Som hund och katt

Jean Dark Coca-Cola och kattkompisenManga (Sphynx och Dvärgpinscher) 

Häromdagen fick jag en för mig, vanlig fråga.
"Men HUR går det egentligen att ha alla dessa djur ihop??" För EGENTLIGEN vill väl hundarna döda/strimla/äta upp alla de söta katterna?

Korad Jean Dark Noa Perle och kattkompisen CH Jean Dark Lulubelle

Nä.
Det vill de faktiskt inte alls.
Hundar och katter gillar ofta varann. Inte alltid, men det gör inte vi människor heller. Surprise.
Och jag går ett steg till och vågar påstå att de har stort ubyte av varandra och att de faktisk kan bli kompisar.
Hua, undrar vad Konrad Lorentz säger nu :-)

CH Sun-Hee´s Im A Marionette
med småkillarna Jean Dark Tiger och Timon

SW CH Jean Dark Happy siames,
med bästa hundkompisarna Saga, se ovan och Jean Dark Lady In Red 

Ormgropen Ammis gäng
Jean Dark Timeless - dobermann
CH Jean Dark Prins John, Ior och Lise - sphynx och orientaler

Happy och Twiggy <3 

Vi har snott mattes plats :-)
CH Tania de Akido San - dobermann, Jean Dark Narnia - oriental
 och bakänden av en greyhound - Sobers Trussardia

Narnia med dvärgpinscherkompisarna
CH Made In Spain Mafalda och CH Ivy V Kösslbachtal 

Rävbandmaskar och Gränsdragningar

Vi har just varit i Norge.

Vi har rävbandmask i Sverige. Första smittade djuret - en räv- hittades i trakterna runt Uddevalla 2011. Inte kul, för rävbandmasken är ful, farlig och jädrigt onödig.

Alla blev rädda, med rätta, för det är inte skoj att bli smittad.

Norrmännen blev ännu räddare tror jag. De stängde sina gränser. Smart. För rävbandmask vill man ju inte ha.

Så nu när man som svensk vill besöka Norge och ta med sina hundar måste de avmaskas. Drocit/Drontal eller Millbimax tex, enkelt att ge, veterinären måste skriva under i djurets pass och så betalar man. Det är det okuliga med det hela.

Vi har just varit i Norge och med oss hade vi fem hundar och det kostade en liiiten slant hos veterinären faktisk. Men det får man förstå, för rävbandmask vill man ju inte ha.
Vi körde sakta och när vi kom till gränsen gav vi oss till känna men ingen rädd-för-räv-band-masken-norsk-tullare hade faktiskt tid med oss.
Hm. Jag ville ju visa att vi hade varit duktiga och avmaskat och sådär.

Men det är klart. De kanske inte hade tid, norrbaggarna. Jag antar att de har fullt upp att kolla skogarna också. Sina milslånga staket och så. Så att ingen liten räv,katt eller hund på promenad råkar strosa in på fel sida om landsgränserna. (För det fattar man ju, att de måste ha staket eller nåt sånt. Så att inte djuren springer galet hejkonbacon fram och tillbaka. Nu när vi har rävbandmask och Norge inte)
Uddevalla är ju inte så långt från Norska gränsen menar jag. Men de har väl koll på det där, Norge. INGA HUNDARKATTERILLRARRÄVAR tillåts in i landet utan avmaskning.

En liten tanke slog mig, den kunde inte låta bli iallafall.
Tänk om... Den där räven 2011 varit på långis liksom och promenerade in från Norge och hit? Men så kan det nu ändå inte vara?
För de måste ju såklart ha örnkoll på hela linjen där, gränsen mellan våra två länder.

Det fattar man ju.

Detta är RÄVBANDMASK

Norska mattilsynet HÄR

SPLIT!

Vi har fotat med mobilen, så bilderna är väl sisådär.
Jag kan berätta att Real-life-upplevelsen INTE är sisdär.
Här är alldeles uuunderbart!

Dagen börjar tidigt. Klockan studsar stelt, skrikande och bestämt strax efter fem. Men den behöver inte anstränga sig – jag flyger upp. Vi skall ju till Split!

Rastar hundar, matar hundar – nej just det, ingen frukost, de skall ju flyga – kattlådor check. Packningen check. Frukost till de andra djuren check. Väcker chauffören och in i bilen.
Mot Arlanda. Oro i magen, glada hundar och förväntansfull dotter.
Möter lika glad kompis, pussar hejdå till familjens hussar och så checkar vi in. Förväntar oss lite strul, men nej, alla fyra hundar får biljetter, vi också och plötsligt har vi gott om tid. Mmmmm, flygplatsfrukost är mums.

Strax före nio körs Tanias bur genom röntgenbandet, och sedan får vi säga hejdå till henne när hon försvinner ned i hissen med en anställd på SAS.
Hon ser konfunderad ut, och jag upprepar mitt mattemantra, Kommer snart, stanna där. Hur hon nu skall kunna gå någonstans. Jag har ju låst in henne i sin bur. Usch.
Går genom passkontrollen, det piper INTE om mig! Fantastiskt.
När alla andra sedan köper parfym och choklad införskaffar jag ett mjukisdjur.
Min dobermann måste ha en present som plåster på såren bestämmer jag mig för. Ett luddigt, dyrt mjukisdjur i form av en älg blir perfekt.
Jag fingrar på den under resan, och funderar på min bruna gullis. Hoppas hon har det bra. För tänk om de glömt att sätta på värmen och hon fryser till is?
Eller de glömmer skruva ned för värmen och hon typ, smälter? Hm.
Kanske störtar vi, det kränger faktiskt olycksbådande när jag känner efter, och med jämna mellanrum låter det konstigt om motorerna.
Ja, störtar vi behöver vi i alla fall inte älgen.

Kinesterna ligger fint i sina bagar under våra säten. De säger inte ett pip, och uppför sig exemplariskt. Till skillnad mot ungen bakom oss. Han vrååålar, ålar och skriker. Jag vill hälla vatten på honom. Eller nåt.
Flygvärdinnorna ser lugna ut så allt är väl i sin ordning Phu. Jag hatarhatar att flyga.

Plötsligt är vi nere och jag kan öppna ögonen. Fin utsikt och när vi stiger ut blir vi alldeles omfamnade av hettan.
Den trycker, pockar och är överallt.
Det är svettigt och varmt och kön till passkontrollen är som en seg råtta i cement.
Vi kommer ut sist, och där på golvet står buren med en dobermann i. MIN dobermann! Hon ålar, kråmar och ser lycklig ut, och så fort vi hämtat bagaget, gått genom tullen (som bara viftade bort oss, gå mot ”Nothing to declare så vi får fika typ”) får hon sin Älgpresent.

I trängseln utanför står en massa taxichaffisar, en har en skylt med vårt namn på och strax är vi ute, traskar på led efter ”vår” gubbe.
Hundarna är glada, men mest glad är Tania. Hon är nog lycklig att vara kvar hos sin galna familj. Och förstås över nallen. Älgen. Den dinglar från hennes mun och hon vägrar absolut att släppa den. Hon har blivit en apport labrador. 

För en mjukisälg kan man göra nästan vad som helst.
 Som att flyga till Split.... 

30 minuter senare står vi utanför vår lägenhet i Split, alla tre sjöblöta av svett. Solen steker, vinden leker – INTE. Det är underbart vackert men också underbart hett.

Vi packar upp, vattnar o matar hundar, och slappar ett tag tills solen snart skall gå ned. Vandrar sedan ut i staden Split och det är en upplevelse. Smala, trånga gränder. Små stenbelagda gator med miljoner av lösspringande katter. Randiga katter. Vita Katter och svarta katter. Katter all over the place, stirrande med elak blick på våra hundar. Vi springer förbi, skrattar av skräck (arga katter är inte att leka med) och hittar vägen tillbaka mot staden efter utflykten upp i parken. Parkerar oss till sist på en gemytlig liten restaurang där vi sitter under Kroaternas tvätt-på-tork. Och ja, maten var alldeles underbar!!

Hemgång, zzzzzova och förbereda oss på morgondagens utställning som börjar 20:00 på kvällen.

Midnattsutställningen i Split är världsberömd.
Och nu är vi här för att få vara med!! 

Halvsura katter finns det gott om.
Här är en vit älskling med stålblick

Fin utsikt! Dotter och hundar 

"A room with a view"
Utanför vårt sovrumsfönster är Split. Iallafall taken på alla de andra husen.
Och bergen i bakgrunden.
Vackert

Här är vår närmsta restaurang. Rätt under vårt sovrum. 

Det är så varmt här att Tanias öron inte vill stå. Tejp och gott humör hjälper på det.
Frågan är vad domaren säger imorgon. Jaja, vi har kul iallafall! :-) 

Dinner by night. Det dinglar tvätt på tork överallt ute.
Bella Nottekänsla 

GODNATT :-) 

Ixodes Ricinus

Ja, nu är de här.
Små, fula, svarta, envisa och blodsugande. Jag har plockat massor efter våra dagliga långpromenader, och de har varit på alla våra hundar.

Fästingar skall man skydda sig mot, och förstås även hundarna. Vi har valt att droppa våra hundar med Frontline, men det finns mer att välja på på marknaden.

Bäst är halsbanden Scalibour, som också är GIFTIGA för katt.
De kan också vara giftiga för en del hundar, så var försiktig om du provar detta alternativ. Mår hunden det minsta dåligt, av med halsbandet och bada den bums!
Halsbanden håller ca 5-6 månader.

Droppar i nacken kan man köpa på apoteket, och de kallas Frontline och Expot.
För oss som har katt är Frontline bäst och "snällast". Dvs minst giftigt, även för fästingarna...

Många diskuterar medlens vara eller icke vara.
För oss som bor i ett fästinginferno finns inte en tanke på alla så kallade naturmedel. De funkar INTE tillräckligt här, vi har provat.

Hos oss miste Kenzo, vår fantastiska dobermannhane och bästa, bästa vän livet efter en lång och envis sjukdomsperiod med Erlichia.

Och några år senare blev lilla Hallon allvarligt sjuk i sviterna av de neurologiska problem hon fick av sitt Scalibourhalsband jag satte på henne.
Hon lever fortfarande, snart 12 år gammal, men medicineras varje dag, och har jobbiga problem.

Inte kul någotdera.
Fästingmedel Kontra inget alls = Moment 22

LÄS MER HÄR:
http://www.fraga-veterinaren.se/effektiva-medel-mot-fastingar/
http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4stingar

Knarkarkvarten i Vita Huset

Igår dammsög jag.
Idag såg det ut såhär. Som en knarkarkvart....

 Ibland känns det som om jag bara städar och tjatar.
"Ställ dina skor på plats. Ta med soporna när du går ut. Häng upp jackan. Ställ in i diskmaskinen. Tvätta händerna. Kliv UPP ur sängen. Gå och lägg dig! Duka undan. Maten är klaaaaar! Städa ditt rum. Torka av fötterna."

Det funkar sådär. Och på vissa inte alls.
De bara SKITER i regler och mina önskemål.

River huset, sabbar, spyr där de står om de behöver, stjäl min lunch och hänger i gardinerna. Däremellan ligger de behagligt utslängda på min nytvättade tvätt som skall torka i solen- och sträcker njutningsfullt på sig innan de släntrar vidare i livet och på upptäcktsfärd.

Ibland mördar de på vägen.

Jag hade en gång en palm.

Tagna på bar gärning.
Bara det att de liksom inte bryr sig.
Överhuvudtaget

Och de fortsätter... 

Födelsedagspresenten

För många år sedan, då jag var i min bästa ålder och oftast bara var glad, skojfrisk och trodde att tid var det mest obegränsade i världen, bestämde min glada väninna och jag att vi skulle köpa oss varsin tax när vi nådde över 40-strecket.

En röd, långhårig normaltax skulle vi ha. En sådan där med sammetsblick, långa öron, lite örnnäsa och bara sådär underbart söt som långhårstaxar är. Vi drömde om hur vi som gamla damer (För det är man ju när man är typ förtio….) skulle spatsera omkring med våra taxar, rosamålade naglar och handväskor och mest bara njuta av våra vackra hundar i godan ro.
Inte som då, jaga småbarn, laga middag, rasta brukshundar och försöka få ihop livet med jobb/man/dagis/djur/hus/hem….

Åren gick, och en dag hade jag ett Hundpensionat (www.vitahusets.se). Många raser kommer och går här på jobbet, och med dryga tio år av daglig hundkontakt kände jag att taxar är underbara, men inte helt min grej.
Det blir med andra ord ingen tax.

Men passerat det magiska strecket – det kom vi förstås att göra vad vi än tyckte om det, 
väninnan och jag ;-)
Vi har inte längre galonbyxor, förkylda småbarn eller somnar medan vi nattar en liten. Och vi har tid att tjattra i telefonen, promenera i mer lagom takt och njuta av livet utan att ha tvåbenta ungar med tummen i mun som piper ”mammaaaaaaa”.
Lite vemodigt.

Nåväl. Jag har i alla år, ända sedan min första dobermann kom in i huset haft en hemlig dröm. Det finns en hundras jag alltid, alltid beundrat, men aldrig kommit mig för att ha. Bara nästan.
Jag har alltid beundrat dessa hundars vackra, atletiska konstruktion, njutit av att se dem i rörelse –men också bara lyxigt utslängda i en soffa – samt tyckt att deras uttryck och behagliga sätt är fantastiskt och i smyg alltid önskat mig en sådan vovve.
Av någon anledning har det dock aldrig blivit av?

För en tid sedan beslutade jag mig för att ge mig själv en födelsedagspresent. Och det har jag gjort.
Om inte allt för länge kommer en liten röd fröken hem till oss, en tjej med mörka pepparkornsögon, bus i blick och långa ben. Hon kommer ända från Italien, dock med anor tillbaka till Sverige sedan generationers generationer.
Vi väntar med spänning på Sobers Trussardia – och är så glada över att hon snart skall flytta in i Vita Huset! 

Tusen TACK Bitte på kennel Sobers, äntligen går min jättehemliga dröm i uppfyllelse! 

"Twiggy" 2 veckor <3 

Morgon på en kennel

06:20 Det vidrigaste av vidriga ljud skär med motorsågsskär ända genom mina trumhinnor och längst in i hjärnan. Ljudet är kallt, hårt och ihållande.
Det är mjukt, ljummetvarmt och mörkt under täcket. Nere i fotändan sover gammeltanterna Ivy och Hallon tungt. De är inte större än mina fötter, söta som socker och likt andra dvärgpinschrar har de virat in sig i lakanen i en salig röra.

Nakenkatten Grisen vrider sitt lilla ansikte mot mitt och kurrar njutningsfullt.
Såklart hon gör, det lilla äcklet! Hon slipper minsann gå upp!

Klockan börjar om, och skriker ut sina kommandon om att gå upp, och tystnar inte förrän jag irriterat slår till den så den brakar i golvet.

Jag känner mig som en brandman/kvinna när jag hoppar i mjukiskläderna och snubblar över katterna som yrvaket sitter på rad utanför sovrumsdörren. De blinkar igång ögonen för dagen och stirrar förväntansfullt på mig. Mattanten.

06:30
Mjukmat serveras på köksbänken, och sex katter smaskar njutningsfullt och lite extra högt så de hittills nyvakna hundarna som står nedanför bänken blir ännu mer avundssjuka.

06:32
Första tonåringen väcks. Jag tar med mig hennes två katter som motvilligt och morgonvarmt mysiga surar på diskbänken. Den ena hatar dagens aktuella burkmat och struttar irriterat iväg till badrummet och torrfodret där inne.

06:35
Kattlådorna görs rent. Dvs JAG gör rent dem.
HUR MYCKET kan ett knippe katter kissa och bajsa egentligen?! Suck.

06:40
Husets alla hundar utom Tromben, vår vilda dobermann morgonrastas.
Ja, de rastar sig själva, dvärgpinschrarna under dödshot (de vill inte gå ut i kylan) och kineserna motvilligt men okey. Själv tänder jag upp i pannan och tar med mig gänget tillbaka upp i huset efter utfört arbete.
Tromben, dobbisen alltså, har konverterat. I alla fall vad gäller morgnar, och sover oförtrutet vidare med husse. Trevligt för dem.

06:41
Samma tonåring väcks.
Jag börjar bli vass i tonen.

06:45
Matar kattungarna och städar hos dem. Herreguuuuud vad det ser ut.
Typ som om de haft en föräldrafri fest som pågått hela natten. Dubbelsuck. En av de små är lite krasslig och vill inte äta.
Jag vill att hon skall äta :-(

06:49
Sätter på en kastrull torsk. Kanske man kan muta lilla krasslet?

06:50
Mordhotar den motvillige tonåringen och hon tumlar ur sängen med mindre vackra ord att säga mig.
Jag hennes mor som gjort allt för henne och bl.a. bl.a. bl.a..
Jaja, strunt samma. Hon är uppe! Dubbelvinst.

06:55
Fixar frukost till den svårflörtade tonåringen och hennes äldre syster. Avvärjer ett bråk om toaletten och håller ett föredrag som ingen lyssnar på om hur fult det är med för mycket smink.
Dottern tittar nedlåtande på mitt oborstade hår, mjukisbrallorna och foppatofflorna och jag tystnar snabbt. Hm.
Tungan rätt i mun och torkar fisk som kokat över. Bläää vad det luktar i morgonottan.

07:00
Medicindags
Hallon dvärgpinscher får sin tablett och tuggar nöjt medan hon blänger på de andra som också vill ha tablett-i-leverpastej
Fem kattungar får droppar i ögonen
Orientalen Liten får sina mediciner
Och vi avslutar med att tvätta ett par smutsiga öron på en tonårskatt som inte är speciellt lycklig över behandlingen.

07:03
Fisken klar. Lillan äter!
Alla andra också, de skrek som hungriga fiskmåsar....

07:05
Letar plåster i medicinskåpet, medicinkisse gjorde fina långa avtryck på min arm. Kul med djur.

07:10
Snabbstädar vardagsrummet och tjatartjatartjatar på döttrarna. Snabba på, snart kommer bussen!

07:12
Ställer inordning min frukost

07:15
På med jackan, ut i stallet. Jäklar - dörren har fryst. Jag svär och tar i allt jag kan och sliter i dörren som går upp med ett brak. SMACK! Rätt in i grisnyllet. Nu får jag jobba med blått ansikte också. Kul - NOT!
Hästarna gnäggar godmodigt och tuggar sedan mysigtgott på sitt hö och sina pelletsar. Det är fint med häst!

07:20
Kastar en blick på himlen och solen som lyser med sitt vackraste ansikte över åkrarna och hinner njuta en snabb sekund innan jag springer upp och jagar på mina barn. Skynda, skynda skyyyyyyyyynda!!!!!!
Skolbussen på väg, jag såg den i backen!
Tar en valp under armen - bra att miljöträna lite också? Och går med tjejerna ut. Usch. Vintern biter i kinderna, tjejerna huttrar i sina tuffa, tunna kläder och jag fryser trots mina tanthundkläder. Valpen under armen ser glad ut och viftar på svansen åt busschauffören som vinkar god morgon.

07:25
Tar trappan i fyra steg, magen är hungrig.
Halkar i en hälsning från valpen som fick stanna kvar och torkar upp med papper och svordomar.
Dukar fram kaffe latte och letar efter frukosten som jag förstår har försvunnit i Trombens mage. Hon har stigit upp och ätit redan? Jaha, min frukost såklart.

Vår 32 kilos dobermann ligger på rygg i soffan och fiser. Min morgonmacka luktar i rummet.

07:30
Frukost i Vita Huset. Tyst och stilla.
Nåja, polishunden på jobbet i undervåningen talar med myndig stämma om att han minsann hört att vi är vakna och han han kräver morgonmys NU.

07:34
Polishunden snabbrastas och får sin mat. Han är nöjd, och jag med. Snart.

07:40
Eldar lite till

07:42
Frukost i Vita Huset. Tyst och stilla.
För nu är det det.

07:55
Hallon hoppar på mitt ben. Samma visa varje dag. Hopp-hopp-hopp! Matte! Nu skall vi gå till jobbet.
Suck. Jag tänkte sitta bara lite till?
Hopp-hopp-hopp - det gör du INTE! Okey.

07:58
Jeans och tröja på. Kammen i håret. Maskara idag? Näe, hinner inte. Tandborste - check.

08:00
Vita Husets Hund och kattpensionat öppnar.
God morgon!

AJ! Det gjorde JäTtEOnT!

Idag blev jag biten i ansiktet. En pytteyggebit från ögat, och mitt i planeten. Det ser ut som om jag fått stryk av någon större människa….. :-) Fast det har jag inte.

Snarare en av våra fyrbenta kunder som tyckte jag var en ovanligt dum och knäpp hunddagistant, och resolut tog saken i egna tassar. Eller, rättare sagt mun.

Som tur är har jag snabba reflexer och hann undan med en rejäl smäll, ont i hela huvudet, ganska mycket blod och en rejäl förskräckelse. För jag vet väldigt väl vad som kunde ha hänt……. Och jag hann tänka massor där jag stod med ett argt stycke raggresande hund som försökte bita både i armar och händer, innan den lugnade ned sig och vi kunde gå hem.
Vovven var ganska obekymrad, det goda humöret kom snabbt tillbaka, medan jag kände mig ganska mycket mer tilltufsad.

Under alla år jag har haft hund har jag ogillat hundar som bits. Och ännu mer har jag ogillat våra dumma bortförklaringar. För vi tvåbenta är otroligt, himla jättebra på att hitta passande orsaker till varför våra hundar gör saker som inte är bra.
”Den blev skrämd som liten” Den har blivit påhoppad av en svart hund för femtiotvå år sedan, så nu hatar den alla svarta hundar, det får man ju förstå” , ”Den hade en dålig barndom”, Den förstod inte hur du menade, så den bet dig”, Du gjorde fel, sade fel, betedde dig fel, så du blev biten, sorry, ditt fel”, ”Den är sjuk, har leverfel, sköldkörtelfel, migrän, eller bara en dålig dag, så den bet dig”.
”Min hund blev skrämd av blablabla, så nu kan den bita dig, men det är hunden det är synd om”. ”Det är ingen stor hund, så då är det inte så farligt”

Jag anser att en BRA hund har en bitspärr.
En BRA hund biter inte människor, och absolut inte människor den känner. Det är fel. Så fort en hund har bitit, släppt och biter igen, är den ingen bra hund att ha i samhället. Så tycker jag.
Det spelar ingen roll om den är VÄRLDENS BÄSTA BRUKS/IPO/LYDNAD/DRAG/AGILITY/UTSTÄLLNINGSHUND. För den är en dålig hund. En dålig hund bits, en bra hund biter inte.
Det spelar ingen roll om det är en dobermann eller en dvärgpinscher. Pudel eller tax. Bra hundar biter inte människor.

Vem skall se till att de inte bits?
Vi.

Vi skall avla på snälla hundar. Vi skall avla på hundar som tycker om människor och har en bitspärr.
Vi som älskar hundar skall se till att samhället tycker om hundar, och inte förbjuder våra fyrbenta vänner än här och än där.
Det hjälps inte om en hund är aldrig så bra att arbeta med - eller tävla med.
Den F.Å.R  I.N.T.E  B.I.T.A  M.Ä.N.N.I.S.K.O.R

Vi har alla ett enormt ansvar, speciellt vi som föder upp och tävlar.

Turligt nog älskar jag hundar över allt på jorden. Men jag kan säga att det är otäckt och det gör ont  att bli biten i ansiktet. Och i hjärtat.
Hunden är människans bästa vän. (Och vice versa) Det måste vi komma ihåg. Den blir vad vi avlar till.