(English below)
Dr Jekyll and Mrs Hyde
Hur snabbt man kan mista en linje.
Eller två.
Eller fler ....
Våren och sommaren under året har varit tufft för oss som kattuppfödare. Från
att ha haft ganska många honor att tillgå, känt glädje, stort hopp och hunger
på framtiden, kastades vi plötsligt ner tillbaks till ruta 1.
Eller -1000 om man ska uttrycka det mer realistiskt.
Jag har under flera veckor hängt
läpp, tyckt lite synd om mig själv, men också fått pepp och stöd från goda
vänner (TACK! Ni vet vilka ni är <3 ) och inte minst familjen. Förstås har
vi skakat av oss det ledsna, försökt lära oss av våra upplevelser, och tagit
nya tag.
Det är så livet som uppfödare är.
Jag tänker att andra som vill avla, eller bara är intresserade kanske har nytta
av våra erfarenheter, och har bestämt att jag ska samla några av dem på pränt
för den som vill läsa.
Här är nummer två i raden:
Dr Jekyll
and Mrs Hyde
Detta med uppfödning är fantastiskt, roligt, utvecklande och väldigt lärorikt.
Under de 30 år jag hittills fött upp har jag lärt mig massor och upplevt
massor!
Jag har träffat svåra människor, enkla människor, glada människor och arga
människor. Det är spännande, detta med människor. Att förstå sig på människor
är en viktig del när det gäller uppfödning, och jag tränar varje dag på att bli
bättre på det.
Ibland funkar det, ibland inte. :)
För en tid sedan parade jag en
kattfröken som ligger mig varmt om hjärtat. Hon är vacker, kommer från sunda
och mentalt trevlig linjer och var den sista i en av mina favoritblodslinjer.
Med andra ord var hon mycket viktig för min uppfödning.
Pappa blev vår utländska hane med supermentalitet och finaste looken. Förstås
var han champion också, och utrustad även han med ett stort bagage sunda linjer
från sina föräldrar och resterande släkt bakåt.
Fröken mammakatt blev också förtjust i sin utvalde, bröllopsklockorna ringde,
och en dag såg vi att hon blivit Fru katt.
Magen var stooor och fodervärden och jag gladdes tillsammans. Tänk! Vår pärla
skulle bli mamma.
Telefonen, messenger och sms tjänsterna gick varma, och vi fotade, babblade och
längtade efter de små. Fodervärden gladdes också, kanske lite extra eftersom
Fru mammakatt efter babylyckan hos oss, skulle få sätta sin prägel på hennes
nystartade katteri.
Så var dagen D inne, och den stora magens små innevånare började göra entré. De troppade upp likt de mest perfekta små efterlängtade prinsess och
prinskattbarnen de var, den ena sötare än den andra.
När magen var slut (och vi med) låg det 10 små underverk vid sin mamma, fick
mat och blev tvättade på bästa vis.
Fru mammakatt var förstås världens stoltaste, sådär som kattmammor ju alltid
är.
Hon fick frisk mat på sängen -ingen mamma vill
gå upp och äta som nyförlöst- extra många pussar och kramar och jag är säker på
att hon njöt av att höra hur duktig hon var och hur stolta vi var över henne.
Fodervärden fick såklart bilder i parti och minut och vi hälsade lilla Fru
mammakatt från hennes stolta matte där hemma att hon också var superstolt och
glad.
Senare på kvällen äter vi middag
hos goda vänner och äldsta dottern sitter barnvakt åt Fru mammakatt och hennes
tiolingar. Hon ringer glatt och berättar att allt går bra, och att jag inte ska
oroa mig. (Det gör jag inte heller, jag vet att min vuxna dotter är en fullfjädrad
barnmorska/babyvakt – med en massa erfarenhet efter att genom åren ha tagit
emot ett stort antal valpar och kattungar)
Lite senare ringer mobilen igen
och jag kan inte låta bli att svara. Oartigthet är en egenskap vi uppfödare
ofta lider av, likaså den eviga oron att något faktiskt skulle kunna ha hänt….
Jag ignorerar mannens blick som med bestämda ögon talar om att jag är oartig
som svarar. Och jag tittar bort när han fortsätter betrakta mig när jag lämnar
bordet för att höra vad dottern säger mellan de höga hulkningarna.
För hon hulkar.
Orden kommer i staccato.
Min värld stannar. Jag vet inte vad jag hör..
Det bankar, dunkar och tystnaden är liksom sådär alldeles svart.
Öronbedövande….. det känns som om jag är instängd i en burk, och jag hör inte
mannen som frågar mig något.
Värdinnans mun pratar också och jag stirrar på hennes läppar. Vad säger hon?
Jag hör bara dotterns tårar och chock.
”Mamma” ”MAMMA!!!”
”Alla kattungarna är döda. Hör du vad jag säger? Döda! Hon har dödat dem!” Hon
drar efter andan och jag försöker hitta min. Anda alltså.
Jag betraktar värdinnans hund. Han är stor och söt. Trular runt på terassen och
leker med en sko.
Han märker att jag tittar på honom och kastar en blick på mig, under lugg
sådär, innan han tuggar vidare på sitt byte.
Dottern gråter och vill veta vad hon ska göra.
Ja, vad ska hon göra? Inte vet jag. Vad gör man med tio döda kattungar. Eller
åtta?! Två lever. Nästan.
Vi lägger på efter att jag lugnat dottern så gott jag kan. Hur kan man lugna
någon när man är i panik-kubik själv?
Jag står kvar en lång stund med telefonen i handen. Lyssnar till dunkandet och
förstår att det är mitt eget hjärta.
BANG! BANG! BANG!
Kan ett hjärta banka så hårt att det trillar ur kroppen? Näeh?
Jag håller ihop utåt, och den trevliga kvällen avslutas med att jag kör den
svarta vägen hem. Det är ännu svartare i mitt huvud.
Mannen har druckit några glas vin, och babblar lyckligt ut i mörkret. Månen
lyser klart och när vi närmar oss hem dansar silverälvorna över åkrarna.
Det är oändligt vackert ute i sommarnatten.
Jag är tyst, har fullt upp med tankarna i mitt huvud.
Minnen av de små söta babysarna flimrar förbi mina ögon, och i öronen hör jag
det envisa ljudet av dotterns tårar. Jag ser dem kristallklart rinna nedför
hennes kinder, och jag vrider mig olustigt där på förarsätet över bilderna i
min hjärna.
Mitt mammahjärta undrar om jag skadat henne för alltid, och jag ångrar djupt
att jag anlitade henne som hjälp i kväll.
Min ledsna dotter. :(
Hemma är det tyst.
Sorgen ligger som en ful dimma i huset, tät av tystnad väller den ner för
trappen och omsluter mig med sitt stygga tryne. Jag tar de få stegen upp och
möts av en blek unge med svarta ringar under ögonen.
”Här, hon fick en till när jag hade pratat klart med dig” Dottern räcker mig en
liten låda med ett knyte i.
Babyn ser ledsen ut tänker jag och betraktar den lilla. Han ligger nedbäddad i
en mjuk filt på en värmedunk. Andas fjärilslätt och med snabba andetag, det
rycker lite i honom, kanske han drömmer?
”Hon högg honom i benet så det blöder men jag hann slita honom ur hennes mun”
säger hon och pekar mot systerns rum.
”De andra ligger där inne. Jag visste inte var jag skulle göra av dem”
Jag kramar henne hårt, försäkrar med bestämdaste mammarösten att hon är
världens duktigaste och att inget är hennes fel, innan jag säger god natt, och
ser hennes uppgivna ryggtavla försvinna in på sovrummet.
Lyssnar ett tag till tystnaden, tittar till Fru mammakatt och frågar henne hur
hon tänkte? Klappar försiktigt den fina pälsen, ser in i hennes ögon för att
hitta ett svar.
Hon tittar tillbaka, kisar med de vackra blå, jamar lätt och liksom frågar var
hennes barn är? Alla de som hon just bragt om livet. …. :(
Jag städar upp på golvet, torkar filtarna, byter allt och skurar ihärdigt för
att få bort lukten.
När någon inte får leva längre blir det spår. Och det blir många spår efter
många döda babysar.
Det tar tid att städa, och jag torkar envist både tårar och golv medan jag
försöker förstå vad som hänt.
Inne på systern rum ligger de små.
Fint på rad på en filt har äldsta dottern lagt dem, bäddat ner dem, och torkat
dem rena.
Det ser ut som om de sover. Jag VILL att de ska sova (så att jag kan väcka dem)
Bara några få pojkar, och en hel hög med flickor. Små, små kattbarn som aldrig
får jama, aldrig spinna, aldrig leka och aldrig växa upp.
Jag löper med pekfingret över de små huvudena, smeker lätt de fint mejslade
ansiktena. Tänker att det inte kan vara sant det här, det är bara en ond dröm?
De vaknar snart och skriker efter mamma? Jag tar försiktigt bort filten, och
ser förödelsen på de oskyldiga små kropparna.
Illamåendet kravlar sig över det sista i min hals och jag lämnar rummet för att
springa ut på toaletten.
Tidig morgon begraver vi de små, och försöker hålla liv i babyn med trasiga
benet.
Det går inte och efter några dagar dör det sista lilla barnet tillsammans med
mitt hopp om att spara den åtråvärda linjen som jag alltid varit så stolt över.
Fodervärden gråter - vi gråter tillsammans och hon försöker förstå.
Jag kan inte förklara, för jag förstår inte heller.
Mammakatt är förbryllad. Hon tycks inte fatta varför alla är så konstiga. Eller
varför hon har ont i sitt juver.
Veterinären skriver ut medicin mot för mycket mjölk, och så får mammakatt åka
hem till sin riktiga matte, samtidigt med att jag pustar ut.
Alla djur har rätt till kärlek, trygghet och ro när de blir mammor. Även dåliga
mammor, det har jag alltid sagt, allt för att de ska bli bättre mammor. Vilket
de alltid blir.
Men de som dödar sina barn, vad gör man med dem? Vad tycker man om dem? (Får
man tycka vad som helst?)
Tankarna mal och mal i mitt
huvud, och jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till allt. Jag letar
i erfarenhetsbanken i mitt uppfödarhuvud, men hittar inget. Aldrig, aldrig har någon av
våra kattmammor gjort så här.
Aldrig.
Det går ett tag, och jag skriver över mammakatt på fodervärden.
Hon vill starta sin egna uppfödning och tror nog innerst inne att vi slarvat
med hennes Fru mamma katt.
Det tror jag också.
Vi måste ju ha gjort något fel? För inte biter en mamma ihjäl alla sina barn?
Jo, men vi måste ha varit en stökig familj när det hände (Fast jag vet att vi
inte var det)
Jo, men vi måste ha haft för många hundar utanför Fru mammakatts rum, som
störde henne? (Inga hundar var där såklart)
Jo, men vi måste ha haft på för hög musik/Tv/Prat/Gräl/Skratt eller vad FAN som
helst…. Annars skulle hon inte gjort så här! Det måste ha varit något vi gjort!
Absolut.
Det gnager i mig.
Min uppfödarerfarenhet knackar på, harklar sig och påminner mig om min åsikt.
En mamma är en TIGER.
Tigermammor är farliga. För andra som hotar hennes ungar. Aldrig, aldrig får en
mamma skada sina ungar.
Faktiskt, absolut Aldrig.
Fodervärden
får min del av Fru mammakatt. Jag vill aldrig mer
para henne och råka ut för detta kanske en gång till.
Jag vill inte sälja ungar från en Tigermamma som blivit tiger - fast åt fel
håll.
Hon är glad, fodervärden. Full av
förhoppning och positivism.
Tjohooo!! Nu blir det ungar.
Tiden går, Fru mammakatt är i lyckliga omständigheter igen. Magen växer.
Jag tvekar.
Nu mister jag linjen. Kullen är en annans.
Ångest.com.
Fodervärden, den före detta, fast numera kattägaren, talar om att om allt går
bra, och det tror vi ju båda, att det bara var något var det som stressade Fru
mammakatt hemma hos oss som inte kommer att stressa nu, så då ska vi kunna få
köpa en fin unge eller ta en ny kull efter denna i magen.
Jag vill inte.
Jag vill.
Avvaktar med beslutet att vilja eller inte, och får veta att förlossningen
börjat.
Några månader senare föder Fru Mammakatt sin andra kull och alla mina hemska
minnen väcks till liv igen. Oron kryper i mig, men allt går bra.
Fodervärden – kattägaren jublar! Jag påminner
om att jag önskar förstavalet efter henne, så som vi bestämt när jag skrev över
Fru mammakatt på henne. (Dumma jag. Man
SKA lyssna till sin instinkt, något vi uppfödare ibland har svårt för, och som
jag så lätt glömde i glädjeyran över en bebis från en eftertraktad linje)
Och får till svar att bebisarna är bortlovade.
Ingen till oss.
Hm.
Jag måste jobba mer på att förstå mig på människor, för jag begriper ingenting.
Arbetar med min hjärna, hårt för att fatta, och det går inte alls.
Arbetar lika hårt med mina känslor för att acceptera att fodervärden har ändrat
sig. Fru mammakatt är hennes, precis som besluten och löftena.
Jag bestämmer mig för att gå vidare, acceptera att jag inte kan förstå allt.
Ungefär som på matten när jag var barn.
Matematikläraren skakade alltid på huvudet, och jag slet för att få ihop det.
Idag har jag miniräknare och en revisor. Enklast så. :)
Tittar på bilderna av Fru mammakatt på bilden från fodervärden, och ser
babylyckan i hennes ögon. Hon ligger så fint med de små, och jag förstår att hon
njuter av att vara mamma. Så härligt!
Så oändligt ledsamt att vi inte lyckades hålla liv i de små hemma hos oss.
Sent på kvällen får jag ett ledset mail från Fodervärden.
Fru mammakatt har gjort det igen. Halva kullen borta. Halva lever.
Jag ryser inombords och får ont i magen.
Jag sörjer inte längre att jag inte får en unge från min fina hona. Jag sörjer
inte längre att linjen gått tappt. Jag fick en knäpp på näsan av kattguden
igen, och en stor påminnelse om att följa min erfarenhet som lärt mig genom
åren att dålig mentalitet och oönskade beteenden inte ska gå vidare till nästa
generation. Oavsett hur fint eller ovanligt ett avelsdjur är.
Ibland dyker egenskaper upp som vi inte vet var de kommer ifrån, och då är det
vårt ansvar att besluta om framtiden, och göra vårt bästa. Ibland är det svåra
beslut.
Men usch så sorgligt allt känns.
Jag skulle vilja att uppfödning bara var roligt. Lustfyllt, glatt, spännande
och förstås enkelt.
Och jag skulle vilja att vi alla var snällare mot varandra och hjälpte varandra
när det behövdes. Vi uppfödare behöver varandra. Gamla och nya kan lära av
varandra och hjälpa i svåra stunder. Där emellan kan vi ha kul, umgås och
utbyta erfarenheter. Tävla och ”hata” (lite grann) i tävlingsmomentet, men ses som kollegor
utanför och då arbeta tillsammans för den ras vi alla älskar.
Internet, facebook och forumen kokar,
kollegorna förfasas över det hemska som hänt. Det hemska uppfödaren gjort. För
någon måste ju ha skuld i det hela? Annars kunde detta hemska ju inte hända?
Själv vet jag att våra djur kan göra saker
som är oförståeligt, saker som vi människor aldrig tänkt oss eller planerat
för.
Vi kan ta ansvar och se till att det aldrig händer igen. Vi kan stoppa sådant
vi inte tycker vi ska ha i vår avel.
Och vi kan stoppa oss själva;
Att mobba någon på nätet är inte okej, och att tro på allt man läser är lite
knasigt.
Faktiskt.
Dr Jekyll and Mrs Hyde
How quickly you can
loose a line.
Or two.
Or
more…….
Spring
and summer of this year have been tough for us as cat breeders. From having
quite a bunch of available females, felt joy, big hopes and a hunger for the
future, we were suddenly thrown back to square one.
Or
– square 1000 to put it more realistically.
For
several weeks now I have been feeling down, felt a little sorry for myself, but
also received pep and support from good friends (THANKS! You know who you are
<3 ) and not least from my family. Naturally we have tried to shake off the
sad, tried to learn from the experience, and have another go. That’s what the
life of a breeder is like.
My
thought is that other people who want to breed, or just take an interest, may
find our experiences useful, and so I decided to write them down and publish
them here on my blog.
This
is part two in the series:
Dr
Jekyll and Mrs Hyde
This
thing called breeding is tremendously fun, challenging and very educational. In
the 30 odd years I have been breeding so far, I have learnt lots and had masses
of experiences!
I
have met difficult people, easy people, happy people and angry people. They are
very exciting, the people To try to understand them is very important when it
comes to breeding, and I practise every day to become better at it.
Sometimes
it works, other times not. :)
A
little while ago I mated a young cat who is close to my heart. She is
beautiful, comes from sound and mentally pleasing lines and she was the last of
one of my favourite blood lines. In other words, she was very important for my
future breeding program.
Our
foreign import male was the intended father. He too has super mentality and
great looks. Of course he is a champion, and he too is equipped with a heavy
dose of sound lines from his parents and family going way back.
Miss
mummy cat was also keen on her chosen mate, wedding bells chimed, and one day
we could see that she had turned into Mrs cat. Her belly was biiiig and I and
her extra mum, the lady who had her on breeding terms, celebrated together.
Just imagine – our pearl was to become a mother!
Phones
rang, messages flew through cyber space, we photographed, chatted and longed
for the little ones. The extra mum was also very excited. Perhaps even more
than that since Mrs mummy cat would be the base on which extra mum was going to
found her newly started cattery, after she had had the litter with us.
D-day
was here, and the big belly’s little inhabitants started to appear. They popped
out like the most perfect longed-for little princes and pricess kittens, one
cuter than the other.
When
the belly was empty ( and so were we) there were 10 wonderful little bundles
lying next to their mother. They were fed and washed in the best possible
manner.
Mrs
mummy cat was of course proudest of us all, the way that cat mothers always
are.
She
had fresh food in bed – no mother wants to get up to eat when they have just
given birth. She had an extra lot of kisses and hugs and I’m sure that she
enjoyed hearing how good she was and how proud we were of her.
The
extra mum was of course drenched in pictures and we told little Mrs mummy cat how
much her extra mum loved her and that she too was super proud and happy.
A
little later on in the evening we are having dinner with good friends at their
house and the eldest daughter is baby-sitting Mrs mummy cat and her decuplets.
She is in a good mood when she rings up and tells me that everything is going
well, and that I mustn’t worry. (I don’t worry because I know for a fact that
my grown-up daughter is a full-fledged midwife and nanny – with lots of
experience gained through years of delivering a large number of puppies and
kittens).
Later
still the phone rings again and I can’t help answering it. Ignorance is a trait
often common to breeders, as well as the constant worry that something could actually have happened….
I
ignore the husband’s stern look when his eyes tell me that I’m rude to take the
call. And I choose to look away when he carries on looking at me as I leave the
table to hear what the daughter is trying to say in between the sound of loud
sobbing.
Because
she is sobbing.
The
words come out in staccato.
My
world stands still. I cannot understand what I’m hearing.
There
is banging, pounding and the quiet is sort of completely black. Deafening…..I
feel like I’m trapped in a can, and I can’t hear the husband who asks me
something.
Our
hostess’ mouth is talking too and I stare at her lips. What is she saying? I
can only hear the daughter’s tears and chock.
”Mum”
”MUM”!!!
”All
the kittens are dead. Can you hear me? Dead! She killed them!” She draws her
breath and I try to find mine. Breath that is.
I
watch the hostess’ dog . He is big and cute. Fiddles about on the terrace and
plays with a shoe. He notices me watching him and gives me a quick glance, sort
of secretly, before he carries on chewing on his catch.
The
daughter is crying and wants to know what to do.
Well,
what is there to do? I don’t know. What do you do with ten dead kittens. Or
eight?! Two are alive Almost.
Vi
hang up after I try to calm the daughter as best I can. How can you comfort
someone when you are panicking wildly yourself?
I
am left standing for a long time with the phone in my hand. Listen to the
pounding and realise that it comes from my own heart.
BANG!
BANG! BANG!
Can
a heart pound so hard that is falls out of your body? Can it?
I
hold myself together outwards, and the pleasant evening ends with me driving
the black road home. It is even blacker in in my head.
The
husband has had a couple of glasses of wine and babbles happily in the dark.
The moon is shining crisply and when we are almost home the silver fairies are
dancing across the fields.
It
is immensely beautiful out there in the summer evening.
I
am quiet, busy with the thoughts in my head.
Memories
of the cute litle babies flicker past my eyes, and in my ears I can hear the
persistent sound of the daughter’s tears. I see them crystal clear, running
down her cheeks. The pictures in my brain make me twist uncomfortably in the
driver seat.
My
motherly heart wonders if I have damaged her forever, and I deeply regret that
I asked her to help out this evening.
My
devastated daughter :(
At
home it is quiet.
Sadness
fills the house like an ugly fog, thick with silence it sweeps down the stairs
and surrounds me with its mean head. I take the few steps upstairs and is met
by a pale kid with black rings under the eyes.
”Here,
she had another one when I finished talking to you”. The daughter hands me a
small box with a tiny bundle inside. The baby looks sad ,I think and regard the
little one. He is tucked up in a soft blanket on a hot water bottle. Breathes
light as a feather with quick breaths. He twitches – perhaps he is dreaming?
”She bit him in the leg so he is bleeding but I managed to tear him out of her
mouth” she says and points at the sister’s room.
”The
others are in there. I didn’t know what to do with them”.
I
give her a tight hug, ensure her with the firmest voice I have that she is the
best in the world and that nothing is her fault, before we say good night, and
I see her depressed back disappear into her room.
I
listen for a while to the silence. Look in on Mrs mummy cat and ask her what
she was thinking of? Stroke the fine fur quietly, look into her eyes to find an
answer.
She
looks back at me, gazes with the beautiful blue, meows softly as if to ask
where her babies went? All the ones who’s lives she just took.
I
clean the floor, dry the blankets, change everything and scrub fervently to get
the smell out. When someone is not allowed to live any more they leave traces.
And there are many traces after many dead babies. It takes time to clean up,
and I stubbornly wipe both tears and floors while I try to understand what just
happened.
The
little ones lie in the sister’s rom.
In
a neat row on a blanket the eldest daughter has laid them out, tucked them in,
and wiped them clean.
They
look like they are asleep. I WANT them to be asleep so that I can wake tem up.
Only a couple of boys and a whole bunch of girls. Tiny little cat babies who
will never meow, never purr, never play and never grow up.
I
run my finger over their little heads, softly stroking the finely chiselled
faces. I think that it cannot be true, it must just be a bad dream? They will
soon wake up and cry for mother? I carefully remove the blanket, and see the
devastation of the innocent little bodies.
A
feeling of sickness crawls over the last hurdle in my throat and I have to run
for the toilet.
Early
in the morning we bury the little ones and try to keep the baby with the damaged
leg alive. We cannot manage and a couple of days later the last little child
dies togeter with my hope of saving the desirable blood line which I have
always been so proud of.
The
extra mum cries – we cry together and she tries to understand.
I
can’t explain, because I don’t understand either.
Mummy
cat is puzzled. She doesn’t seem to understand why everyone is acting so weird.
Or why her milk bar is aching. The vet prescribes medicine against the milk,
and mummy cat goes home to her real mum, and I give a sigh of relief.
All
animals are entitled to love, security and quiet when they become mothers. Even
bad mothers, and I have always said this, all in the interest for them to
become better mothers. Which they always do.
But
the mothers who kill their children, what do we do with them? What do we think
about them? Are we allowed to think whatever we want?
The
thoughts go round and round in my head and I find it hard to know how to relate
to it all. I scour the bank of experience in my breeder’s brain but can’t find
anything. Never, never has one of our cat mothers behaved like this.
Never.
Some
time passes, and I give full ownership of mummy cat to the extra mum.
She
wants to start her own cattery and deep down inside she probably thinks that we
have been careless with her Mrs mummy cat.
I
think so too.
We
must have done something wrong, mustn’t we? Because a mother wouldn’t chew all
her children to death?
Yes,
we must have been a messy family when it happened (although I know that we
weren’t).
Yes,
we must have had too many dogs outside Mrs mummy cat’s room, and that disturbed
her (no dogs there, naturally).
Yes,
we must have had very loud music/TV/talk/quarrels or what the HELL else on……or
she wouldn’t have done this! It has got to be something we did!
Definitely.
Something
is niggling inside me.
My
experience as a breeder knocks, clears its throat and reminds me of my own
opinion.
A
mother is a TIGER.
Mummy
Tigers are dangerous. To others who threaten her children. Never, never must a
mother hurt her own children.
This
is an absolute fact, Never.
I
give the extra mum my share in Mrs mummy cat. I never want to mate her again
and risk experiencing the same thing again perhaps.
I
don’t want to sell kids from a Mummy Tiger who behaves like a tiger – but in the
wrong way.
She
is happy, the extra mum. Full of excitement and hope.
Wihooo!
Now we will have kittens.
Time
passes. Mrs Mummy cat is in maternal circumstances again. Her belly grows.
I
hesitate.
I
will loose the line now. The litter belongs to someone else.
Angst.com.
The
extra mum, who is now the real mum, tells me that everything is going well. And
we both believe that it was just something which stressed Mrs mummy cat at our
place which will not stress her now, so I will be able to buy a nice kitten or
have a new litter after the one in her belly.
I
don’t want to.
I
want to.
I
wait to decide whether I want to or not, and is told that the delivery has
started.
A
few months after her first litter Mrs mummy cat has her second litter and all
the horrible memories come rushing back again. Worry creeps under my skin, but
everything goes well.
Extra
mum – real mum cheers! I remind her that I wish to have the pick from her, just
like we agreed when I gave her complete ownership of Mrs mummy cat. (Silly me.
We MUST listen to our instincts, something we as breeders sometimes find
difficult, and which I forgot so lightly in the joy of having a baby from an
attractive line).
And
the reply I get is that all the kittens are spoken for.
None
left for us.
Hm.
I
have to work harder at understanding people, becuse I understand absolutely
nothing.
Work
hard with my brain to comprehend, and fail completely.
Work
hard with my feelings to accept that the extra mum has changed her mind. Mrs
mummy cat is hers, just like the decisions and the promises.
I
decide to move on, accept that I cannot understand everything. Sort of like in
maths when I was little.
My
maths teacher always shook his head, and I struggled to get it toghether.
Today
I have a calculator and a book-keeper. Easier that way :)
I
look at the photos of Mrs mummy cat extra mum sends me, and I see the happiness
over the babies, in her eyes. She lies there so good with the little ones, and
I understand that she is enjoying being a mum. How lovely! So immensely sad that
we couldn’t keep the babies alive at home.
Late
that evening I have a sad e-mail from the extra mum.
Mrs
mummy cat has done it again. Half the litter has gone. Half are alive.
I
shiver inside and get a pain in my stomach.
I
am no longer sorry that I will not have a kitten from my beautiful female. I no
longer mourn that the blood line is lost. I was once again knocked by the Cat
god, and had a major reminder to follow what my experience has taught me over
the years. That bad mentality and unwanted behaviour should not be passed on to
future generations. Regardless of how beautiful or rare a breeding animal is.
From
time to time traits pop up and we don’t know where they came from. At those
times it is our duty to think about the future and do our best. Sometimes the
decisions are hard.
But
oh, how sad it all is.
I
wish that breeding was all fun. Joyful, happy, exciting and of course easy.
And I would like us all to be kinder to each
other and to help out when needed. We breeders need each other. Old and new can
learn from each other and lend a hand in hard times. In between those times we
can have fun, socialise and share experiences. Battle and ”hate” (just a
little) at competitions, but meet as colleagues outside and work for the breed
we all love then.
Internet,
facebook and the forums are on fire, the colleagues are horrified of what has
happened. The awful thing that the breeder has done. Because someone must take
the blame for it all, right? Or else this terrible thing couldn’t have
happened?
Myself
– I know that our animals can do things that we cannot comprehend, things that
we humans never thought of or planned for.
We
can take responsibily for them and make sure that they never happen again. We
can put an end to things that we don’t think belong in our breeding.
And
we can stop ourselves.
To
bully someone on the net is not ok, and to believe everything that you read is
a bit silly.
That
is a fact.
Translated by Dodo Sandahl - Thank you!
