Mitt Hjärtebarn

Jenna Sammetsöga

Älskad. Oersättlig. Alltid i mitt hjärta

What happened to the wonderful adventures

The places I had planned for us to go

(slipping through my fingers all the time)

Well, some of that we did but most we didn't

And why I just don't know

Slipping through my fingers all the time

I try to capture every minute

The feeling in it

Slipping through my fingers all the time

Åtta år på sju dagar

Så har det förhatliga datumet kommit.

Datumet jag inte vill veta av.

Dagen jag måste ta adjö av min hund.

Om en knapp vecka skall vi resa vår sista resa. Ofattbart och ensamt tungt.

Sista gången i bilen. Sista gången på promenad. Sista gången vid sjön, sista gången god natt, sista gången med mys i soffan, sista gången med armen runt hennes hals. Sista gången med allt.

Aldrig mer.

Jenna själv vet förstås inget. Hon är ju en hund. Hundar förstår inte som oss människor.

Eller gör hon det?
Jag vet inte, men nog tror jag ändå att hon märker att livet inte är helt som vanligt. Att matte är ledsen.

Jag ser hur hon tittar med allvarliga ögon. Kommer och lägger sig tätt intill, oftare än vanligt. När kvällen kommer finns hon vid min sida. Snabbt som en skugga, faktiskt innan jag knappt snuddat vid tanken själv på att gå och lägga mig och när jag slår upp ögonen om morgonen tittar jag rakt in i hennes bruna kloka ögon som säger god morgon.

Hon stjäl också. Mer än någonsin, och hon skäms inte ett dugg. Häromdagen bakade ena dottern. Fina runda, massor med fluffiga kakor med russin i. Goda, avlånga kokoschokladiga fyrkanter på ett annat fat.

Under några snabba, hundradels sekunder hamnade alla underverken, mjuka, varma och nydoftande i vår Sammetsögas mage. När jag dök upp slickade hon sig vällustigt runt munnen och lommade iväg med stor mage. Och jag blev inte ens arg. Ljög för mitt mellanbarn sedan, om hur mycket kakor pappa och jag hade tryckt i oss. Jag såg på hennes min att hon knappast trodde på mig.

För en tid sedan fick vi så datumet.

Datumet som tidsbegränsar vårt liv med finaste Jenna.

Tiden tickar obönhörligen på, och jag kan inte stoppa den.

Sju dagar finns kvar. 168 timmar.

På de här dagarna försöker jag ihärdigt att njuta av min finaste svarta hund. Skratta när hon stjäl. Skaka på huvudet åt bus. Torka när hon sticker in sin stora nos i mitt armveck och välter min temugg. Inte tycka synd om mig själv och torka tårarna när ingen ser.

Klappa henne varje gång hon ber, klappa lite till när hon inte ber, mysa i soffan, bjuda henne att ligga i sängen under täcket. 
Och jag går promenad på promenad och bara umgås allt det går. Försöker ihärdigt samla ungefär åtta år på sju dagar.

Åtta år vi inte får, åtta långa år som jag så gärna bara skulle vilja kunna ta för givet.

Dagar med Jenna, upplevelser, sorg och glädje. Upplevelsen av en grånande och åldrande hund. Upplevelsen av barnen som växer med en älskad fyrbent som utvecklas sida vid sida.

Minutrarna tickar på. Jag kan inte ändra på tiden, eller det som skall ske. Bara försöka fånga dagen, fånga förlorade år och fylla en ynkaste vecka med år som aldrig får bli.

Det är svårt. Och alldeles jättehemskt. 

Dagar med Jenna

Så kom då det jag väntat på. Det jag väntat, fruktat och avskytt. Diagnosen. Jenna Sammetsöga som från början hade det friskaste av friska dobermannhjärta, scannades rutinmässigt och kallades plötsligt EQ.
Equivocal. Gränsfall.
Jag fick en chock, min hund var ju frisk? Hon skulle ju paras?
Det blev förstås ingen parning, istället bokades en Holtertest och Jenna Sammetsöga fick genomgå ytterligare försök. Resultatet blev dock samma; just nu är din hund EQ.

Vad gör man med den informationen? Hon har ju inte DCM…. Para ändå? Leva som vanligt? Vara glad? Ledsen? Orolig?
“Vi vet inte, sade expertisen. Hon kanske inte har DCM, hon kanske bara ser annorlunda ut på sitt hjärta”

Men eftersom vi scannat våra hundar under en längre tid nu, visste jag ju att Jennas vänliga hjärta gått från UA-Superfint till EQ-Inte alls Lika Fint, på bara få år. Det kändes inte bra.

För en tid sedan scannades hon så igen, för fjärde gången i ordningen, och så kom domen. DCM.

Finaste Jenna Sammetsöga skall lämna oss. Hon skall flytta till Nangijala och aldrig mer får jag träffa henne. Många av mina älskade fyrbenta bor redan där, ja, faktiskt så många att man kan tycka jag borde vara van vid det här laget.
Fast det är jag inte. Det är jag inte alls.

En stor, ful, ledsenklump finns inne i magen, den gnager där varje dag, ofta, ofta. Jag intalar mig själv att det är bra att vi inte hunnit avla på min finaste svarta skugga. Att hon i alla fall inte hunnit bli mamma och kanske drabba fler hundar med sin defekt. Jag intalar mig att det kommer att gå bra, hon skall bara vara i Nangijala en kort tid, och jag kommer att träffa henne snart igen.
Jag intalar mig att om jag ser henne djupt in i de Sammetsbruna ögonen, luktar på hennes hals och känner på hennes varma kropp, kommer jag aldrig att glömma henne. Mina händer kommer aldrig att glömma hur min finaste Jenna Sammetsöga känns. Fast jag vet av erfarenhet att mitt minne så småningom kommer att svika mig, att Sammetsögonen, den varma mjuka lukten av just Jenna kommer att blekna och hon kommer att bli ett lyckligt minne.
Jag kommer att minnas min svarta, underbara, snälla och vänliga dobermann. Hon som alltid fanns där bakom mig, låg vid mina fötter, väntade i bilen eller mjukt sade God morgon med sin nos på min kind.

Men just nu känns livet tungt, orättvist och uppgivet.
Det är alltid så svårt att ta adjö.

Jenna Sammetsöga

Jenna är en fantastisk hund. Många dobermann har jag haft, men jag har aldrig träffat, eller haft en så snäll tik som Jenna. Hon är aldrig arg, aldrig elak aldrig, stygg mot andra hundar. Vänlig, tålmodig, gullig, stor och svart, hänger hon helst som en skugga efter mig.

Jenna har en hobby. Hon vill bli klappad.
Jenna vill bli klappad jämt. Hon vill ha mys när vi tittar på TV:n. Hon buffar på min hand när jag gått och lagt mig. Hon tjatar försiktigt när vi äter middag och sitter vid datan. Hon krafsar, buffar, och ber om klapp hos alla våra gäster. Börjar med en, fortsätter till nästa och går laget runt, lagom för att börja om när den sista gästens klapp tagit slut.

Ibland är det irriterande. Alltid, alltid är där en svart tjatmoster. Glömmer jag stänga toalettdörren finns där en svart nos. Skall jag hjälpa dottern med läxan buffar ett huvud på min arm och sätter jag mig ned finns det genast två Sammetsögon som stirrar på mig, och tyst ber om uppmärksamhet. Får hon inte det, krafsar hon, eller nästan slår på mig med sin stora tass.

Igår gick vi långpromenad. Husse, jag och alla hundarna. Äntligen sken solen efter alla dessa dagars enorma kyla och hällregn. Vem som njöt mest vet jag inte, men alla var glada. Och benen var fulla i spring.
Efter en dryg timme kom min svarta hund och gick vid min sida. Först tänkte jag inte på det, men började så notera att jag hade en skugga. En skugga som inte såg helt nöjd ut med tillvaron. Jag satte halsband på henne, och började koppla bort husses prat. Varför gick Jenna här? Varför såg hon ledsen ut? Varför gick hon så långsamt…?

Min svarta hund saktade efter, och rätt vad det var gick hon bakom oss. Vi stannade, och hon bara stod där och såg ynklig ut. Jag blev förstås jätterädd, och tänkte de värsta av tankar.
Tänkte hon dö nu?
Tänkte hon få magomvridning?
Tänkte hennes hjärta sluta funka eller hade hon fått akut cancer. Kan man ens få det??

Jenna såg så ledsen ut, skakade lätt i bakdelen, och tittade mot sin mage. Vi klämde, kände, lyfte, tittade, och frågade henne var det gjorde ont. Hon kunde förstås inte svara, bara tittade ledset tillbaka och såg konstig ut.
Vi försökte gå lite till, och Jenna kämpade på, men långsamt gick det. Det gick ju inte alls.

Husse och Hallon fick helt enkelt springa hem och hämta bilen, och vi andra fick vänta på ängarna.
Jenna var lugn, åt lite gräs, och tittade på mig, som om hon bad om hjälp att få bort det onda. Det var långa tjugo minutrar, lång tid att titta på sin ledsna hund och lång tid att inte kunna lindra eller hjälpa alls. När husse kom med bilen hoppade hon tacksamt in därbak och vi åkte hem.
Väl tillbaka inspekterade vi vår hund igen, och såg att ena baktån var rejält svullen. Hm.. Getingstick…? Huggorm? Bruten/stukad tå eller ett ledband av?
Ja, frågorna var många, och inga svar fanns.

Vi konsulterade vår veterinär, och det beslutades att vi skulle avvakta en liten stund för att se hur allt utvecklade sig. För generellt är det så att getingstick svullnar lokalt och vid huggormsbett svullnar generellt allt upp. Vi höll förstås tummarna… Medan vi väntade fick vi lunch i solen, och min Sammetsöga vilade i bilen.
När jag nervöst tittade till henne igen hade hela tassen börjat svullna, och vi åkte förstås omedelbart till kliniken där Jenna blev inlagd, bums.
Hennes hjärta gick på högvarv, ett tillstånd som inte är bra för någon, och tyvärr allra minst för Jenna….
Hon såg rädd och ensam ut när hon hoppade iväg på tre ben med sköterskan, och det kändes hemskt att lämna henne hos veterinären själv.

Många timmar senare fick jag hämta min vovve, hon levde och hade pumpats full med mediciner, dropp och hade övervakats på bästa vis.
Bakbenet hängde mest och dinglade, och hade intagit storleken elefantsize. Vi fick bära de 37 kilona Jenna ut i bilen, och det skar i hjärtat när hon olyckligt skrek av smärta. .-(

Natten blev lång och ond, och dagen idag är inte heller skoj. Jenna har ont, är långsam och vill helst inte rastas, lägga sig ned eller alls belasta det onda bakbenet.
Helst vill hon bara vara bredvid, på och nära mig. Helst vill hon att jag skall ha en hand på hennes huvud hela tiden. Hon känner sig nog jätteynklig, rädd och tilltufsad. Det kan jag förstå, hennes ben ser förskräckligt ut, och jag är livrädd att den fula ormens gift skall påverka hennes kropp så att hon blir ännu sjukare.

Det enda vi här hemma kan göra är att följa doktorns föreskrifter; TOTAL stillhet i två dygn, vila och bara koppelrastas 1-2 veckor samt provtagningar för att se hur hjärta, njure och lever påverkats av detta.

Lilla Jenna Sammetsöga, idag vaknade jag av ett tyst gnyende, ledsna ögon och en buffande nos som inte ville vara ensam. Aldrig har jag väl blivit så glad att min tjatiga hund pockade på uppmärksamhet.

Tyvärr har jag dålig erfarenhet av ormbett på hund, flera av våra egna fyrbenta har råkat ut för bett, och med vetskapen att det kan gå åt olika håll känns det jobbigt just nu…

Håll tummarna för att vår finaste Jenna blir frisk!

http://www.veterinaren.nu/artiklar/hund/bett-och-stickskador/ormbett-hund/22

Hjärtscanning. Resultat

Så har vår höstscanning varit, och som vanligt kom ganska många hundar och katter. Företrädesvis är det dobermann och sphynx som kommer, men en och annan över rasgränserna brukar också hitta hit när det är dags att kolla hjärtan.

Tusen tack alla ni som kommer! Jag är säker på att det i längden lönar sig att vi testar och testar.
Ni som fick tråkiga besked hoppas jag kan torka tårarna och tänka att vi tillsammans i alla fall gör gott för rasen när vi  undersöker, och givetvis inte avlar vidare på drabbade djur.
Det gör ont i hjärta och själ att veta att ens älskade fyrbenta vän skall vandra vidare till Nangijala i förtid. Att en finaste bästa vän inte kommer att bli gammal.
Varje gång det händer är jag ledsen med den drabbade djurägaren, och jag tänker ofta på deras stora förlust och sorg.
Jag hoppas att dessa djurägare i alla fall kan tänka att de är med och bidrar med positiva saker för våra fyrbenta, underbara vänner.

Igår testades många djur, och nästan alla var fria. En knapp handfull hittades dock med avvikande hjärtan, och vi var en knapp handfulla djurägare som säkert fällde en tår på kvällen.

En av dem var jag.

Vår vackraste Jenna Sammetsöga som hade ett så starkt och fint hjärta sist vi testade henne hade plötsligt inte alls så fina resultat längre.
Min underbara, livfulla, sprudlande, glada och kramiga Sammetsöga kanske kommer att bli sjuk.
Finaste Jenna hade en liten förändring på sitt hjärta, en förändring som kan betyda ingenting, men med de erfarenheter och kunskaper vi har om DCM, kommer vår älskade tik nog inte att bli gammal.

Som uppfödare är detta ett tungt slag. Min fina avelstik är obrukbar. Drömmar, jobb och planering går förlorad. Men allra mest är det en ofantlig sorg att veta att vår familj skall mista en älskad vän-
En vän som delar min vardag i vått och torrt. En vän som oftast finns vid min sida, som kryper ned bredvid barnen varje kväll och tittar på TV, en som busar med de andra hundarna, tvättar små kattungar med försiktig tunga och som kärleksfullt blinkar god morgon till mig vareviga dag jag slår upp ögonen. Jenna Sammetsöga är inte bara den-där-snygga-svarta-kuperade-tiken. Jenna Sammetsöga är en del av vår familj.

DCM är en fruktansvärd sjukdom, och jag hoppas och önskar att forskarna snart hittar ett sätt att hjälpa oss dobermannälskare med ett verktyg att stoppa detta hemska.

Under tiden kommer vi på Jean Dark att fortsätta hjärtscanna våra hundar och katter två gånger om året, och alla som vill är välkomna att höra av sig och delta med sina fyrbenta.
Varje gång vi har haft dessa undersökningar har affekterade djur hittats.

Jag ryser vid tanken på att så många parningskombinationer Shynx/Dobermann görs utan att de blivande föräldrarna hjärtundersöks.

Idag skall jag använda min Tankeverkstad som önskebrunn;

* Jag önskar att fler uppfödare OCH dobermann/sphynxägare regelbundet hjärtundersöker sina djur.
Det finns två olika sätt - vanligt ultraljud och Holtertesten där man också kollar djurets hjärtslag. Välj ett av dem, och testa! (Vet du inte hur man gör be om råd. Kontakta mig om jag kan hjälpa dig med dina funderingar)

* Jag önskar att alla dobermann ägare och sphynxägare testar sina djur en gång om året.

* Jag önskar att vi tvåbenta kan hålla sams och behandla varandra med respekt och med ödmjukhet.  Det är det bästa sättet att hitta ett samarbete som passar för alla.

Slutligen - TACK alla ni som kom, pussa på era fyrbenta, det är för deras skull vi gör de här undersökningarna.

Jean Dark Kia Ora UA
Jean Dark Gossip UA
SPH Jean Dark Halle Berry UA
SPH Jean Dark Judy Garland UA
Le Letton Dark Jean EQ
SPH Apriorinaked Milana UA
SPH Voila Robert de Niro V Anubis UA

(Ovanstående katter och hundar tillhör kennel Jean Dark, eller är uppfödda av oss. Vi redovisar endast de djur som ”hör till oss”. 
Övriga testade djurs resultat tillhör givetvis respektive ägare, och jag tänker att det viktiga inte är att hela världen får veta, utan att sjuka djur stoppas från vidare avel och påverkan i rasens framtid)