För många år sedan hade jag en dröm. En dröm om att leva
med hästar.
Som så många andra unga tjejer startade min dröm i barndomen, och den gick
aldrig över. Önskelistorna kröntes alltid med; 1. En Häst. 2. En Hund. Och så
satt jag där med drömmen om mulen, de mörka ögonen och en trygg rygg som alltid
ville bära mig.
Förstås så visste jag att jag aldrig i hela universum skulle få en häst, knappt
rida på ridskola, och ett ridläger var det inte tal om.
Ändå fick den där hästen stå på listan. För en dag….
Sedan blev jag stor och kärleken till hästen fanns kvar,
men passionen, intresset, livet och den stora lusten var förstås hos hunden och
det är det jag idag ägnar mig mest åt. Ja, och så lite katt såklart. 😉
Men den där kärleken till häst lider mina döttrar dock
svårt av, och jag minns ju såklart hur det kändes det där, att längta tills jag
nästan sprack… så häst fick det bli. Vi
tror på att försöka leva sin dröm så gott det går.
 |
| Tjohooooo! |
Och så, 2012 flyttade våra första hästflickor in, och
lyckan i familjen var stor.
Vi hade liksom HÄST!
Två små personligheter betade i trädgården. Två gott
luktande varelser tuggade sitt morgonhö med sådan njutning att man lätt fastade
i ljudet själv, och fick uppleva den bästa av Mindfulness varenda morgon.
Två små själar gnäggade när de såg oss, - Ibland när vi kom
stack de och lät oss jaga dem tills de allra nådigast tyckte att vi fått nog
och lät oss fånga in dem.
De verkade trivas i vårt lilla ministall, de ÄLSKADE döttrarna och de gillade
att springa med våra hundar.
De lydde fint när de blev tricktränade, de mumsade morötter, äpplen och blev en
självklar del av familjen.
Våra hästar.
 |
| Hundpromenad |
 |
| Hej - vem är du? |
 |
| Ligga fint och få godis e kul! |
Så gick det som det ofta går hos oss, nån ynglar av sig,
och vi blev plötsligt fler.
Blixten föddes.
En mörk ovädersnatt, många veckor för tidigt, och alldeles ensam med sin mamma
kom han till världen.
Månader av oro för min del var plötsligt slut – och liksom ÄNNU mer på plats. För
hur i allsindar ska ett så för tidigt litet fölbarn med taskig födelsevikt, krokiga
ben och totalt okunniga ägare kunna överleva?
Jag oroade mig MASSOR!
(Och jag fick MASSOR av goda råd och hjälp på vägen av fina vänner. Tack
speciellt till Er)
 |
| Ganska ny på jorden <3 |
Och medan jag gjorde det visade sig vår lilla Prins ha en vilja av stål, och
under hundtäckena han hade på sig för att hålla värmen, växte han långsamt, men
säkert.
Han fick förstås uppmärksamhet de luxe, och jag kan tro att inget litet föl i hela
universum var så observerad, älskad och omhuldad som vår lilla plutt.
Vi hade fantastiska knappa fyra månader innan hans mamma
blev sjuk, och så dog hon.
Mera oro. Mera sorg. Och en galet sorgsen liten hästkille som planlöst grät,
ropade och vandrade runt och letade efter mamma.
Vi blev förstås mammor allihop. Ja, vi dög ju knappast, men nöden har ingen lag
och mammor fick vi bli.
Blixten blev allas vår lilla baby/föl/valp/människa. Fast han var en häst.
Fortfarande hade vi två små hästar.
Förvisso inte två ston, men det fick gå.
 |
| När man inte har kompisar får en boll duga att busa med :) |
Blixten växte upp, och han var så älskad och omtyckt i vår
familj! Som en hund gick han hundpromenader, åkte med till djuraffären och
handlade, tränade med dottern, ställdes ut och när tiden var inne kunde han dra
oss i en sulky.
 |
| Duktig draghäst |
Han var busig, speciell, personlig, orädd, klok och
alldeles underbar. Han till och med vann på utställningar, och när tiden var ännu
mer inne blev han pappa till några underbara söta små föl.
Åren med Blixten gick, och det var fantastiskt att dela vardag med honom. Allt var
bra, förutom att han var en hingst.
Och en häst.
 |
| Storleken har INGEN betydelse. Sådetså. |
Vi bor inte till så att vi kan ha en massa hästar, och vi har inte möjlighet
att ha fler än två små i dagsläget.
Blixten fick gå i en hage, och vårt lilla sto i den andra. När vi vaktade på
dem kunde de leka, men bara under uppsikt. Herr Blixt skulle nog platsa i MeToo
debatten om han inte hölls hårt i öronen vad gällde sitt uppförande med flickor,
och jag kan säga att dottern höll honom hårt i örat. <3
Vän av ordning skulle kanske tänka att man ju faktisk kan kastrera. Sant. Det
kan man. Fast vi vill inte det, Blixten är en underbar, komplett och galet
stabil kille, och han har nog en hel del till att ge.
Nej, valack kunde vi inte tänka oss att han skulle bli.
Så en dag kom ett bud igen. För de har varit några stycken
genom åren, och vi har alltid tackat nej.
Vi fick erbjudande om att vår lilla-stora Blixt skulle få bo på en gård med en
egen flock tjejer! En egen gård med allt man kan önska sig, inklusive kärlek,
uppmärksamhet och kunskap om hästar i massor.
Vi sade nej.
Nej.
Och sen sade vi ja.
Det är ensamt där ute i vår hage, ingen att springa med, ingen att göra barn
med och frustration när stona hemma och hos grannen brunstar.
Vi sade ja och fick panik.
 |
| Puss! |
Vad hade vi gjort?
Sålt vår alldeles egna babykille…!? ☹
Hur kunde vi?
Tankarna flög och for och känslorna i hjärtat stormade.
Vi tänkte att vi kunde ha två ston om vi gjorde så. Två
tjejer som kan gå tillsammans, prata hästprat, äta ihop och leka.
Kanske få föl ihop och se sina barn bli vänner. Och vi tänkte att Blixten
skulle få brudar att gifta sig med, tränas mer än vi har tid med och faktiskt
få vara häst sådär som killar behöver. Det tänkte vi.
Klokt och faktiskt bäst för alla.
Men känslorna skrek NEEEEJ!
Blixten är i detta nu på väg till sitt nya hem. Vi får
rapporter om att allt går bra. Han är cool, käkar hö, pratar med alla och sover
gott när han är trött.
Mitt hjärta skriker och det är tungt i halsen. Tänk om det inte går bra? Tänk om
de inte tycker om honom? Tänk om han inte trivs? Tänk om han kommer gråta på
nätterna? Tänk om tänk om tänk om….
Och så får jag kvittrande sms från nya matte.
Hon kan knappt bärga sig tills vårt fina Blåöga är hos henne. Boxen är klar.
Vagnen väntar. Brudarna klara i hagen.
Hon skickar med filmer och vi förundras över hur fint och välordnat en del
hästmänniskor har det.
Såklart jag ser och fattar att Blixten får det perfekt.
Perfekt sådär som en hingst ju ska ha det. Tjejer, kärlek och mera relationer
liksom.
Det blir bäst för oss alla, men det var så svårt att bestämma.
Tack för den här tiden finaste Lilla Blixt.
Jag är så tacksam att vi fått leva med dig, och jag kommer aldrig att glömma dagarna
med dig.
Ha nu så himla kul, och spring, lek och njut av alla dina små nya hästkompisar!
😊💜
