Uppdateringar löpande i inlägget - PIP!

Från ett litet hål

hörs ett avgrundsvrål

Någon bankar, stampar, bockar

utanför glaset står jag och hoppar

Pressar, pickar sönder och vill ut 

Nu är boendet i ägget SLUT

Hen är inte större än min tumme

Gör en resa in i vardagsrummet

Ett vrål i ett hål från nån som vill ut 

Förvandlas på vägen och landar till slut 

I mitt öra i form av ett pip 

En våt liten kycklingperson som känns väldigt V.I.P 💪

TIS 13 April - Dygn 21 i maskinen 

Kl 06.55


Kl 08.15



Kl 9.36

Det verkar ta tid, så jag lämnar huset för en hundpromenad.
En kvart senare är första ungen ute. TYYYYYPISKT !!!!!! (Tack Sofia för bilder och film!)


Kl 10, 15


10, 30 Vickan upptäcker att det finns en dunboll på andra sidan glaset.
- WOW!!


Kl 14, 15
Piper, och funderar kring livet utanför ägget?
I en maskin?
Jag känner mig som ett monster som inte har en mamma till den lille. 😔

Det är sprickor i ytterligare två ägg, dock inga av ICA äggen.

Fortsättning följer....


Kl 15.03
Nummer två kläcks, jag har varit hemma, och hunnit gå ut med valparna. Håhåjaja.
Dottern rapporterar :)


Kl 17
Jag tittar in för sjuhundraförtioelfte gången och Ettan och Tvåan sover på sina små näsor. Det verkar ruskigt jobbigt att födas när man är en kyckling och måste göra allt arbete själv...?
Iallafall - de sover som små stockar.
Däremellan pipskriker de, försöker bli av med äggskalen som sitter fast på deras kroppar och så känns det som om de försöker få kontakt med oss på andra sidan glaset.

Jag hoppas att hönsmamma ut i hönshuset får sina ägg kläckta och ungar snart så Ettan och Tvåan kan få komma ut till sin hönsmamma de också.
Plötsligt vet jag inte om jag vill fortsätta experimentet "Halva kullen inne, halva kullen hos mamma, vilka blir olikheterna i temperamentet grejen"

Jag tycker mammor och barn hör ihop.

Sen händer det som så att det blir två små "hack" i två ägg. Vi väntar och väntar, tittar på film, jobbar lite, städar och så är kvällen sen.
Vi ger upp.
Äggen är defekta.
Tomma.
Varför åt vi dem inte bara. Ägg till spillo säger mannen. Tja?

Så tar jag min dåliga gå och lägga mig kontroll och styr kosan mot sovrummet. Ska bara säga titta godnatt på kycklingbarnen - OCH SE!
Trean kläcks!! Livesändning på Facebook blev det, titta om du vill :)


Kl 00:10 ca föds Trean.

Och kl 00 kommer syrranbrorsan som ser svart ut bland sina tre gulaktiga syskon. Spännande!



Det kliar svårt i hela mig, jag VILL öppna maskinen och ge de små mat, vatten, mjukt att ligga på och klappa dem försiktigt.
Istället tittar jag tillbaka när Ettan och Tvåan kommer fram till fönstret varenda gång vi tittar in på dem.
Stackars småbarn! Bo i en trång kuvös.

Håhåjaja, fyra ungar i maskinen, katterna är så nyfikna så jag undrar om de alls kommer att sova i natt? Time will tell.

Gnatt alla!

Kl Midnatt. Hannah följer noga med i allt som händer. 

ONS 15 April Dygn 22 i maskinen 


kl 06,30

Kliver jag upp och stirrar in på de små som stirrar tillbaka.
Knackar jag på plastburken de bor i vaknar de direkt och kommer mot ljudet. Ser de mig kommer de och tittar ut, pockar på uppmärksamhet och jag känner mig som en skurk som har dem alla fyra bakom plast och bom.

Jag säger till dottern att hon kan flytta dem till en gammal undulatbur under eftermiddagen,när jag inte är hemma, och sen dräller bilderna på sötnötterna in;



Kvartetten Dunbollar vill sitta i handen, bli klappade, ompysslade och gärna äta fågelmat, kokt ägg och dricka vatten.



De är trötta och somnar direkt man håller i dem.


Kl 17:50
För övrigt glor vi vidare på äggen som är kvar - två av våra egna, och sex ICA ägg.
Faktum är att det piper där inne, och mer är på G!!

Nu tar vi en hundpromenad - Fortsättning följer!

Corona tider är andra tider

På vårt pensionat är det gapande tomt... Boxarna som vanligtvis är fulla med polishundar, gamla damhundar, kvicka kompishundar och vanliga familjehundar, är alldeles ensamma och tysta.
Hela Vita Huset är alldeles stilla.

Inga inackorderingshundar ger hals, inga fyrbenta som ylar och inte ett endaste ynka skall hörs upp i vårt hus.
Om natten är det svårt att sova - det har aldrig varit så tyst som nu.

I vanliga fall jobbar jag som en tok, långa dagar, telefon-mail-in och ut med hundar- städa och planera hur jag ska få till möten, egna hundar, handla mat, laga mat, familjen, para hundar, städa hos kattungar och då och då resa någonstans och döma fina hundar.
24 timmar känns för lite!

Så kom Coronan. Och världen stannade.

Oro över sjukdom, oro över våra jobb, ekonomin och framtiden grävde sig en stor plats i vårt hus och hos oss själva och vi började planera för hur vi skulle städa, plantera blommor, renovera huset, resa sen, tävla sen och allt vi egentligen bara skulle göra sedan.
Sedan.

Man kan inte renovera när man inte har jobb. Ändå måste man fylla livet med saker för att må bra. Må-bra saker.

Jag har förstått att de flesta runt mig har må-bra saker. Jag läser på sociala medier om de mest kreativa, fantasirika och spännande saker folk hittar på!
De leker ordlekar, klura-ut-saker-lekar, online hundutställningar, och författare läser högt av sina alster.

Folk samlas på forum och utbyter frågor, svar, erfarenheter och en hel del elakheter.
Människan är spännande, och nog tycker jag att situationen inte är speciellt angenäm, men vi är i den, och det är som det är.

Jag själv använder tiden till att sköta om husets småbarn, kattungar, hundvalpar och låååånga, underbara skogspromenader med våra fyrbenta.
Och, till husses förtvivlan har jag utvecklat intresset för våra tvåbenta - HÖNSEN!

I julklapp fick jag en äggkläckningsmaskin, och i den har dottern och jag placerat 12 ägg, 6 från våra egna höns, och 6 köpeägg från ICA.
De lade vi in den 24 mars, och där skulle de ligga i exakt gradantal, exakt luftfuktighet och exakt allt vad nu ägg ska ha exakt för att kläckas till små nya världsmedborgarhöns.

Varje dag vänder och vrider maskinen på äggen, så där som de tydligen måste vändas på för att må bra, och dottern och jag fyller på vatten så att de kommande kycklingarna inte får det för torrt.
Där emellan försöker vi få hussen i huset att inse det fantastiska med höns, en ganska dödfödd uppgift.
Mannen tvärvägrar älska hönsen som vi gör! 😎

Imorgon har det gått 21 dagar och vi är sjukt nyfikna på vad som kommer att hända....!

* Kommer vi att få 12 kycklingar?
* Kommer de köpta ICA äggen kläckas alls egentligen?
* Kommer våra egna ägg funka, tänk om tuppen faktiskt inte "fått till det"?
* Om äggen i maskinen kläcks, blir kycklingarna som kommer likadana som sina syskon ute i hönshuset?
Mamma Gråis ligger och ruvar, och kommande barn är ju helsyskon med de 6 äggen vi fått från våra höns....

Hm....
Fortsättning följer -

Julklappen - ÄGGKLÄCKNINGSMASKINEN tas i bruk mars.
Det är mildare ute än vanligt, ev kycklingar borde kunna må bra ändå, de är corona, vi vill ha något kul att göra, och Gråis ligger på ägg samtidigt, så vi har en eventuell mamma till eventuella barn?
Vi KÖÖÖÖÖÖR! 

Jag plockar ut de finaste äggen (innehållet är väl egentligen det viktigaste, men ändå....)
Och dottern köper 6 ägg på ICA. 

Våra egna ägg och köpeäggen. Man ser tydlig skillnad. 

24 mars.
Vi hittar en central plats i vardagsrummet till maskinen, husse blir galen, men vi vill ju se den hela tiden.
Att den surrar irriterande bryr vi oss inte om. Det är ju ändå bara tre veckor vi ska lyssna på eländet..... 

Äggen är installerade, vi fyller på vatten, startar värmen och skriver in i almanackan och ber mobilen pipa den 11e april,
då ska äggen ut ur sina hållare.  

Maskinen har små tittainhål med glas, som flygplansformade fönster, och vi stannar tusen gånger om dagen framför dem, glor länge och nogsamt och följer äggens alla ickerörleser och försöker fantisera ihop att vi nog sett eller hört något från kycklingarna där inne.
Men sanningen är att vi inte hört ett endaste pip. Lever de ens där bakom fönstren? Hallååååå!  

Parallelläggen ligger ute i hönshuset, i ett rede mamma Gråis valt ut.
Där ruvar hon envist, introvert och med sur min. Vill man titta går det bra, men hon hackar en hårt i handen.
Jag kan inte hålla mig, och lyfter försiktigt på fru surhöna varje dag, och som tack för titten får hon godsaker från köket i huset. Majs, makaroner, kokt ris, melon och kokt potatis är favoriterna. 

11 April! Jag fyller år och äggen ska ut från hållarna och läggas på ett platsgolv - de små blivande kycklingarna måste kunna sitta ordentligt ifall de föds, förlåt, kläcks.
Twiggy är intresserad med, hon gillar ägg och vill hemskt gärna smaka. 

Så. De är på plats. 

12 april, inget har hänt. Kanske har vi blivit mer rundögda av allt stirrande? Äggen stirrar tyst tillbaka. Husse tror att vi blivit lurade. - Varför gjorde vi inte bara pannkakssmet av alla ägg?
Han skrattar och smygtittar på de blivande kycklingarna när vi inte ser. 

13 april. Maskinen visar 37.2 grader. Konstant.
Jag vill inte sova.... snart är det dygn 21...!!! 

Som sagt var - fortsättning följer !!

Sex dagar - onsdag - och lite till...

Molly är trött och varm. Vi bäddar in henne till ungarna, och stoppar direkt i henne medicinen vi fått med hem.
Hoppas den tar febern!

Dagen rullar på, jag erbjuder Molly mat med jämna mellanrum, hon är inte så intresserad, och jag känner mig stressad över att hennes mjölk behöver näring för att finnas för hennes små. Jag hoppas verkligen antibiotikan kickar in nu.

När hopplöshetskänslan tar överhanden klappar jag lite på Emma med såret, och förundras över hur fint hon verkar må.
Det enda molnet på himlen verkar vara smärtstillande och antibiotika som jag tvingar i henne tre gånger om dagen, och tratten som stör, annars kör hon på som vanligt, fullt ös, kliver bland husets stök, leker med sina kattkompisar och är allmänt överaktiv.
Precis som vanligt med andra ord.
Fast med hela undersidan ihopsydd.

Dagen rullar på och Molly blir inte bättre.

Morgonen därpå är hon sämre och vi åker in ytterligare en gång. Packar ner ungar, ser till att bilen är varm, städar hemma så det är fint och ringer veterinären och förvarnar att vi är på väg.

Molly är sjuk, och de vet inte varför. Feber de luxe, tröttare än tröttast och jag tror hon tänker dö.

Blodprov, dropp och ännu mera dropp.
Lite mera blodprov och lite mera dropp och när Mollan kommer hem (full med vätska under huden överallt) ser hon ut som en sån där Blåsfisk, fast mycket tröttare.
Och sjukare.

Vi matar kattungarna och jag panikar inne i mitt huvud. Fattar att det inte går så länge till. Fast vad som inte går fattar jag inte helt, VAD ÄR FEL liksom??????

Molly kokar, babysarna surar och vill inte ta flaskan och vi hör oss för hos alla vi känner som kan tänkas ha en kattmamma som skulle vilja ta sig an en trio kattungar.

Ingen kan och jag hänger med huvudet och förstår att de små kanske inte kommer klara sig.

Dag sju.

Torsdag är Molly totally slut som artist. Eller katt.

Ungarna är smala trots att jag varit uppe halva natten och dottern den resterande tiden. Vi får bara inte i dem mat, de vägrar. Trutar kränkt med munnarna, skrikgråter och viftar ilsket med små ben. Bara mammas tuttar duger. Och mamma är helt slut.
Fasiken!

Vår sjuka mammakatt får åka till doktorn en tredje gång, och när jag ringer och talar om att vi är på väg förklarar jag att om Molly inte är död när hon kommer fram får de göra vad de vill, men hemma vill jag inte ha henne mer. Febern är farligt hög nu och vår tappra katt orkar absolut ingenting.
Hon är galet sjuk, och jag är sjuk av oro.

Förstås blir hon inlagd och timmarna , minutrarna och dagen släpar sig fram. På eftermiddagen ringer jag och förstår att veterinären fortfarande opererar på vår katt. Och så fortsätter tiden att sega, tills doktorn hör av sig och meddelar att Molly lever, men heller inte mer.

De där nio liven har hon kvar max två av säger han, och berättar att de upptäckt att Mollys livmoder spruckit och hon hade en rutten, död unge simmandes runt i buken.

Operation och skötsel av vår kisse tog hela dagen, och han suckar lätt, berättar att hon alltså lever, men inget mer.
Hon kan lika gärna dö. Time will tell.

Senare samma dag kommer vår nakenfis hem, hon är trött, ledsen och vill att jag ska sitta hos henne och bara klappa, prata och vara nära.

Såklart jag gör.

Natten är lång, jag tittar till kattfamiljen en gång i timmen, förundras varje gång att Mollan inte är död, och tvångsmatar de små med mjölkersättning och böner om att de snälla, snälla, bara kan tänkas äta av nappflaskan.

Det kan de knappt, och fast jag får i dem lite av dem nyvärmda mjölken, spottar och fräser de mest och skriker efter mamma.  

Mamma orkar inte helt ta hand om dem, och hon orkar inte heller att vi tar undan ungarna. Så sjuk som hon är, vill hon ändå ha sina små, och det får hon.

Hur det hela nu än är, så piggar Molly på sig. Sakta, sakta, sakta återvinner hon sina krafter, och efter ett par dagar kan vi plötsligt sluta tvångsmata kattungar, sluta vattna, mata och vända på mammakatten, som nu -vingligt och långsamt- kan gå på toa, äta själv och ta hand om sina ungar och till och med mata dem.

INGEN har dött – och vi tvåbenta får äntligen SOVA!!
Uppfödning är sannerligen lycka ibland. Olycka, men outsäglig lycka när det äntligen vänder!

Och nu kan jag meddela att jag snurrat till de här dagarna, de fem dagarna som det skulle bli, blev ju så många fler.

Vad var det som hände?

Dobermannvalparna föddes och blev bara två = Stor besvikelse

Kattungarna föddes, och deras mamma dog nästan = Ganska hemsk upplevelse

Emma nakenkatt skar upp halva underredet = Men överlevde och klarade operation och har intakta ungar kvar i sin livmoder

Agda höna tvärdog och jag grät en skvätt

Håhå jaja, har jag glömt nåt får ni leva med det. 😂
Linn - du är världens bästa, det hade aldrig gått utan all din hjälp! 💓

#Ochsåfortsätterdagarnaivitahusetprecisomförr

Naturen rår man inte alltid på.......

När jag föddes var min mamma väldigt ung. Hon var obstinat, osams med sin egen mamma och ville gifta sig.
Det gick sådär kan jag säga, för vilken vettig mamma gifter bort sin tonåring? Mormor var förstås vettig, men också väldigt kristen, och när det visade sig att mamma var på det viset blev bröllopet ordnat med blixtens hastighet.
Och sen kom jag. Kanske inte så genomtänkt, men det var så det var.

När jag var barn bodde vi granne med en familj med en tonårsdotter. Hon kände sig ensam, utanför och älskade ungar.
En dag mötte jag henne med en barnvagn och trodde förstås att hon knäckte extra som barnvakt. En bra sidoinkomst för många av oss ungar på gården.
Bara det att den här fjortonåringen passade sitt eget barn, ingen annans. Huvvaligen. 14 år!

Otaliga är väl alla de som skaffar ett kärleksbarn, njuter ett par månader bara för att upptäcka att vardagen trampar på och den söta babyn växer upp, har snor i näsan, galonbyxor, skriker som F-N och att det frestar på med att hinna med jobb, hämta.på.dagis.handla,laga mat och vara en god hustru.
Och sen är kärleken lite lätt good bye. Ja ni vet.

I alla fall. I somras fick jag höns! Husse var motsträvig, för att inte säga arg – ÄNNU fler djur i Vita Huset- men nåväl, mina underbara fjäderfän flyttade in och de är galet fina.

Jag försökte förstås lära mig allt om höns;
Hur lägger de ägg? Måste man ha en tupp? Kan man blanda raser? Hur länge ruvar de? Om de ruvar alls?
Vad äter kycklingar? Kan de vara lösa med resten av flocken? Hur ser man skillnad på en hon och en han? Hur länge efter parningen kommer äggen att vara befruktade? Vad händer egentligen inne i ett ägg? Hur mycket kyla tål en höna? Kan höns äta alla matrester? Hur länge lever en höna? Hur mycket inavel tål höns? Gal en tupp väldigt högt? När är en höna könsmogen? Kläcks alla kycklingar gula? Och så vidare och så vidare när man som jag, alltid och evigt, har tusen frågor som snurrar i huvudet.

Som vanligt hade jag snälla vänner som glatt delade med sig av både kunskap och höns – TACK Annelie, Fia och Anna för alla råd och tips! 😊

Till exempel så lärde jag mig att höns tål mycket väderomslag, de är familjens soptunnor, har ett rikt socialt liv och att det finns ruvare och läggare.
Äggläggare är ju bra att ha, men om man vill ha kycklingar måste man ha en kläckmaskin, eller duktiga små ruvare.
Jag som är en riktig uppfödarnörd bestämde mig för att jag inte villa ha en maskin. Den kändes dyr, steril och fattig på känslor.
För hur blir små kycklingar som växer upp utan sin mamma? Tja, inte vet jag, men jag är säker på att Moder Natur utrustat oss med mammor just för att de är väldigt viktiga.

Det tog inte långa stunden innan fick vi kycklingar! Det visade sig finnas två exalterade blivande mammor i flocken, och de ruvade med gemensamma insatser fram tre söta barn som Mamman med stort M sedan bestämde sig för att mamman med litet m inte fick ha. Hon blev helt sonika bortjagad, och vi såg henne länge traska för sig själv, äta med djupa suckar och kasta längtansfulla blickar på de små bebisarna.
Livet är tufft ibland.

De små växte upp, och jag njöt av hela flocken sommaren och hösten ut. Vi fick dagliga ägg till hela familjen och allt var frid och fröjd.
Tills Ruvaren slog till igen.

Mamman med stort M bestämde sig för att hon skulle ha barn. Kosta vad det kosta ville. Hon lade sig att ruva, och jag tog äggen.
Hon ruvade.
Jag tog äggen.
Och sådär fortsatte det tills jag tänkte att hennes ben skulle förtvina? Ja, Ruvaren var bara uppe en snabbis för att äta, och sen – VIPS tillbaka till bädden. Och där låg hon. I ur och skur. Bara låg med inåtvänd, introvert blick, borta i kolan typ, och väntade.
Nu har hon inga fingrar, men jag slå mig i backen på att hon låg och trummade lätt, sådär. ”ska det aldrig bli nån unge till mig?”

Vi fortsatte ta äggen, som bara blev fler och fler. De andra jefla hönsen verkade dessutom hjälpa till! Jag såg det aldrig, men på något sätt måste de köa om morgonen, kasta rumpan över kanten till boet och trycka ur sig ett ägg, för högen under Ruvaren växte.
Och växte.

Jag tänkte hon skulle ge upp nån gång, envisa djur, och lät henne behålla alla ägg. Så att hon skulle FATTA omöjligheten i att bli mamma mitt i december.
Det fattade hon inte.

Ruvaren låg troget kvar, och alla kompisarna fortsatte att dumpa sina Gökägg i hennes bo, där hönan som drömde om att bli mamma låg med tindrande ögon och vinglade lätt för att klara av att värma alla sina 17 ägg. Ja, för sista dagen var de nämligen 17. Jag räknade dem.

Så kommer dottern upp och hojtar – ”Mammaaaaaaaa, kolla va jag hittade i hönshuset” KOLLLLLLLLAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Ett decemberbarn 💗

Och minsann. Ruvarens tålamod hade lönat sig – en baby! En liten gul baby i december, kall som bara den ute, och här hade vi en ensam liten kyckling.

Den stolta mamman kickade ut de 16 äggen ur boet och värmde stolt den lilla Gula under sina vingar. Kacklade tyst och skrattade åt mig, det är jag säker på.
Själv tänkte jag att en liten ynka kyckling i smällkalla Juletider kommer frysa ihjäl. Det tänkte förstås inte Ruvaren, som placerade sig och ungen rakt under värmelampan och bara mös.

Den lilla spatserar runt bland de andra jättarna när det är matdags, äter det stora fodret och sätter i halsen. Jag trugar med jordgubbar, mosad pasta, kycklingfoder, havregryn och kanariefoder som den inte vill ha. Hen äter minsann med de stora!!

So, what to say.
Ibland vill man ha barn.
Helt enkelt.
Och nöden har ingen lag.
- Barn blir det.

Den lilla gula knatar runt lite med sin stolta Mamma, och sover resten av tiden under hennes varma mage.
De andra hönsen lägger sina egna ägg i sina egna reden, och vi tar dem varje morgon och äter världens bästa pannkakor, stekta ägg och kakor och vad vi nu hittar på.  

Tuppen gal, parar sina fruar och allt är frid och fröjd.
Håhåjaja.
Naturen rår man inte alltid på. 

                                               Klicka här och se vår lilla Plutt 

Surt sade räven

Och så åt han upp Agnes.
Eller vad han nu gjorde. Nåt gjorde han iallafall. För Agnes is no more.

Matte har letat och letat, och sen hittade hon henne i en fjäderhög i hörnan av trädgården. Grinade illa, svor och städade. Nu tjatar hon om att punktmarkera oss, och att vi inte får gå lösa hursomhelst.

Nänä, men det skulle hon ha tänkt på LIIIIITE innan va?
Iallafall, vi andra finns kvar, och vi tänker klampa runt på gräsmattan en stund varje dag ändå.
Så det så.

/Agda