När små hundar går sönder (För att vi människor är slarviga)

Söta ihop. Men farligt om fel saker händer.
OBS. På bilden är kopplen retuscherad

Häromdagen när jag var ute och åkte bil halkade jag in på pratradion. En radioexpert och en hundexpert pratade hund.
Det var intressant och roligt. Hund är kul!

Många ringde in och hade åsikter och min långa resa kändes plötsligt kort. Oj så många olika människor det finns. Och OJ så knasiga åsikter en del har.

Många bra råd kom från hundexperten, men också några riktigt dåliga. Tycker jag.
Tex att hundar själva skall göra upp och bestämma sin plats i flock och rang.

En som ringde in hade en ung tik av kamphundsmodell och två nyss hemkomna chihuahuavalpar. Den unga tiken pickade och pockade på ryggen av en av valparna och husse fick till råd att hundarna kunde göra upp själva, utan hans inblandning.
?

Om man är en Folkabubbla – kan man "göra upp" med ett Jas plan då? 

I mitt dagliga arbete med hundar ser jag ofta småhundar som blivit skadade av stora hundar. De har brutna ben, avslitna korsband och trasiga ryggar.
Jag kan inte fatta och begripa att vi tvåbenta låter små och stora hundar leka, umgås eller uppfostra varandra utan vår inblandning.
Hundar tänker inte på att en är stor och en är liten.
De tänker – HUND.

Här hemma har vi råkat ut för att två av våra hundar brutit benen och en har svimmat i skogen när en stor hund knuffat omkull den i sin glada framfart.
Jag har valpköpare som mist sin hund till Nangijala efter att de hamnat under stora och lekande hundar.
Vi har kunder på pensionatet som haft mindre hundar som dödats eller brutit rygg, nacke och andra viktiga delar av kroppen man måste ha om man skall leva.

Ofta stöter jag på hussar och mattar som glatt säger "Låt hen träffa alla sorters hundar, det är bra att hen lär sig att umgås och uppföra sig.
Hen är så kaxig, hen tål att bli tillsagd, hen behöver tuktas"
På vårt pensionat har vi få regler, men en av dem är att vi inte blandar stora och små hundar i fri lek, eller ens lösa tillsammans.
Detta tycker en del kunder är knasigt och de utrrycker ofta att deras små hundar är så tuffa och tål hårda tag.
Jag tänker att de nog är tuffa mentalt. Men om man väger 2-5 kilo, är det rent sagt livsfarligt att leka med hundar som väger runt 40-100 kilo.

Jag säger som min veterinär – Varför umgås med Jas plan – om du är en Volkswagen Bubbla?? 

Vår NYA häst!!

Idag är det första maj.
Våren är här.
Och vår nya häst.

Hon är en Amerikansk Miniatyrhäst, en liten tjej från utlandet:

Känner ni igen henne?
Såhär såg hon ut i vintras;

NKG Miss Florida By Comache
Fast i sin vinterskrud....... :-) 

Bästa kompisar, Tania och Florida 

Vi har läst att vi ska förlåta våra fiender, men inte att vi ska förlåta våra vänner.

Hallon och Ivy, följer med mig i bilen varje dag.
Bästaste vännerna. Igen :-)

Det där med vänskap

För inte så länge sedan blev våra små dvärgpinschertikar på 10, respektive 12, jätteosams.
En liten larvig och onyttig chipsbit fick vår gamla Hallon att fullkomligt gå upp i atomer, och slagsmålet var ett faktum. Våra övriga hundar blandade sig i leken, tog parti, hjälpte den de trodde på, och så blev alla blev osams.

Mer om detta finns att läsa om här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2013/01/mordar-hallon.html

Fler har hört av sig, undrat lite försynt hur det blev med tjejerna. Om de lever i separata flockar nu, om vi delat på dem eller placerat om en av dem.

Själv kan jag bara konstatera att äkta, gammal vänskap aldrig rostar.
Äkta vänskap tål att få sig en törn, för riktiga vänner reder upp sina problem. ;-)

Efter en händelserik kväll, några mindre blessyrer och en natt med många sura miner har damerna rett ut sina stridigheter, och är precis som vanligt. De är såta vänner, och hänger ihop som ler och långhalm.
Flockens övriga medlemmar, de som tog parti än här och än där är också som vanligt. Kanske skäms de en smula när de träffar den de vände sig emot den där kvällen, kanske inte. Vad vet jag.

Efter många års liv och arbete med hundar kan jag bara konstatera att de är så lika oss människor ibland att det nästan är larvigt.
Men ibland är de klokare - för självklart kan man bli sams efter att ha varit ovän.
Självklart kan man sträcka ut en tass och bli förlåten, eller förlåta.
Självklart kan man fortsätta vara vän fast man tyckt så olika och hårda ord har fällts.
Och självklart är en riktig vän något alldeles underbart, viktigt och en måste ha grej. Vare sig man är en hund, katt, häst eller människa. :-)

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 

Små sår och vänner skall man vara rädd om

Det här med kärlek

Ja, jag vet inte. 

Kan hundar älska?

Att vi människor älskar våra bästa vänner, det är det ingen tvekan om. Men kan hundar älska oss? Älskar de sin människa? Lukten, ljudet, utseendet, och bara allt med just den människan?

Älskar vissa hundar sin människa så mycket att de vill köpa hela världen, stå på huvudet för den och bara vara nära och ett med den personen?

Kan hundar älska?

Finns det alls de känslorna i en hund? Eller är det bara instinkter? Kanske mest en vana att tillhöra och leva ihop? Vanor kan ju brytas.

Eller kan hundar faktiskt älska?

I min familj har vi flera hundar. En av dem är Ivy. Hon är inte stor, mer i typ som en herrsko, modell storlek 47 ungefär. Knappa tre kilo tung och med ett hjärta av Guld.

Ivy Ä.L.S.K.A.R mig. Och bara mig. (Ganska häftigt att vara så beundrad – synd att inte min man är lika hängiven)

Hon lyder min minsta vink. Hennes ögon hänger alltid vid mig.. Otroligt egentligen, för när, hur och var, jag än tittar på min lilla trogna följesslagare så möter hon alltid, alltid min blick.

Ivy kom till vår familj som vuxen. Hon bodde i ett grannland, och jag tänkte när jag köpte henne att hon skulle bo hos min mamma och kanske kunde hon få några valpkullar hos oss.

Så blev det inte. 

Med hjälp av två goda vänner hämtades vår lilla röda tik hos ägaren, bodde ett par dagar hos väninnan, och åkte sedan med kompis nummer två hem till oss i Sverige.

Lilla, Lilla Ivy tog lite tid på sig att landa hos oss, hon var lite orolig och trodde nog ofta att vi tänkte vara stygga mot henne.

Sakta men säkert upptäckte hon att händerna var snälla, maten delades ut till alla och att hennes nya familj var rörig, men ganska okey.

Jag skriver ”ganska okey” för mer var det inte för Ivy. Alla är ganska okey, utom jag. Jag var fantastisk! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig vår nya hund för att jag var helig. Marken jag gick på dyrkades och minsta vink från mig åtlydde hon på studs. Ja, hon gjorde, och gör fortfarande, allt, allt jag vill. Utom en sak – hon vill inteinteinte vara med andra. Ivy vill vara där jag är. Hela tiden.

Åker jag bil vill hon med.

Skall jag ut går hon bredvid.

Är jag på toa ligger hon på golvet. Duschar/badar är i tvättstugan? Ja, då hittar hon något litet klädesplagg att tränga ihop sig på.

Sova på natten – ligger under täcket med mig. Myser i soffan, ligger på/bredvid eller hellre på husse mitt emot, för att som döttrarna säger ” kunna titta på mamma heeeela kvällen”

När jag är nere på jobbet (Vi har hundhotellet på första våningen, och bor på andra) så tar jag alltid våra hundar med mig. Om jag någon gång låter bli med det, passar alla fyrbenta på att mysa uppe i huset. Alla utom Ivy. Hon sitter/ligger/står i timmar och åter timmar, nede i vår hall. Ensam.

Om jag är borta hemifrån sitter hon i fönsterkarmen, balanserar mellan blommorna och skällskriker av glädje när min bil kör in på infarten. För hon hör direkt om det är husses bil – då säger hon inget – eller min, då rena glädjesshysterin utspelar sig.

Det är rent märkligt, en så liten hund, med så stora känslor.

Hon har en kropp. (såklart) Fyra ben, ett huvud, två ögon som hänger vid mig, och ett hjärta som tickar för ”Ivys egna bara mig.”

För visst kan hundar älska.
Vissa hundar älskar sin människa, och allt med den. Våra andra hundar tycker också om mig, de blir glada, busar, skriker och skäller när jag kommer. Men lilla, lilla Ivy. Hon är speciell.

De där trogna, mörka, kloka och lugna ögonen. De följer mig allvarligt var jag än går och vad jag än gör.

Det lilla trogna hjärtat i hundkroppen vet att matte har hjärtesorg, och tröstar så gott hon nu kan, på hundvis. Hon ser glad ut när jag är glad, och sover med mig när jag är trött. När klockan ringer och jag matar kattbabysar varannan timme, gäspar hon, och stapplar med ut i köket och blandar mjölk. Medan kattungen tvättas sitter hon fint brevid korgen, och när lampan släcks kryper hon snabbt ned mellan husse och mig. Alltid med huvudet åt mitt håll. 

Hon delar mig med man-barn-hus-hem-katter-hundar-hästar och jobb. Fast helst vill hon bara vara hon och jag.

Jag är övertygad om att hundar älskar. Sörjer, njuter, glädjs och lever.

Precis som viJ

CH. Ivy V Kösslbachtal
Min lilla dyrkare :-)

Läs mer om Ivy här:

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011_06_01_archive.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/plotsligt-ar-de-har.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/hjalten-i-vita-huset.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/07/bra-rapport.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-flickorna.html

http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2011/08/q-namn.html

Hundliv

Jag har funderat på en sak.
Jag har funderat ganska mycket på den här saken. Men det är svårt att sätta på pränt. Helst vill jag knappt inte tänka på det. För jag tycker att jag får ont i halva mig när jag gör det.

Jag tycker det är skoj med hundar. Faktiskt så kul att det gränsar till besatthet.
Mitt liv består av hund.
Jobba med hund, hobby hund, mysa hund, sport hund, träna hund, tävla hund. Prata hund. Ja, andas hund. Det går inte över, och det är en aldrig sinande källa till glädje.
Jag Ä.L.S.K.A.R hundar. .-)

Hundarna i vår i familj är våra familjemedlemmar. De lever med oss i den dagliga vardagen, de är älskade vänner, som vi alla har ansvar för, ett ansvar att se till att dessa bästaste vänner har ett gott, lyckligt och anständigt liv.
Detta betyder inte att de är människor. Det betyder inte att de måste sova i sängen (fast de gör det) Det betyder inte heller att de måste få göra vad de vill.

Men det betyder att de skal ha mat, motion, social samvaro och en innehållsrik vardag.

Ibland i min egen vardag stöter jag på kollegor som har hund på ett annat vis än jag. Det är väl okey. Vi är alla olika, och vi lever våra liv på olika sätt.
Men länge levde jag den blåögda Blondiens liv;
“Alla hundar hos oss hundidioter har det bra”
“Alla hundar hos oss tävlingsdårar är omhuldade, och omhändertagna”
“Alla hundar hos ambitiösa och duktiga hundfolk är fint omskötta och välmående”

Jag har upptäckt och sett att så icke är fallet.
Många brukshundar lever åtskilda från social samvaro. Totalt. De bor i bur. Ensamma och amputerade. Själsligt.
Varför då - jo, de skall PRESTERA på plan. Och det gör de. De jobbar som FAN. För att få uppmärksamhet. För att få beröm. För att få kontakt.
De ger allt de kan, och så när de kommer hem igen får de bo i en bur. Eller - om de har tur - ensamma i ett rum. Ensamma i ett rum….
Ett fåtal lever med andra - de får vara "sociala". De bor flera hanar ihop, men går med munkorg. För att inte bitas när de slåss..? :-(

Många små utställningshundar åker kors och tvärs överallt. De är vackra, välskötta, kammade och trimmade.
Men de blir sällan rastade. De körs i burarna, Ställs ut, fixas, blåses och borstas. Sällan får de uträtta sina behov, de får helt enkelt vara kissnödiga.
De blir intryckta i transportburar, flera stycken. Trångt. Kallt ibland. Varmt ibland. Medan människan fikar i tältet, babblar med kompisar, funderar över kläder, väder domare och konkurrenter.

Gamla hundar glöms bort. De blir feta, bubbliga i kroppen och får nästan aldrig gå ut. Motion… ? Varför då… Platsen viks åt en yngre förmåga. “Man har ju bara två armar. Man kan ju bara träna ett visst antal hundar. Man behöver ju inget när man blivit så gammal”.
Trotjänaren får stå tillbaka.

Det är faktiskt inte okey. Vi som älskar hundar får inte glömma vilka vi är. Hundens bästa vän.

?

Hundar är hundar. Men de har en själ. Och de är fantastiska varelser. Och våra bästaste vänner.
Det är väl klart de förtjänar bättre.

Rastas.
Ha kompisar.
Omplaceras och få bli ÄLSKADE, OMSKÖTTA OCH LEVA VÄRDIGT om vi tvåbenta inte hinner.
Det är varje individs rätt tycker jag.

Glad sommar - och pussa på era hundar!

Minnen

Åren går. Flyger och är plötsligt bara minnen.
År 2000 föddes vår sista dotter, och året därpå blev Uno till.

Vår lilla tvåbenta blonda yrhätta for runt i livet, stod sällan still och var alltid glad. Hennes pigga kornblå ögon fick med sig det mesta av det som hände, och benen bar henne dit hon ville i snabb takt.

Det som inte tar livet av en, stärker en har jag fått veta. Och att dela vardagen med en social, nyfiken och påhittig unge, busigare än Emil i Lönnerberga har mången gång fått mig att dra en lättnadens suck när den lilla prinsessan stängt sina oskyldiga blå för natten.

2001 föddes vår U-kull, och här utmärkte sig lilla truliga, stabbiga och envisa Uno från första stund. Han var nummer ett, därav namnet,
och han visste det själv också. :-)

När de andra valparna fick mat var inte alltid Uno med. Efter idogt letande återfanns han ofta på sin sedermera favoritplats, inne i våra fruktbuskar. Där satt han gärna och studerade grannarna när de hastade förbi till hus, hem, arbete eller kanske buss. Han kanske lekte en stund med några av alla fina pipdjur, eller stökade lite inne på döttrarnas rum. Så kom han rultandes när han hade tid. Helt enkelt.

Uno stannade inte hos oss, utan blev en högt, högt älskad bästa kamrat hos våra goda vänner, Ammi och Anders.
Uno älskade allt och alla, och mest i hela världen sin tvåbenta mamma. :-)

Som en parantes i Unos liv, måste det också nämnas att han var otroligt framgångsrik i det mesta han företog sig. Titlarna ramlade in, och han visade framtassarna både vad gäller mentalitet, arbetsduglighet och skönhet.
När han föddes där, en sensommardag i augusti utmärkte han sig också direkt. Han hade nämligen en högst annorlunda svans. En mycket annorlunda, kort och ganska ful knorr.

Många är de som tittat lite extra, funderat över Unos svans och kommenterat den. Men för alla oss nära Uno, var han så oändligt mycket mer, än sin udda, lite fulannorlunda Knorrsvans. :-)

För mig har alltid Uno varit en underbar representant för dobermann rasen. Vänlig, klok, nyfiken och väldigt arbetsglad.
Han var också otroligt envis, något vi såg redan då han tultade runt i valplådan hemma hos oss.

Men en annan sak hände också. Mellan vår lilla uppfinningsrika Kajsa Kavat och den trofasta och kraftfulla stora dobermannhanen växte det fram ett fantastisk samspel.

Ingen annan än Sofia kunde gå med stora Uno utan att han drog ett endaste gram i kopplet. Han gick försiktigt och höll koll så att den lilla aldrig snubblade.
Ingen annan kunde kommendera, pussa, kladda och bara älska honom så mycket som vår yngsta kunde.
Sofia kunde ge Uno order till höger och vänster, och han uppfyllde dem alltid, vänligt och lite lojt. Nästan som om han hade ett litet överseende smajl i sitt ansikte.
Jag är säker på att han med sitt stora, vänliga hjärta kände sig som en ”extrahundfarbror” åt henne, och det var alltid fantastiskt att se hur härligt barn och hund kan ha det tillsammans.

Idag är vår dotter snart en tonåring, och Uno är en änglavovve i Nangijala. Men jag minns honom så klart och tydligt när jag sätter mina minnen på pränt, så tydligt att tårarna nästan letar sig fram i ögonvrån.

Men Uno skall man inte gråta över, man skall le åt minnet av den Underbara hunden, som gav oss tvåbenta så många minnen att få ha, resten av livet.

Tack Ammi, för att jag får skriva om din och Anders finaste Uno.