Jag är så himla cool. Jag är en tväräkta hundmänniska, och
har varit det sedan jag typ var en spermie,
- jag tänker på hundar, skriver om
hundar, jobbar med hundar, har hundar som hobby, jag nästan andas hundar. På
riktigt!
Nu är jag ganska gammal, och har upplevt mycket och känner mig ganska trygg.
Jag har erfarenhet. Rätt mycket faktiskt. Så jag behöver knappt oroa mig.
Nu är vi på tjejsemester, en sådan där lat, solig sak full med god mat, inga måsten och långa hundpromenader längs havet.
Jag ÄLSKAR havet!!
Det är vilt och vackert, grönt och blått och svart och genomskinligt. Stilla, bottenlöst och hemlighetsfullt, eller fullt av vind och kyla och upprörda vågor.
Det går varken att se sig mätt på eller tröttna på doften av tång, frihet och känslan av håret på ända och hjärtat som hoppar glädjeskutt i kroppen när fötterna strosar i vattenkanten.
Kompisen med hund har växt upp här på Västkusten, och hon ler lite
och suckar över alla mina glada rop om maneter, sjöstjärnor, sand mellan tårna
och klipporna med roligt formade träd och buskar.
Min hund är lika glad som jag, jag ser hur det spritter i
henne, och hon kastar sig i full kraft över sandstranden och springer med det
där leendet som bara en greyhound-tonåring i full frihet på en strand kan göra.
Min fina vintunge far som en blixt över sant, berg, stock och sten och rätt vad
det är ut i vattnet.
Där kastar hos sig ner, flåsar lyckligt och doppar huvudet under ytan, bubblar,
fnyser och försöker locka ut sin airedalekompis att bada med henne, ett ganska
hopplöst projekt, och sedan övergår de båda till att studera maneter i
strandkanten.
Vi upptäcker det inte först, och Celia hinner både nosa, smaka och peta på nässeldjuren innan vi ser henne och fyar henne. Aldrig har jag egentligen sett så många brännmaneter på ett och samma ställe!
Hon lyssnar förövrigt inte något vidare, utan rivstartar och fladdrar med sitt lyckliga minspel och ser mest ut som en glad clown där hon flyger över stranden så sanden yr.
Sådär håller hon på och vi packar ihop oss och strosar tillbaka.
Väl hemma äter vi frukost och låter våra sandiga solvarma
hundar vila i korsdraget i stugan uppe på berget.
Krulltotten ligger utslagen, trött och glad medan hon följer oss med hungrig
blick. Min vita unge flåsar och tuggar på sängen. Träflisorna flyger och vi
stirrar på henne.
Hon gnager väl inte på sängstolpen???
Celia tar ett rejält tag och sliter av ytterligare några flisor och kompisen
skriker för full hals. STOPP FÖR BÖVELEN,VAD GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR DU?!
Celia ser beslutsam ut, och inte alls sådär olycklig som hon alltid blir om vi
blir arga, och tar ett rejält tag i dörrmattan och försöker gnaga av bitar på den
med.
Kompisen ryter irriterat och jag springer dit och tar henne med mig ut på tomten.
Hon hässjar och ser konstig ut och kastar sig över allt gräs hon ser, sliter av
det och tuggar frenetiskt. Jag låter henne hållas och känner samtidigt hur oron
slår till som med ett basebollträ, rätt i magen.
Ska hon dö nu? Vad håller hon på med? Är hon inte lite svullen i buken? Magomvidning?
Jo, magomvridning är det! Celia ulkar och ulkar, hon ser ut som jag kände mig
när jag var gravid och hade sura uppstötningar.
Tankarna rusar och jag funderar på var det finns kvalificerad veterinär hjälp
här på kusten om Cillan nu skulle behöva opereras?
Celia ulkar till och kräks med full kraft upp en jätteboll med gräs. Bra! Kanske
hon ätit något opassande bara och mår bra nu, tänker jag.
Så är det inte.
Cillan fortsätter kasta sig över buskar, pinnar, sly och gräs.
Tuggar som en bäver och flåsar stressat när jag försöker stoppa henne. Det
känns inte alls bra, och jag messar en uppfödarkollega och filmar det som händer och får
svar med vändande sms.
Inget mer gräsätande!
Ge henne fem skivor vitt mjukt bröd i små bitar. Kanske hon ätit något som gett
henne magsyra, hon bör må bättre om 20 minuter.
Jag tänker att Bitte inte kan vara klok, min kräsna greyhoundunge kommer ALDRIG,
aldrig att äta bara torrt bröd, men det gör hon såklart. ....
Långsamt och oroligt snappande efter luft och bröd tuggar hon i sig de fem
skivorna medan airedalen suget ser på.
Kompisen tar tid och 20 minuter senare är Cillanpillan fortfarande lika olycklig, flåsar
och vill kasta sig över soffa, gardiner, matbordsben och allt hon kan få in i munnen.
Jag är nästan ett nervvrak inuti och betraktar hennes mage för att se när den
börjar svullna. Det har den inte gjort än, men hon är lite bukig.
Man dör av magomvridning om man inte får hjälp pronto, det vet jag, och så ringer jag till
alla kustens veterinärkliniker medan jag förbannar semester, sjuka hundar och tänker
att Cillan kommer dö.
Vad ska jag då göra?
Jag behöver ju henne!
Medan vi väntar på veterinärtider pratar vi om brännmaneterna. Kan det ha varit
dem? Kan hon ha bränt sig inuti? Har hon blivit ormbiten? Förgiftad? Är det
magomvridning eller vad håller hon på med?
Åh, vad jag önskar att hundar kunde prata!
Det är fullt hos alla tre kliniker jag ringer till och alla säger dessutom
att de tror min lilla vintunge blivit förgiftad och att jag ska snabba mig in
med henne.
Fast de har inte tid. De är fullbokade.
Jefla Västkusten. Värstkusten alltså! Hur kan de inte ha veterinärtider??!!!
Jag vill hem till Stockholm och mina bästa veterinärer NUUUUUU!!!
Med gråt i magen och ett hjärta som hamrar i hundraåttio knyck får jag en tid
hos det största djursjukhuset, det inne i Uddevalla, dit är det dryga sju mil
till, enkel väg.
Tur kompisen kan köra, för jag orkar fortfarande inte ratta bilar, gå för långt
eller hitta på för mycket tokigheter efter coronasjukan för ett par månader
sen.
Sju mil är alldeles för långt, när man har en sjuk hund och stressade nerver, tur kompisen kör klokt och bra medan Cillan sover på
golvet. Hon har försökt knapra på bilstolen, gummilistorna och min väska, men
somnar till slut och jag vågar knappt röra mig av skräck för att hon ska vakna,
och fortsätta flåsa och försöka äta allt i sin väg.
Oron studsar runt i min mage och jag struntar i att den stora kliniken kommer
debitera mig så sjukt mycket att jag aldrig kommer våga berätta om räkningen
för husse.
Bara de gör henne frisk!
När vi kommer fram är kompisen trött efter körningen och jag är stel och rädd
för vad som ska hända och Celia vill inte gå in utan kompisarna.
Skyltarna utanför välkomnar oss och påminner att bara en per djur får följa med
in. Framför mig står en ensam ung mamma med en jättejättesjukliten valp i famnen. Den
har ätit något och har kanske svimmat? Det ser i alla fall inte bra ut.
Hon har fyra tvåbenta ungar med sig också, och sköterskan skakar uppgivet på
huvudet när hon släpper in fem personer på en enda liten valp och nej tack, hon
vill inte se efter några barn.
Jag fattar att det inte kommer vara någon ide alls att försöka övertyga henne
om att jag också behöver någon med mig.
Istället fyller jag i alla papper, letar i huvudet efter när Cillan är född,
hennes id nummer och var hon nu är försäkrad igen? Varför kan jag inte mitt
försäkringsnummer utantill egentligen?
Vi får komma in ganska snabbt och Vintungen är glad och vill gärna väga sig
medan vi väntar.
Hon flåsar inte alls och har slutat ulka.
Såklart.
Typiskt alltså!
Hon tycker det är mysigt när veterinären som visar sig vara en ung tjej
som gillar greyhounds, kommer. Kråmar sig i hennes händer och visar gärna
upp slemhinnor, reaktionsförmåga och temperatur om hon får en liten godis.
Kliniken hittar inget och bestämmer sig för att ta ett knippe blodprover.
De erbjuder sig också att lägga in Cillan på dropp och konstaterar att hon med största
sannolikhet fått i sig trådar från brännmanet och har superont i halsen.
Jag känner att vi vill hem och betalar och styr kosan hemåt.
Vi är tillbaka i huset på eftermiddagen, Celia trött och medtagen, Krullisen
uttråkad efter en dag i bilen, och kompisen och jag totaltslut efter känslornas berg och dalbana.
Vi får sms meddelande att Celias tester är helt UA, hon är frisk!
Jag bestämmer mig för att jag nästa gång någon av mina hundar blir sjuka INTE ska bli så himla rädd, för det går ju nästan alltid bra, och det är ju så dumt att oroa sig i onödan.
Faktiskt. 😊
