats
Den stora magen är slapp och samtidigt hård
Är det slut?
Kan jag sova?
Vill Molly sova
Hon kniper ihop ögonen, spinner så det hörs över till grannen
Kramas med de små
Suckar djupt och blodar ner allt
Tre moderkakor glider ur henne och jag gör om proceduren
Spola ner-byta filtar-tvätta händerna-gnugga händerna-skållar dem nästan
Undviker hon där i spegeln
Plockar fram mitt smink
Planerar en krigsmask imorgon
Våga vägra vara blek

Vacklar ut till rummet som är ljust
Halvljust
Kissemamma blinkar
Får ett fat mjukmat
Ett, två tre fyra fem ; nej, vänta?
Ett, två tre fyra fem sex de kryllar.... Fem samma färg? Jag orkar inte, lyfter nån här och där
Så söta!
Pip, små liv

Snart går solen upp
Jag sover lite innan dagen börjar

En förlossning

Jag fick se en förlossning igår, och den kändes ...
stor.
Under åren vet jag inte hur många förlossningar jag egentligen fått uppleva, alla stora på sitt sätt. Men detta var mäktigt vad gäller olika betydelser.

När våra små föds kommer de i alla möjliga och omöjliga tillstånd.
En del försöker dia nästan innan de kommit ur sin fosterpåse. En del behöver några minuter att ta igen sig innan de vaknar till liv så att säga.
Och en del är nästan halvdöda. Dem försöker vi slunga igång, massera och vi nyper dem ganska oömt i nacken.
För den oinvigde ser det hårdhänt ut, men det behövs lite bestämda tag för att få igång en liten som liksom inte vill.

Och när jag ser den här filmen.... Ja, nog fattar jag att en elefant tål hårdare tag än en kattunge/hundvalp. Men, visst var det här lite annorlunda.
Duktig mamma, kvinnor kan! :-)

Mamma, du kan sluta oroa dig...

Igår gick Svenska Dobermannklubbens specialutställning av stapeln. Och våra katter var också på utställning.
Och jag har massor av tankar som vill ut, som vanligt. :-)

Men iallafall. Igår och bästa kompisen och jag = Örebro. Vi startade i ottan, klockan 06:00. Jag gick upp ännu tidigare. Klockan 05:00. Dimman låg tät över ängarna, regnet duggade tätt, och det var kvavt ute efter åskan som gått.
Jag surade över vädret, och försökte se ut över hagarna och fånga en glimt av hästarna. Juliet gick där med sin stora mage, bara fyra veckor kvar nu tills det efterlängtade lilla babyfölet skulle födas....

Jag har tvångstankar av oro. Det kan tydligen hända så mycket vid hästförlossningar. Mycket inte särskilt bra saker som jag fattat det hela.
Jag känner mig ganska förskräckt över alla tankar och inte minst goda råd vi fått. Ja, råden är säkert bra, men de är väldigt olika. Föda inne är bra. Föda ute är ett måste. Fölen skall ha täcke, nej det skall de inte alls.
Man måste ha en kamera - låt naturen sköta sig själv. Du bör ha halm i boxen, nä spån är bäst till föl. Osv. Osv. Svårt för en rookie som jag.
Förlossningar är jag ganska bra på, men inte av små föl precis.

Dottern suckar, himlar med ögonen vid middagen. "Mamma, du har kontrollbehov"
Jag vill att vi skall ha dubbelskift och vakta. Jag vill ha en kamera. Jag vill att vi kollar juvren helst så ofta som möjligt. Jag vill att Juliet skall gå inne om natten.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill.

Jag skall på hundutställning, vaknar massor under natten (varför gör jag det? Det händer ALDRIG annars) Det känns konstigt, men jag vet inte varför.

Klockan ringer och jag är dödstrött. Men det är vackert ute. Det dansar silverälvor över åkrarna, åskan har dragit bort och det börjar torka. Fåglarna sjunger så de nästan ramlar av grenarna.
Kompisen svänger upp sin bil på vår infart och vi packar snabbt. Hämtar några kvarglömda saker och jag motstår effektivt alla mina impulser att se till hästarna i hagen. Dottern skall strax upp, hon har lovat att ordna.

Två timmar till Örebro. Vi planerar vem som skall visa vilken hund, äter frukost i bilen och sminkar oss. (Fy, jag vet)
Och jag motar bort oron.

Framme på utställningsplatsen strax efter åtta.
Vi rullar in samtidigt som dottern ringer. "Hej mamma!"
Hon frågar lite om hundarna hemma, berättar att hon klivit upp. Jag lyssnar med ett halvt öra. Har tankarna på utställningen, funderar över hur många hundar jag orkar visa idag. Snart fyller jag 26, man orkar ju liksom inte fara runt som en tetting mera, hehe!
"Mamma, HÖR du mig??". Ja, jo, det gör jag ju? Men du svarar ju inte? Jag säger ju att du kan sluta oroa dig. Jaha - Vad skönt. Det är faktiskt lite arbetsamt att oroa sig hela tiden. Tankarna fladdrar iväg igen. Till hund.
Dottern blir irriterad. "Mamma. Lyssna nu. Du kan sluta oroa dig" Juliets baby har kommit.
Va? Jag stoppar mina tankar. Vad säger hon???? Har babyn kommit. Jaha, han har kommit. En månad för tidigt.
Död förstås.
"Nej mamma, den lille mår fint. Stod i hagen med sin egen mamma och tittade när jag kom dit i morse.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi har fått ett föl.
Vänd bilen NUUU! Jag vill H.E.M
Bra säger kompisen, jag vill också hem. Jag är nervös. Hatar att visa hund. Lets go
Samtidigt knackar en glad valpköpare på rutan och släpper in verkligheten. "Heeeej" Kul att ses, vi sitter där nere!
Vi förstår att vi inte kan åka. Packar upp och pratar i telefonen.

Det är en han.
Han kom i natt. Ute själv. Ensam. Mammahäst klarade det på egen hand. Hov.
Inte bra.
Men är han inte sjuk då? Kall, blöt, fryser, missbildad, vill inte äta??

Men nej. Lilla Underverket föddes en regnig natt då åskan gick. Ensam i hagen med mammahäst.
Fyra veckor för tidigt. Hur skall det gå? Det kan ju inte gå?
Jag börjar oroa mig. Suck vad jobbigt.

Tävlar hela dagen. Får rapporter hemifrån.
Ringer och dikterar. Ena dottern beordras ut  hagen och letar moderkaka. Check.
Andra dottern tvättar lilla navelstumpen med jodopax. Check.
Tredje dottern halmar boxen, fixar ett hundtäcke till babyn och tar hand om mamma häst. Pappan fotar och sms:ar mig. Jag vill hem, hem, hem :-)

Dagen är slut. Jag med.
Hemma. Springer med andan i halsen in i stallet.
Där är det tyst, mjukt mellanmörker.

Och en alldeles perfekt liten baby. Han sover på sin mule. Andas fjärilslätt med fladdrande små ögonlock. Drömmer han om mjölk måntro?

Vi viskar till varandra. Småler fånigt. Tittar, förundras och står med hjärtan som smälter. Han är ju så söt...!
Han frös lite så han har fått ett täcke. Hästtäckena var för stora, dobermanntäckena likaså.
Kinestäckena passade. De som kommer från ett försäkringsbolag och är tillverkade för småhundar. Perfekt storlek! :-)

Vi ler fånigt, stoppar händerna som mest av allt vill klappa och krama den lille i fickan och tvingar oss att gå upp, tvätta bort resdammet och äta härlig, grillad supermiddag som husse fixat.

Babyn är här!

Fortsättning följer.

Första bilden. Dottern försöker få fingrarna att lyda.
Stirrar på lilla nya Han stirrar tillbaka. Vi är också nya. 

Blå, blå ögon med ögonfransar.
Fast han är en kille :-) 

Alldeles jätteliten.
Och alldeles JÄTTEsöt <3 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152501852515942&set=vb.684910941&type=2&theater

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151460337252001&l=1460824174559683645
Klicka här, och se vår lilla Prins, drygt 24 timmar gammal

Helvetesnatten. x Många :-(

Ute är det svart. Inne med. Alla sover, och klockan låter Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Jag skulle vilja sova, känner att ögonlocken är som cement och hjärnan som grötsmet. Tänk om man skulle försöka smyga in i säng?

Tassar på tysta, lätta Anneli Alhankosteg till sovrummet. Makar på den sovande Grisen som sträcker behagfullt på sig, och kurrar inbjudande. Mmmm Sängen är mjuk, varm och skön.
Grisen nakenkatt är ännu varmare, nästan småbarnssvettig, och lindar sina tassar kring min hals och kurrar njutningsfullt i mitt hår. John Blund behöver inte komma -jag somnar bums på egen hand- klockan är 05:00 och jag är nästan slut som människa efter att ha varit vaken hur många timmar som helst.

Fem minuter senare ringer klockan. HÖÖÖÖÖÖGT, GÄÄÄÄÄÄÄÄLT och HOOOOOOPPPPPANDE skriker den ut sitt budskap; Vakna, Vakna - VAAAAAKNAAAAA!!! Jag hatar väckarklockan.
Det börjar ljusna ute, klockan är drygt sex och det har förstås inte gått fem minuter. Mer exakt en timme, och jag är vimmelkantig av trötthet. Tassar upp, yrvaken, snubblar på en fruksostlängtande katt (är de alltid hungriga??!) och går för att titta till den blivande mamman.

Hon blinkar mot ljuset, ser trött ut, och ingen värk, kattunge eller ens en liten ynka flytning visar sig.
Jag tror vi suckar båda två. Vi vet att ungarna måste ut. Jag vet det, och jag är säker på att mammakatt också vet. Frustrerande att jag inget kan göra.

Dagen väller plötsligt in. Döttrarna väcks, en efter en. Husses väckarklocka riNgEEEEEEr, och han står upp efter att jag mordhotat honom med fula saker. Katterna får frukost. Hundarna får frukost, och döttrarna trugas också med frukost, fast de helst vill sminka sig.
Jag får frukost, fast magen vill inte ha. Oroligklumpen tar plats.

När alla åkt till sitt åker mammakatt och jag till veterinären. Hon jamar övergivet i transporten och när jag svänger in på parkeringen krystvrålar hon. Men någon unge visar sig inte. Förstås.

På röntgen ser vi fem ungar, och plötsligt spruttar en fosterblåsa ut! WOW! Vi fixar det själv?
Veterinären och jag ler, stoppar in Liten, som vår omfångsrika blivande moder egentligen heter, i transporten och åker hem.
Fosterblåsan lyser med sin frånvaro och jag städar hos våra andra kattungar, matar hästar, plockar och fixar hemma. Mammakatt spinner och vilar. Efter min hundpromenad och pappersarbete börjar jag misströsta och återvänder uppgivet till veterinären.

Några timmar senare sitter jag med ett knippe trötta små femlingar. De är fult gula i pälsen, för deras mamma hade en jättestor infektion i ena livmoderhornet. Det var fullt med var och snusk, och där låg också några av de små och simmade. Ännu en gång får jag bevis på min devis - ”Gult är fult”.
Jag gnuggar, torkar och nyper de små i nackskinnet. De orkar knappast pipa, bara lite motvilligt och jag undrar hur det skall gå.

Helt nyanlända till jorden

Någon timme senare börjar Liten att vakna till. Hon är virrig, vill inte ligga i sin låda, och funderar över vilka femlingarna är. Vi värmer bilen, betalar kalaset och åker hem. Husse serverar pizza, och magen var ju ändå lite hungrig.

Mammakatt piggar på sig och tar hand om sina små. De får en slurk mjölk av mig, vi trugar lite och motvilligt får de mat i sina små magar.
Snart skall de väl komma igång själva med maten tänker jag.

Liten försöker krama sina fem bebisar

Så kommer natten, och som vanligt ligger yngsta dotterns nakenfis på ena armen och den bruna Liten på den andra.
?
Liten har ju blivit mamma. Ungarna då?
Vi bär ned vår nyopererade mamma till ungarna. Hon tvättar, matar och går tillbaka till dottern. Suck.

Tvingar den ynkliga ungen att sova i min säng och lägger mig i den trånga tonårssoffan och blundar. Katten blundar inte. Hon ser sur ut och verkar fundera över var hennes matte försvann någonstans.

Så ligger vi så. Nästan skavfötters. Katten med femlingarna och jag, den trötta uppfödaren. Kollar att de små får mat, tittar till såret och blundar dessemellan.
Morgonen efter är jag trött.

Mammakatten också, hon vill inte ligga hos sina små, utan går iväg och söker en mörk ensam plats.
Katter som gör så mår inte bra och orosklumpen i magen kniper. Babysarna skriker och vill ha mat. Och jag matar.
Tvättar.
Matar.
Rastar hundar.
Matar.
Kollar mamma katt.
Matar.
Jobbar lite.
Och matar.
Och matar.
Och matar.
Nyfödda kattungar skall äta ca varannan timme. Ibland vill de ha oftare. Och så skall de tvättas i rumpan och masseras på sina små magar. Det tar tid och jag känner mig som när barnen var små. Den där tiden då an knappt fick gå i fred på toaletten och man kunde betala vemsomhelst för att vakta ungen ett tag så man fick sova-kissa-duscha-bara slippa-barn.

Mammakatt fick feber. Och blev inlagd på sjukhus.
Vår andra mammakatt hade ungar på tio veckor. När hon gick en sväng i huset flyttade vi dem, och lade dit de andra. Gnuggade dem i filtar och försökte få dem att lukta gott. Den nya mammakatten såg chockad ut över sina förkrympta ungar. Hon slickade dem på min uppmaning lite pliktskyldigt och gav di när jag bad henne.
Fast hennes juver var mest sladdrigt tomt, och de små femlingarna började kännas hungriga och tunna.
Vi-jag- provade hela natten, matade, trugade nya mammakatten, sov på golvet och lämnade ingen i den lilla familjen ensam.
Tredje natten utan ordentlig sömn känns ordentligt kan jag lova.

Morgonen därpå kom biologiska mamma hem. Trött. Nyopererad och febrig. Hon fick inte ha sina små, och förutom bebbarna som skulle ha mat varannan timme blev det ytterligare en uppgift att få i den motvillige Liten allsköns mediciner, tvätta sår och hålla i stillhet.

Fostermamman lockade efter sina riktiga ungar och jag förstod att hon inte skulle ta sig an Litens små femlingar som började krympa i antal.
Två små babysar dog nämligen under morgonen, och de andra tre såg medtagna ut.

Jag stoppade dem i en tvättkorg och fraktade dem till ytterligare en ny fostermamma. (Tur i oturen har fler av våra katter ungar just samtidigt med denna olyckskull) Hennes ungar föddes samma dag som Litens barnaskara såg dagens ljus, och jag bestämde mig för att det i alla fall inte kunde bli sämre.

Den här mamman är en bestämd dam. En riktig babusjka med starka åsikter, tankar och egen vilja. Jag förstod att hon likaväl som att ta sig an de små kunde ha ihjäl dem.

Vi matade henne lite extra, bäddade rent åt de små, och lade till Litens trio. Klippte dem i pälsen på rumporna så vi skulle se skillnad och smetade så in dem med kattmat på burk. Och så fick Tant Mama göra entre.

Åttlingarna. Här med kattmat på burk på huvudena

Hon steg värdigt in i lådan, tittade snabbt på oss, som om hon funderade vad vi glodde på, och började så tvätta sina små.
Hon stannade snabbt upp och tittade på hela högen. Där låg fem när hon gick. Och nu var det åtta.
Kan katter räkna? (Jag vet ju att de inte kan det. Men ändå…)
Nej, hon kunde inte räkna. Hon tvättade istället lite lätt irriterat, och fick bort all kattmat.
Så lade hon sig makligt tillrätta och började ge di.

Hm. Det är något skumt här... 

Mina barn känns många...? Men mest ser de smutsiga ut .
Bäst jag tvättar dem. 

Mamma till åttlingarna

Litens små barn, knappa få dagar gamla verkade förstå att här fanns en riktig matbar. De borrade in sig i pälsen, formade sina små munnar som hungriga strutar och trots sin ovana att suga på ”riktigt” lyckades de ganska snabbt få till det. I det lite mörka, tysta rummet kunde vi se hur de sög allt vad de kunde, klunkade ned den varma mjölken och trampade och stretade av njutning med sina små klor.
Jag var nog inte ensam om att fälla en glädjetår.

Mmmmmmm! Mjölk! En RIKTIG mamma! 

Här syns en nöjd kattunge,
men bäst är ljudet av hans klunkande och sväljande av mjölken

Mamma Matrosan verkade inte imponerad av alla oss tvåbentas närvaro och vi satte försiktigt på locket på hennes bo, och jag lämnade så över ansvaret för mina små fosterbarn till en fyrbent mamma.

Finaste Spöka, hoppas nu hon kan ta hand om alla sina åtta ungar. :-)

Fortsättning följer.
Men först skall jag zzzzzova! :-)

Plötsligt blev vi jättemånga...