Panik i kubik

 

Jag är så himla cool. Jag är en tväräkta hundmänniska, och har varit det sedan jag typ var en spermie, 
- jag tänker på hundar, skriver om hundar, jobbar med hundar, har hundar som hobby, jag nästan andas hundar. På riktigt! 
Nu är jag ganska gammal, och har upplevt mycket och känner mig ganska trygg. Jag har erfarenhet. Rätt mycket faktiskt. Så jag behöver knappt oroa mig. 

Nu är vi på tjejsemester, en sådan där lat, solig sak full med god mat, inga måsten och långa hundpromenader längs havet.
Jag ÄLSKAR havet!!

Det är vilt och vackert, grönt och blått och svart och genomskinligt. Stilla, bottenlöst och hemlighetsfullt, eller fullt av vind och kyla och upprörda vågor.
Det går varken att se sig mätt på eller tröttna på doften av tång, frihet och känslan av håret på ända och hjärtat som hoppar glädjeskutt i kroppen när fötterna strosar i vattenkanten.

Kompisen med hund har växt upp här på Västkusten, och hon ler lite och suckar över alla mina glada rop om maneter, sjöstjärnor, sand mellan tårna och klipporna med roligt formade träd och buskar.

Min hund är lika glad som jag, jag ser hur det spritter i henne, och hon kastar sig i full kraft över sandstranden och springer med det där leendet som bara en greyhound-tonåring i full frihet på en strand kan göra.

Min fina vintunge far som en blixt över sant, berg, stock och sten och rätt vad det är ut i vattnet.
Där kastar hos sig ner, flåsar lyckligt och doppar huvudet under ytan, bubblar, fnyser och försöker locka ut sin airedalekompis att bada med henne, ett ganska hopplöst projekt, och sedan övergår de båda till att studera maneter i strandkanten. 

Vi upptäcker det inte först, och Celia hinner både nosa, smaka och peta på nässeldjuren innan vi ser henne och fyar henne. Aldrig har jag egentligen sett så många brännmaneter på ett och samma ställe! 
Hon lyssnar förövrigt inte något vidare, utan rivstartar och fladdrar med sitt lyckliga minspel och ser mest ut som en glad clown där hon flyger över stranden så sanden yr.

Sådär håller hon på och vi packar ihop oss och strosar tillbaka. 

Väl hemma äter vi frukost och låter våra sandiga solvarma hundar vila i korsdraget i stugan uppe på berget.
Krulltotten ligger utslagen, trött och glad medan hon följer oss med hungrig blick. Min vita unge flåsar och tuggar på sängen. Träflisorna flyger och vi stirrar på henne.
Hon gnager väl inte på sängstolpen???
Celia tar ett rejält tag och sliter av ytterligare några flisor och kompisen skriker för full hals. STOPP FÖR BÖVELEN,VAD GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR DU?!

Celia ser beslutsam ut, och inte alls sådär olycklig som hon alltid blir om vi blir arga, och tar ett rejält tag i dörrmattan och försöker gnaga av bitar på den med.
Kompisen ryter irriterat och jag springer dit och tar henne med mig ut på tomten.
Hon hässjar och ser konstig ut och kastar sig över allt gräs hon ser, sliter av det och tuggar frenetiskt. Jag låter henne hållas och känner samtidigt hur oron slår till som med ett basebollträ, rätt i magen.
Ska hon dö nu? Vad håller hon på med? Är hon inte lite svullen i buken? Magomvidning?
Jo, magomvridning är det! Celia ulkar och ulkar, hon ser ut som jag kände mig när jag var gravid och hade sura uppstötningar.
Tankarna rusar och jag funderar på var det finns kvalificerad veterinär hjälp här på kusten om Cillan nu skulle behöva opereras?
Celia ulkar till och kräks med full kraft upp en jätteboll med gräs. Bra! Kanske hon ätit något opassande bara och mår bra nu, tänker jag.
Så är det inte.

Cillan fortsätter kasta sig över buskar, pinnar, sly och gräs.
Tuggar som en bäver och flåsar stressat när jag försöker stoppa henne. Det känns inte alls bra, och jag messar en uppfödarkollega  och filmar det som händer och får svar med vändande sms.
Inget mer gräsätande!
Ge henne fem skivor vitt mjukt bröd i små bitar. Kanske hon ätit något som gett henne magsyra, hon bör må bättre om 20 minuter.

Jag tänker att Bitte inte kan vara klok, min kräsna greyhoundunge kommer ALDRIG, aldrig att äta bara torrt bröd, men det gör hon såklart. ....
Långsamt och oroligt snappande efter luft och bröd tuggar hon i sig de fem skivorna medan airedalen suget ser på.
Kompisen tar tid och 20 minuter senare är Cillanpillan fortfarande lika olycklig, flåsar och vill kasta sig över soffa, gardiner, matbordsben och allt hon kan få in i munnen.

Jag är nästan ett nervvrak inuti och betraktar hennes mage för att se när den börjar svullna. Det har den inte gjort än, men hon är lite bukig.
Man dör av magomvridning om man inte får hjälp pronto, det vet jag, och så ringer jag till alla kustens veterinärkliniker medan jag förbannar semester, sjuka hundar och tänker att Cillan kommer dö.
Vad ska jag då göra?
Jag behöver ju henne!

Medan vi väntar på veterinärtider pratar vi om brännmaneterna. Kan det ha varit dem? Kan hon ha bränt sig inuti? Har hon blivit ormbiten? Förgiftad? Är det magomvridning eller vad håller hon på med?
Åh, vad jag önskar att hundar kunde prata!

Det är fullt hos alla tre kliniker jag ringer till och alla säger dessutom att de tror min lilla vintunge blivit förgiftad och att jag ska snabba mig in med henne.
Fast de har inte tid. De är fullbokade.

Jefla Västkusten. Värstkusten alltså! Hur kan de inte ha veterinärtider??!!! Jag vill hem till Stockholm och mina bästa veterinärer NUUUUUU!!!
Med gråt i magen och ett hjärta som hamrar i hundraåttio knyck får jag en tid hos det största djursjukhuset, det inne i Uddevalla, dit är  det dryga sju mil till, enkel väg.
Tur kompisen kan köra, för jag orkar fortfarande inte ratta bilar, gå för långt eller hitta på för mycket tokigheter efter coronasjukan för ett par månader sen.

Sju mil är alldeles för långt, när man har en sjuk hund och stressade nerver, tur kompisen kör klokt och bra medan Cillan sover på golvet. Hon har försökt knapra på bilstolen, gummilistorna och min väska, men somnar till slut och jag vågar knappt röra mig av skräck för att hon ska vakna, och fortsätta flåsa och försöka äta allt i sin väg.
Oron studsar runt i min mage och jag struntar i att den stora kliniken kommer debitera mig så sjukt mycket att jag aldrig kommer våga berätta om räkningen för husse.
Bara de gör henne frisk!

När vi kommer fram är kompisen trött efter körningen och jag är stel och rädd för vad som ska hända och Celia vill inte gå in utan kompisarna.
Skyltarna utanför välkomnar oss och påminner att bara en per djur får följa med in. Framför mig står en ensam ung mamma med en jättejättesjukliten valp i famnen. Den har ätit något och har kanske svimmat? Det ser i alla fall inte bra ut.
Hon har fyra tvåbenta ungar med sig också, och sköterskan skakar uppgivet på huvudet när hon släpper in fem personer på en enda liten valp och nej tack, hon vill inte se efter några barn.

Jag fattar att det inte kommer vara någon ide alls att försöka övertyga henne om att jag också behöver någon med mig.

Istället fyller jag i alla papper, letar i huvudet efter när Cillan är född, hennes id nummer och var hon nu är försäkrad igen? Varför kan jag inte mitt försäkringsnummer utantill egentligen?

Vi får komma in ganska snabbt och Vintungen är glad och vill gärna väga sig medan vi väntar.
Hon flåsar inte alls och har slutat ulka.
Såklart.
Typiskt alltså!
Hon tycker det är mysigt när veterinären som  visar sig vara en ung tjej som gillar greyhounds, kommer. Kråmar sig i hennes händer och visar gärna upp slemhinnor, reaktionsförmåga och temperatur om hon får en liten godis.

Kliniken hittar inget och bestämmer sig för att ta ett knippe blodprover.
De erbjuder sig också att lägga in Cillan på dropp och konstaterar att hon med största sannolikhet fått i sig trådar från brännmanet och har superont i halsen.

Jag känner att vi vill hem och betalar och styr kosan hemåt.
Vi är tillbaka i huset på eftermiddagen, Celia trött och medtagen, Krullisen uttråkad efter en dag i bilen, och kompisen och jag totaltslut efter känslornas berg och dalbana.
Vi får sms meddelande att Celias tester är helt UA, hon är frisk! 

Plötsligt känns den bortkastade dagen helt okey, och vi tar en kort promenad och grillar medan vi njuter av solnedgången, havet och jag av min superfriska hund. 

Jag bestämmer mig för att jag nästa gång någon av mina hundar blir sjuka INTE ska bli så himla rädd, för det går ju nästan alltid bra, och det är ju så dumt att oroa sig i onödan.

Faktiskt. 😊 

Corona, valpar och en del bajsprat

En Olycka kommer sällan ensam

 Coronaprat tyvärr – Och en del prat om bajs (är du känslig så scrolla)

Söndagsbarnen är många, jättemånga faktiskt.
Så många att de myllrar. 

Jag betraktar dem mest hela tiden, lycklig i hela mig. Det var så länge sen vi hade dobermann valpar, och fast det har fötts hundratals av dem hos oss, genom mina 30 år med rasen, bubblar det av glädje i min mage när jag sitter hos de små.

De trutar med sina små munnar, kniper med ögonen som de inte har öppnat, piper efter mamma och knorrar när de kravlar sig nära varandra.
Jag kan inte fatta att de ska växa upp till stora, vackra, starka, stolta ADHD hundar med spring i benen och svårt att stå still.
Just nu är de bara bräckliga små knyten.

Mammahund är trött, förstås, det är alla nyblivna mammor. Särskilt om hon är förstagångsmamma, och lite extra om hon också fått just 11 (!!) ungar.
Valplådan är full av öron, tassar, svansar, mjölkfyllda magar och nyföddhetsskrik, och hon rastar sig på vingliga ben, kastar sig över maten vi serverar, och sover tungt och trött med fjärilslätt sinne – ifall nu någon av telningarna skulle komma att behöva henne.

Det andas lugn och ro i valplådan och mina kritiska ögon hittar inget att oroa sig över, så jag städar, matar mammor och pussar snabbt på mina alldeles egna fosterbarn, airedalevalparna som bästisen har  hos oss.
De är tre veckor, ulliga, krulliga och väldigt spännande – jag har aldrig haft små terrierbarn hemma förut.

Söndagsbarnen växer och de är två dygn när mammahund blir dålig i magen.
Hon bajsar överallt, olycklig och sliten, och kräktes hon inte nu också? Jag torkar, tröstar och får ont i magen av oron över allt som kan hända.
Nyblivna mammor ska inte bli sjuka. Inte,inte!
Kanske hon bara ätit lite för många moderkakor? Ja, så är det nog. Det blir man ju helt kass i magen av, alla håller med och det gör jag själv också.
Fast när jag ser bajset från den ledsna mammahunden förstår jag att det är något mer.
Jag ringer veterinären och får dunder medicin, sånt som man bara tar till när det är illa.
När bajset är rödsvart och bara geggigt vatten och mammahund gråter för det mest gör ont, då är medicin det bästa.

Redan samma dag vänder det, och jag pustar ut samtidigt som jag försöker hinna med alla måsten. Städa, rasta hundar, mata katter och svara i telefonen.
Gud vad det ringer?
- Hej har du dobermannvalpar till salu? Vi söker en brun, en tik.
- God dag, jag skulle vilja prata dobermann, vi önskar oss en svart hane, kan vi få köpa en?
De mailar också, och alla vill just ha en liten dobbis.
Roligt! Jag ber dem återkomma, valparna är alldeles nya, mycket kan hända och jag vill se att de lever innan jag börjar lova bort dem.

Det är eftermiddag, jag har städat, påbörjat middagen och måste hinna handla innan mötet i kväll.
Rattar bilen till ICA och njuter av solen på vägen in.
Jag minns det som om det vore igår – när de elektriska dörrarna öppnas behöver jag hosta.
Bara sådär.
Det går ju inte.
Man HOSTAR INTE i coronatider!! I alla fall inte i mataffären, vad ska alla tänka? Jag lär inte ens komma ut levande?

Jag letar i handväskan efter inhalatorn, och som vanligt med bra att ha saker finns de aldrig på plats när man som mest behöver dem, så jag kväver astmahostan och förbannar den som rökt nånstans och låtit mig andas in deras äckliga stank som jag blir sjuk av.
Bannar mig själv och bestämmer att jag bara måste bli mer uppmärksam på sånt runt mig som gör mig sjuk.
Host-Host-Host-Host-Host-Hoooooooost -jag kväver hostan och känner hur det tar emot att andas. Handlar snabbt som en blixt, betalar och störtar ut från butiken. Hostar som en tok där på framsätet och känner mig plötsligt som 80 år och himla jätte-trött.

Medan jag rattar ut bilen hostar jag.
Och hela vägen hem hostar jag.
Och när jag kör in på parkeringen hostar jag och tappar andan. Jag kan inte andas!
Det är en skrämmande känsla.

Mannen står beredd med inhalatorn och förebråelser att jag åkt utan den. -Tänk om du glömt telefonen då? Hur skulle du då kunna få hjälp snabbt?
Han har förstås en poäng, jag måste bli mindre slarvig, tänker jag och panikandas tills jag får lite kontroll över hostan och kan se till valpar och vuxna hundar, äta middag och koncentrera mig på att må bra.
Andas långsamt. Inte där uppe, utan med magen.
Ett och två.
Mötet går bra, jag undviker att prata och tar det sista av kvällen med familjen och en TV serie.
Jag känner mig stukad, trött och tungandad.
Gör det inte lite ont i bröstet också?
Jag bestämmer mig för att jag är en gnällspik, rastar hundar, säger god natt till hönsen och lägger mig i resesängen bredvid valplådan.

Mammatik behöver ut ofta, och det är okej för mig, jag sover dåligt och det trycker dovt över bröstet. När klockan slår morgon ringer jag sjukvårdsupplysningen som upplyser mig om att jag genast ska till en läkare.
Jag har ingen lust, vem ska då sköta valparna? Husse kanske?
Tanten i luren skrattar inte, utan säger att folk i riskgruppen som har svårt att andas genast ska till akuten.
Tänker jag åka eller ska hon skicka en ambulans?

Jag skrattar och säger att det inte är så farligt och hon frågar om jag har någon där så jag inte är ensam?
Förklarar att jag absolut inte får åka till vårdcentralen utan ska in till sjukhuset nu. Genast.  
Jag vill inte, funderar över alla som kommer smitta mig med corona på akuten men lovar absolut att åka in när hon säger att hon tänker skicka en ambulans om jag inte kan ta mig in själv. Såklart jag kan!
Fast först ska jag mata mammahund med dietfoder, se till att alla valpar mår bra, en, två, tre, fyra, fem …. Och 11:an var fin och tjock också!
Hönsen väntar hungrigt och jag hinner plocka lite i huset innan vi åker.

Mannen kör och ser allvarlig ut.
Jag känner mig också allvarlig och det känns så lagom kul att parkera bilen och tas emot av en väktare utanför akuten.
Han frågar vänligt vad vi vill, står stadigt med armarna i sidan framför kravallstaketet och pekar mot utomhuskön till det lilla nybyggda trähuset utanför akuten.
Det är nya tider nu, även på sjukhuset i Danderyd.
Vi sätter oss på stolarna som står uppradade med en dryg meters mellanrum och jag smygtittar på de andra i kön.

En äldre svart kvinna som ser trött ut.
En äldre vit man, sliten och mörk under ögonen. En bastant kvinna och en fågeltunn herre och så jag.
Jag är också trött och andningen funkar sådär. Jag märker att mannen betraktar mig och jag går ut i solen och lutar mig mot en lyktstolpe.
Det värmer skönt och jag står alldeles stilla och koncentrerar mig på att luften ska in… och ut, in…. Och ut och så är det vår tur.

Sjuksköterskan som tar hand om mig är vänlig och det är läkaren också.
De frågar tusen saker, kollar syresättningen, förklarar för mannen att jag andas ganska illa och att han ska åka hem. Han får inte följa med in och det är ingen ide att vänta för det kommer att ta tid. Han ser orolig ut och kramas hejdå medan jag koncentrerar mig på att andas och förklara för mig själv att trycket över bröstet inte är på riktigt, fast det är det.
Det sitter som ett spännband runt mig och irriteras och skräms lite om vartannat.

Sjuksköterskan tar mig in i vimlet av gångar, korridorer och vitklädda människor med gasmask.
De ser alla ut som på TV, stackars dem, så ofattbart tungt att arbeta på det här viset. Jag känner stor sympati för de som jobbar och går lydigt in på rummet jag blir hänvisad till.
-Du får INTE gå ut härifrån själv, inte ens på toaletten. Måste du ut så ring på oss säger sjuksköterskan, trycker ett larm i min hand och ber mig installera mig i sängen.
Jag gillar inte sängen och stannar i en stol som jag ändå inte får behålla när läkarna och de andra sjuksköterskorna kommer och går under dagen.
De känner, klämmer, kollar, rullar sängen in på MR, EkG:ar och UL och tar blod och Hmmm-ar, och kommer med kollegor, pratar och pekar och diskuterar och jag känner hur de vita väggarna utan fönster kryper närmare in i hela mig och så längtar jag efter min familj, mina höns, gräsmattans sommardoft och vinden i håret. Och hur mår egentligen alla mina valpar?
Jag messar dottern ofta och frågar och hon svarar med en leende emoji att de har koll.
Så klart de har!
Men jag blir nästan knäpp av att inte ha det. 

Det här var ju inte den roligaste dagen jag haft i livet.
Tur den är över! 

När jag får komma hem är jag trött, lite ostadig på benen, och covid-19 positiv. Lungorna är lite påverkade och vätskan i hjärtsäcken gör att det tar emot att andas och jag flåsar som en gammal tant i uppförsbacke.
Det blir karantän tills jag är frisk och lite till, och familjen får spunk av oro och ingen sover hela natten. Nätterna.
Mannen kollar ofta om jag andas, dottern ringer till pappa och frågar hur mamma mår, och själv har jag svårt att få luft och att hitta ett bra sätt att ligga så att det faktiskt går att få till lite sömn.

Jag sover. Vaknar och sover.
Och så gnäller nästa hund. Hon måste ut.
I sommarnatten kräks hon och bajsar så det sprutar. Jag hostar och tror lungorna ska sprängas och undrar om det ska vara så här? När ska jag bara må bra? När ska hunden bara få må bra??

Kompisarna mailar och ringer, frågar hur det går och jag känner mig rådvill. Hur går det? Hur vet man det?
Hur mår jag?
Faktiskt för jefligt, men jag svarar att det nog känns lite bättre än i går. Och det gör det för nästa hund bajsar lite mindre och kanske jag får sova i natt?

Så går dagarna, långsamt och med lite, lite ork.
Varannan dag insjuknar en av våra hundar, skriker av smärtan i magen, det gör mig nästan tokig, och så kräks de i soffan, på mattorna, i biabädden och i vår säng och i resten av hela huset.
Husse torkar och rastar, jag också, fast långsammare, för inget jag gör går fort.
När två veckor har gått är alla friska utom jag. Det ringer valpköpare och jag orkar inte prata i telefonen.
Några mailar och jag orkar inte svara. Faktiskt så orkar jag inte städa, ingen hund får en endaste meters promenad och middag lagar jag inte, knappt att jag har lust att äta. Det trycker till och från över bröstet, jag äter Alvedon och hoppas det ska ge sig, förbannar profylaxandningen och blir arg när dottern säger jag flåsar som en hund.
Det gör jag inte alls! (Fast det gör jag ju)

Så är hundarna fina i hullet, alla utom en blev sjuk och valparna klarade sig. Det är lördag kväll och vi ska grilla.
Mannen och kompisen tar var sitt glas vin, babblar och njuter av maten medan jag tittar till valparna.
De är 10 dagar och jag hinner se hur en av dem spänner sig och kaskadspyr rakt ut i luften samtidigt som en annan bajsar något redigt äckligt.

Det vänder sig i min mage och jag kastar mig på telefonen – Veterinären svarar direkt, och med lugn röst berättar hon att jag måste ha medicin, genast och det går bra att köra in till city nu och ordna det.

Kompisen har druckit vin.
Mannen har druckit vin.
Jag orkar inte köra så långt....

Jag kör in till city med kompisen som sällskap.
Rattar in till Klarabergsgatan och fast jag aldrig svimmat känner jag att det är nära när vi kliver ur bilen.
Kompisen står i kön och jag räknar andetag och längtar hem till min säng.
Tar ett steg framför det andra och sitter ner medan vi blir expedierade. Bilen hem och medicin till de små.
De snörper ledset på sina munnar och mammahunden frågar oroligt om jag verkligen vet vad jag håller på med?
Det vet jag inte, men jag viskar till henne att hon kan vara lugn, vi ska fixa hennes ungar så de mår bra. Snart kommer de att må bra. Jag lovar på heder och samvete. Annat kan man bara inte göra tilloroliga nyblivna mammor. 

Jag tror vi mister alla små barn - de är tunna och gnälliga och vägrar ta emot extramaten jag erbjuder med nappflaska.
Livet känns ganska outhärdligt och hela tiden är jag så galet trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag är uppe om natten och rastar magsjuk hund -den sista i flocken drabbas såklart också, och så ser jag till att de små som inte orkar dia får mjölk när ett syskon lyckats dra igång mjölken att spruta.

Mellan matningarna tassar jag ut på balkongen, lyssnar till fåglarna som sjunger så de nästan ramlar av grenarna i våra stora träd.
Det är silverälvor på ängarna och hästarna frustar dämpat och tuggar gräs.
Den rena nattluften gör gott i min kropp och jag sitter där invirad i mitt täcke tills nästa matning av de små tar vid.

Sommarnatt är alldeles underbart vackert! 💗

Så där går natten. Nätterna. Och så sakteligen vänder det. Valparna tjockar på sig.
Ingen har dött!
Den sista magsjuka hunden slutar bajsa och den unkna lukten av Klorin, Ajax och kräks tvättas bort och försvinner så sakteligen från Vita Huset.

Hundarna är friska! Valparna också!
Inte jag.

På läkarmötet berättar fru doktor att jag kan förvänta mig veckor, kanske månader av fortsatt akut trötthet och att det inte alls är konstigt att känna att jag inte orkar lyfta armarna. Att fingrarna inte vill blogga eller att jag tappar glasen när jag ska dricka.
Hon säger att jag kommer orka gå uppför trappan till vårt hus mer och mer, att jag ska vara ute mycket och försöka acceptera att jag faktiskt inte orkar att orka.
Vila.

Jag vill inte vila. Bestämmer mig för att coronan är på låtsas och att jag tänker ta tillbaka min kropp, NU.
Går en lång promenad med hundarna, njuter och mår bra och får skäll av mannen som är så himla tråkig. Det är ju nyttigt att komma ut, det vet man ju!
När jag kommer hem hamnar jag i schäslongen och orkar ingenting. Hannah ligger lyckligt bredvid och spinner i evigheter. Hur lång tid kan en katt spinna egentligen?

Middag går inte och efter ett par timmar accepterar jag att dagen är slut och går och lägger mig. Jag som hade planerat att svara en massa mail, klippa 198 valpklor, kanske dammsuga (när gjorde vi det senast?) och försöka ringa upp några av valpspekulanterna.
Istället somnar jag och vaknar dagen efter lagom tills airedalevalparna ska ha frukost. Det känns som om jag aldrig sovit, och efter en lång dag med valpar, städning, kloklipp och annat smått och gott är jag lycklig som en unge att få krypa till kojs igen.
Och så vaknar jag pigg.
Jag är pigg!!

Jag har energi och vägrar släppa den!
Använder den till att städa köket, kattlådor, gå en sväng ute, plockar ogräs, babblar med en kompis i telefonen och solar benen medan jag rastar krullungarna på gräsmattan.
De är underbara!
Tjocka och glada galopperar de på stället, snubblar och leker och skäller och hoppar på mig. Vi skrattar ihop och när de kroknar bär jag in dem i valplådan och så tog orken slut som luften som gått ur en ballong.
De telefonsamtal jag bokat till eftermiddagen avbokar mannen och jag vilar på soffan med en katt under vardera armen.

Jag lär mig att vardag med corona är upp och ned. En hel del upp och så – PANG! Så blir jag trött och då måste jag vila.

Kanske kan det vara bra för de som vill prata, eller hälsa på oss att veta att jag nu för tiden är lite konstig/are 😊 Och att jag inte är sur eller suckar med flit, jag är mest trött och har svårt att andas till och från.

Jag vill gärna ses, men orken är begränsad och jag vet inte alltid när jag tänker bli trött.
Det liksom bara kommer.

Förhoppningsvis vänder det snart – och då är jag som vanligt igen, pigg och snabb.
Fram till dess är jag också jag, fast ganska trött, lite sliten och ganska långsam.

Jag kan också konstatera att 2020 inte precis är mitt bästa år. 

* Alla hundarna fick magsjukan från helvetet.
* Valparna smittades och dog nästan.
* Jag har torkat så mycket bajs att jag klarat av min kvot ända fram till 2045.
* Vi har inga kunder på pensionatet vilket inte hänt någonsin, och ekonomin suger.
* Alla roliga domaruppdrag försvann och jag fick inte ställa ut mina fina greyhoundvalpar.
* Dessutom fick jag corona.

Jag har världens bästa vilarkompisar

Men -
Vilken sommar!! Solen skiner från klarblå himmel non stop, och jag har supersöta nykläckta kycklingar ute i min hönsgård!
Mina underbara vänner kollar varje dag hur jag mår, och världens bästa man lagar den ena goda middagen efter den andra.
Linn, Sofia och Felicia hjälper till så vardagen funkar - 💗

Jag har mer tid än jag någonsin haft och jag hinner tänka, fundera och betrakta fåglarna, sniglarna, myrorna och till och med se hur gräset växer på vår tomt.

Idag såg jag ett flygplan för första gången på länge och jag är glad att jag inte jobbar eller ska döma utan kan gå här och lalla i min egen takt och bli frisk i lugn och ro.

Jag har planterat blommor, det tog rätt lång tid, men det gör inget. Jag ska ingenstans.

Alla ni som vill komma och hälsa på – nu vet ni varför jag är lite seg – men vi ses när valparna fyllt fem veckor. 

Och det ska bli så spännande!  

Glad Midsommar! 😊

Man kan äta ute fast man är hemma-lunch med mannen i det fria 😊

Det gör gott i hjärtat att se när ens bästisar också gillar varandra

Våra hemma-kläckta brahmaungar är tama,
älskar att kramas och vi gillar dem såååå mycket! :)

Mannen satte upp en hängmatta och det är en bra att ha sak när man är lite seg...


 

                                                                   Selfie med mamma! 

Tänk positivt! 😊💗

TUSEN TACK Monica Staveborn för all hjälp -vad gjorde jag utan dig! 💗

Bästa vänner

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 

Det ringer diskret på dörren. Sådär lagom, en signal som tydligt hörs, men heller inte mer. En signal som talar om att här kommer jag, jag kan vänta tills du kommer, så stressa inte.
Det är ganska skönt, jämfört med när en-del-andra-ringarna trycker sina fingrar på klockan, så att det RRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIIIIIIINGEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER så det går genom märg-och-ben-och-alla-hundar-blir-helt-galna-och-skäller-och-vi i huset nästan tappar det vi håller på med i rena förskräckelsen, hämtar oss och tappar andan igen, för de här dörringarna väntar nämligen max 25 sekunder, sedan ringer de igen. Hårt och länge.
RRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRIIIIIIING!!!!

Vårt hus är stort, och har man tagit en toa/fika paus så tar det mer än 25 sekunder att avsluta det man gör och ta sig ner till dörren.
Under tiden får de flesta av våra fyrbenta hundkunder spelet i sina boxar.

I alla fall.
Så var det inte nu. Dörrklockan talade försynt om att de var här, och när jag öppnar möter jag de bästaste av vänner.

Fyra bruna ögon, lite ljusa, sådär blekta som riktigt äldre blir, betraktar mig vänligt tillbaka, blinkar lite och när jag har hälsat på mattes lilla tunna och rynkiga hand och välkomnat dem till oss på pensionatet, kliver de båda försiktigt in.

De går långsamt, på bestämda steg båda två, men ändå så att jag har lust att ge dem min hand när de kliver över tröskeln så att de inte ska tappa balansen.
Båda har tunna små ben, och fötter som liksom söker sig fram för att vara säker på att bära upp sin ägare utan att hon ska snubbla.

-Ja, alltså, nu är vi här, säger matte med tunn röst och varma ögon som ömsom betraktar mig och ömsom det andra paret bruna ögon, och jag ser att de båda möts i något som man bara kan vara i när man känt varandra, och älskat varandra, riktigt länge. Jag inkluderas inte i det, och deras tysta kommunikation tar lite tid.
De låter det ta tid.

Jag väntar lite, plockar bland sakerna matte lagt på disken, tar fram kontraktet och börjar fylla i alla uppgifter vi måste ha för att ta hand om någons hund.
Uppgifter om ägaren, om vaccinationsdatum, om försäkringsbolag och en kontaktperson. Och alla frågor om själva hunden, kön, ras, mat och personliga egenskaper.
Jag skriver och skriver och de båda sätter sig ned medan de väntar. Matte i stolen och den fyrbenta tätt intill.
Tikens smala bakben skakar lätt, nästan i takt med mattes lilla hand som vilar på vännens huvud.

Jag fyller i det jag kan, och resten hjälper ägarinnan mig med, hennes tunna klara röst lotsar mig genom berättelsen om vaccinationer och sen plötsligt barnen som bjudit henne på familjeresa, de busiga barnbarnen och flygplanet som ska ta henne ända till solen, långt bort från hennes fyrbenta bästa lilla vän.

-Men det är klart, jag måste ju göra något, jag kan ju inte bara gå och drälla med en hund. Jag kan ju inte bara göra det, det säger min son, säger hon, och frågar plötsligt vad jag tycker?

- Ja, vad säger du? Är det inte helt onormalt att bara gå hemma och prata med en hund? Jag menar, vi har ju inte världsklass på våra samtal precis. Hennes röst är tunn, vänlig och låter sorgsen.
Medan hon väntar på mitt svar smeker hon sin lilla fyrbentas mjuka kind, följer konturerna på de mjuka, långa öronen och snurrar pälsen som finns kvar längs fingret.

Jag svarar så gott jag kan, att det är svårt att vara utan sin bästis, och ibland ännu svårare att inte delta i familjens samvaro. Att jag tänker att veckan går snabbt, och att jag ska ta hand om hennes ögonsten det bästa jag kan.

Och så ber jag att få påminna om att den lilla brunögda vovven är nästan 16 år, och att mycket kan hända, saker som man kanske inte tänkt, men som är en del av livet.
Att jag inte vill att det ska hända just hos oss, men att jag tänker att matte ändå ska vara medveten om att riktigt gamla hundar inte lever för evigt. 

Jag möter de kloka bruna ögonen och tänker att de en gång för länge sedan nog varit knivskarpa, för jag ser hur det blänker till långt där inne då och då, under samtalets gång. Matte ler mjukt och nickar.

Jojo, Ögonstenen är förvisso gammal, men inte så farligt, hon är lite stel, men inte så farligt, och hon har lite jobbigt med kisseriet, men inte så farligt..... - så allt ska nog gå bra. 
Hon har just varit hos veterinären på kontroll, alla vaccinationer är gjorda och farbror djurdoktor har gett klartecken till hundpensionatssemester. 
Så det där med åldern är inte så farligt.

Hon visar mig bädden, maten, godsakerna och ute täckena som ligger prydligt vikta i vännens väska tillsammans med leksaker, matskål och några fina filtar som luktar hemma. – Hon tycker om att vara hemma förstår du, matte berättar om sin hunds små egenheter så att jag ska känna igen det mesta och inte bli orolig.
- Hon snubblar ibland när vi är ute, men det är ingen fara, och du skulle se hur hon sprang som liten! Hon skrattar lite åt minnet och berättar hur fort hennes hund med de vänliga bruna ögonen växte upp och hur snabbt åren går. -Hon har liksom blivit min bästa vän, och nu ska jag resa ifrån henne, det känns svårt, men jag har förstått att du är snäll och har ett stort hjärta, lägger hon till, och frågar om hon får ringa ibland och höra hur det går.

Vännens kloka ögon hänger vid mattes mun när hon säger hejdå, och hon lyssnar uppmärksamt när hennes ägarinna ber henne vara snäll och sköta sig.

Jag ser att hon förstår.

Och när matte diskret torkar en förlupen tår och vinkar hejdå tassar den lilla gamla-dam-hunden med lätt beslöjad blick i de bruna ögonen, som jag är säker på en gång i tiden var så mörka att de nästan var svarta, med mig in på kenneln.

Nu är det lite sisådär med pälsen, den blänker inte som förr, benen är lite ostadiga, men de mjuka öronen är välkammade, just som jag kan tänka mig att de också var en gång för länge sedan, fast då med en riklig behåring.

Hullet är inte heller som förr, och jag har lovat att truga om hon äter dåligt, så att hon inte blir tunnare än nu.
Hu ett sådant ansvar. 
Jag tittar på lappen jag ska sätta på boxdörren.
Namnet, könet, åldern, tillhörigheter, lite personliga upplysningar och så datumet när hon ska hem.
Det känns magiskt det där datumet, och jag vet att jag kommer ha nedräkning för hämtningen, för det känns nervöst att ta hand som så gamla hundar. Jag vill ju lämna tillbaka dem i lika fint skick som när de kom... Och levande. 

De bruna ögonen betraktar mig fundersamt när jag visar boxen hon ska bo i, den dryga veckan, sängen som jag bäddar åt henne, och vattenskålen, tuggbenen och leksakerna som hon har med sig.

-Det förstår du väl att jag inte leker mer, konstaterar hon lite fundersamt och gäspar och förklarar att hon är trött, men också lite orolig. – För vad ska jag egentligen göra här? När kommer min mamma tillbaka?

Jag påminner henne om att matte bad henne stanna här, och snart kommer tillbaka, och att under tiden ska jag och några till turas om att ta hand om henne, och de andra hundarna.

Så stänger jag boxdörren och fortsätter mitt arbete på pensionatet.
Varje gång jag går förbi möter jag den mjuka bruna blicken, och jag påminner ögonen om att en vecka går snabbt, och så är matte tillbaka.

När tidig kväll kommer börjar telefonen ringa. Ihärdigt och pockande. 
Anna-Lisa är andfådd i andra änden, undrar hur Stella mår? Undrar om hon är snäll? Om vi är snälla mot Stella. Det lovar jag att vi är, och hon skrattar förläget.
Säger med liten röst att det är väldans stort på Arlanda, många människor, myller… och det är tur att hunden inte är med. Hon hade inte gillat det.
Jag håller med, och så pratar vi lite innan Anna-Lisa måste gå. Innan hon får mig att lova igen att jag ska krama hennes lilla vän massa extra från matte. Såklart jag lovar!

Dagen efter är det ett riktigt busväder.
Regnet står som spön i backen, det är kallt ute och alla mina höns ugglar på sittpinnen inne i hönshuset. De ser sura ut, och det gör även husets hundar. Faktiskt ser jag bara hästen vara helt obrydd, hon går där ute i dimman, svänger obekymrat på svansen, mumsar lite på gräset som inte är så saftigt längre, och ser glad ut.

Hundarna på panget är sjövilda känns det som, och radion som alltid står på, överröstas av starka stämmor.
Riesenschnauzrarna VILL UUUUT!!! Varghunden harklar sig med majestätisk röst och får snörvlande hjälp av mopsarna i boxen bredvid. Mallarna mitt emot har många åsikter, och inte bryr de sig om regn heller, och jag tänder, säger god morgon, skyndar på stegen, släpper in och ut hundar, tar en promenad med den som vägrar gå ut och försöker tysta de uppmanande rösterna som skäller att jag ska skynda mig.

Mitt i alltihopa ringer det. Jag svarar inte, känner att jag måste bli klar först med det jag håller på med.
Det känner inte telefonen, och ringer igen, och igen. När signalerna dör ut, dröjer det inte ens en minut innan det börjar ringa igen.
Jag ger upp och svarar.

Försöker urskilja rösten, som är tunn och lite svajjig bland de många skällande hundarna på mitt jobb.

 - God morgon Jeanett och alla hundar, det är Anna-Lisa här, hur mår min lilla Stella, det har väl inte hänt något?

Matte pratar i sin takt, och bekymrar sig inte ett dugg om alla ljud i bakgrunden. Hon talar långsamt om att barnbarnen är vakna sedan länge, de har ätit frukost och solen är varm och lyser överallt i det här landet.
- Maten är god förstår du, och allt är så lyxigt. Hon hämtar andan och lyssnar till svaret om Ögonstenen.
- Jaha, säger hon långsamt, så bra att hon mår bra. Jag saknar henne så. Du vet, vi har varit tillsammans i så många år nu, månader, och dagar. Få se nu, hur många morgnar kan det bli som vi två har haft tillsammans, utan att vara från varandra? Hon räknar på fingrarna och tappar bort sig och börjar om.

Det kryper i mig av stress, och jag ser i vitögat att den unga taxen inte är nöjd med att jag plötsligt väljer att prata i telefonen när han är kissnödig, och han skickar irriterade ögonkast till mig medan han bestämt pinkar det största han kan klämma ur sig så nära box dörren han kan komma.
Det rinner långsamt och i rännilar ut på golvet, och vidare in i nästa box. Som en sista markering till mig om hur dum jag är lyfter han på benet och blöter ner hela sin bädd, filt och balja. Sedan lägger han sig med ryggen mot mig, med det söta huvudet på sina korta tax-armar-ben i andra änden av sin box.

Anna-Lisa pratar vidare och funderar om Stella har fått sina köttbullar? Hon ska ju ha tre stycken smått fördelat i maten till frukost, och på kvällen är det Pasta och pannbiffar som gäller, och visst har jag det i kylen? För det blir dåligt annars.

Jag avbryter henne och säger att allt är bara bra och berättar att jag måste gå för klockan är bara tio över åtta och vi har massor att göra. Matte förstår, och tackar med liten långt-borta röst när jag säger att jag ska krama hennes hund lite extra massor från henne.
När vi lägger på pustar jag ut, och när turen kommer till Stella, som sover och inte hör allt väsen, väcker jag henne försiktigt, sitter en stund och fingrar på kopplet medan hon vaknar och försöker minnas var hon är.

Hon ser förvånad ut när jag påminner henne om att matte är på resa och att vi ska ta hand om henne ett par dagar till.

Regnet ute bryr hon sig inte om, hon sätter försiktigt den ena tassen framför den andra, promenerar i långsam takt på gamla små ben, nosar intresserat på allt, och uträttar äntligen och till sist sina behov och vill tillbaka ganska snart.

När vi är inne igen, torkar jag henne försiktigt torr, och möter de gamla ögonen som blickar in i mina.
De är vänliga, lite oroliga, och funderar nog fortfarande över var matte är. Magen kurrar lite hungrigt, men maten hon fått duger inget vidare. Hon nosar inte ens på det jag serverat, och det går ju inte. En så gammal vovve måste äta. Jag motar bort oron och hämtar lite färskfoder och toppar det med Stellas egna hemmagjorda fiskbullar och pasta/pannbiffar också.
Maten slinker ner när jag gått -Phu!- och strax efter sover vår lilla gamla dam tungt i sin bädd. Hon vaknar inte när resten av gänget skäller och kastar sig ut, leker, busar och vräker i sig frukost.

Hon vaknar inte heller när matte ringer en gång till, och hon sover sött när jag går upp i huset på fika.

Samma procedur upprepas dagen efter, fast då har Stella kissat på golvet. Inte helt ovanligt med gamla hundar, faktiskt mer regel än undantag, så jag är van, men försöker få upp allt innan det rinner in till grannen, och ut under listerna och kanske Stellas egna mjuka säng. Jag hinner förstås inte, och bädden matte skickat med blir plaskblöt trots att jag torkar och svabbar som en galning.

Stella betraktar mig där jag far runt och försöker få rent och torrt och bäddar en ny mjuk säng åt henne samtidigt som jag startar en maskin med alla hennes saker och sen tvättar hela golvet fram till tvättmaskinen, det blev dyblött när jag bar alla sakerna dit.

Phu!!

Så fort jag är klar skyndar jag mig ut med Stella, sätter henne i pensionatets stora och luftiga gräslekhage och skyndar vidare in så att de andra hundarna också får komma ut direkt. Då börjar telefonen ringa.

Idag började jag tidigare, så klockan är inte ens åtta, och mina öron ramlar nästan av när de nås av alla telefonringsignaler, hundskall, morrningar och mitt egna huvud som manar mig att skynda på så alla får sin morgon så bra som möjligt.

Fast det går inte att låta bli att svara, och det går inte att svara. Det finns inte tillräckligt med ro att prata, eller mest lyssna om jag ska vara ärlig.

Jag tar telefonen och springer in på kattavdelningen. Där är det tyst och stilla. Katterna vaknar när jag och mitt bankande hjärta hoppar in, jamar god morgon och undrar om de ska få dagens mjukmatsportion nu?
Det ska de inte.

Jag skakar på huvudet, som för att säga nej till dem, och signalerar att de kan sova vidare medan jag svarar – Vita Husets Hund och Kattpensionat det är Jeanett, god morgon!

-       Men god morgon Jeanett! Det är Anna-Lisa, hur mår min lilla Stella? Jag svarar att Ögonstenen mår bra, och Anna-Lisa blir jätteglad och lyssnar inte när jag ber att vi ska prata senare för vi har så mycket att göra om morgonen.

-       Vet du, igår var det sååå varmt här! Och jag saknade Stella så! Gatuhundarna påminner om henne, tycker du inte det? Hon avbryter sig själv och fnissar, - Nej just det, du vet ju inte hur de ser ut!

-       - Anna-Lisa………………….., du, skulle du kunna ringa

-       Jo, du Jeanett, hon avbryter mig och hör inte en stavelse av att jag vill att hon ska ringa senare, jo, Jeanett, så du lovar att Stella har det bra då?

-        

Jag avbryter mina försök att be Anna-Lisa ringa senare, och svarar på hennes frågor, jo, Stella mår fint, och ja, hon har ätit, nej, inga problem, och självklart ska jag krama henne extra från mamma.

När Anna-Lisas ström av ord börjar sina, just innan hon tar ny sats och vill berätta om hotelles strand, alla katterna som springer lösa ensamma, barnbarnens lek med någon barnklubb och saknaden av Ögonstenen ber jag henne tydligt och klart att hon ska ringa efter tio. För då är alla våra morgonbestyr klara.
När jag bett om det tre gånger, och frågat om hon var med på tåget, ler hon och lovar att hon ska ringa efter tio. Om det ens behövs, hon vet ju att Stella har det bra och att jag är snäll och duktig på att ta hans om andras hundar. För det har hon hört.
Efter att jag lovat att krama Stella extra många gånger lägger vi på.

Jag pustar ut och springer med snabba steg ut i mitt vardagskaos igen. Alla är ganska upprörda och undrar var jag tog vägen egentligen. Bara försvinna sådär mitt i morgonrastning frukost och städa?
Hundarnas ögon betraktar mig faktiskt lite surt.

Jag jobbar lite snabbare, och ursäktar mig lamt. Jo, jag vet, men jag kunde inte strunta i att svara? Här får du en extra godis på maten, och du får vara ute lite längre, dig kan jag gå en dubbel runda med, och du får leka i eftermiddag med bästa kompisen i boxen mittemot. Jag lovar!

Hm, hundarna är nöjda, och dagen fortsätter med alla sysslor på ett hundpensionat. Ut i rastgårdar, två som vill leka, en kissar på golvet och ett par stycken rymmer på tomten – den är STOR- och vi måste ut och leta.
Söka - Organisera oss, för de busiga brukshundungdomarna bara flinar när vi pratar om vår lunch och dagen som går, och halar in sina rosa tungor, pekar finger med sina glittriga ögon och fortsätter leka tittut med oss som inte skrattar ett dugg.
Strax innan vi blir galna och jättearga kommer de lydigt med nedböjda huvuden och skamsna blickar – Förlååååååt, men vi hade så kul! Var inte sura, vi kommer ju nu….. 😊

När vi lämnar dem i boxen hinner jag se några snabba leenden och blinkningar, - Haha, vad kul vi hade!

Eftermiddagen är full av sol och alla är ute. Stella också. Hon ligger på en tjock filt i värmen och hennes gamla ögon betraktar de unga som leker med sitt kloka uttryck.
Vad tänker hon? Minns hon sin egen ungdom och hopp och lek? Jag frågar henne men får inget svar, hon tittar vänligt på mig också, är närvarande en liten stund och så försvinner de lätt beslöjade bruna ögonen någon annan stans.
Hon ligger fint och vilar och funderar ser det ut som.

När jag tar in henne lite senare är hon ganska pigg, och de gamla benen bär henne beslutsamt till boxen, och när jag lämnar henne med middagsmaten ser jag hur hon äter, och sedan mödosamt lägger sig tillrätta för att sova ytterligare en av dagens alla middagslurer.

Ny dag, nya hundar på pensionatet, blandat med de gamla.
Hos oss stannar de flesta 1-2 veckor, ibland mer, ibland mindre. Ibland har vi gamla hundar på besök, ibland unga och oftast vanligt vuxna.
Unga och gamla är oftast kissnödigare än alla andra, och det blir tyvärr också en hel del torka efter dem.
Stella har kissat inne igen. En hel sjö. Och labradorgrannarna har gjort samma lika. De är sex månader och bor hos en busig barnfamilj, busar själva också, dricker massor och vill kissa lika mycket som de vill leka, typ hela tiden. Medan jag funderar på om jag ska rasta labbarna eller de båda supergamla schäfrarna kissar Stella en gång till och telefonen börjar ringa.
Jag svarar inte.
Släpper ut några i rastgårdarna, och några på tomten, tar några på promenad, och svabbar boxar så fort jag kan.
Jag känner mig som en bläckfisk som bekämpar vattnet. 😊

Telefonen ringer och ringer och en del av hundarna blir nog också stressade, och jag är tvungen att svara, fast klockan inte ens är åtta.
Den här gången hinner jag inte ens avsluta min -Hej du har kommit till Vita Huset tirad förrän Anna-Lisa lyckligt hojtar in i luren – GOD MORGON – GOD MORGON!! Idag är det HALVTID!! Är allt bra med Stella? Hon inväntar mitt svar och ber att jag ska krama Stella ännu mer extra, och suckar nöjt i luren att ”det hära Egyptien, det är nog fint och mysigt, men det är så varmt, och här är så många människor på stranden, och här är sånt liv, och maten är så annorlunda och visst mår väl min lilla Stella bra?” Hon ler i luren när jag säger att hennes bästa vän mår fint, att hon nog saknar sin mamma men att maten äts, sömnen sovs och hon går fint med oss på promenaderna.

Jag tror inte hon hör alla hundskall, och att jag känner mig stressad av alla göromål ser hon förstås inte.
Hon babblar lyckligt vidare om kvinnor med hucklen när de badar ”Är det inte väldigt extra varmt månntro? Fast å andra sidan bränner de sig inte, för du vet, här är solen galet effektiv”
Hon hummar lite och funderar vidare om den goda, men konstiga maten, och jag avbryter henne inte. Jag har liksom gett upp.

Smiter iväg, ställer mig ute och lyssnar klart. Himlar med ögonen och tänker att hundarna helt enkelt får överleva och det får jag med som kommer få torka ännu mer när jag ska fortsätta. 
Det får gå.

Så står jag där utanför hundpensionatet och lyssnar till Anna-Lisa som lyckligt berättar för mig om landet Egyptien, om maten, de beslöjade kvinnorna och kvalitén på sängarna. När hon är klar tackar jag för pratstunden och så skiljs vi åt. Jag hinner säga att vi hörs imorgon, innan jag hör hur Anna-Lisa småpratar med sina barnbarn, ler åt något de små säger, och så är hon borta.

Jag städar vidare, tar emot hundar och lämnar ut hundar. Klappar extra på Stella, och är glad varje morgon den gamla hunden sträcker på sig och säger god morgon. 
Jag vill att hon ska gå hem och vara frisk och stark. Anna-Lisa behöver henne. 

Dagarna kommer och går. De är fulla till bredden av göromål, och när de inte är det tar jag en extra sväng i höstvädret.
Stella orkar inte gå så långt, hon snubblar och en dag ramlar hon ordentligt. När jag hjälper henne upp skakar hon lätt på sig, och går sedan väldigt försiktigt resten av vägen hem. Hemma sover hon hela dagen, äter inte sin mat och blinkar trött med sina vänliga, lite beslöjade ögon när jag pratar med henne.
Min mage skriker oroligt att det är två dagar kvar. TVÅ! Jag betraktar den gamla lilla vovven, pratar med henne och tittar till henne så fort jag kan.

Fördelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man kan springa ner ofta, när man inte jobbar, om man vill titta till en hund lite extra.

Nackdelen med att ha ett hundpensionat i sitt hus är att man springer ner alldeles för ofta och tittar till vissa hundar när man känner sig orolig. Kl 23, mitt i vår deckarserie, kl 00:15 innan sängdags, kl 03 mitt i natten när man bara ska upp och gå på toa och kl 06:15 i samma sekund som morgonen startar. 

Stella märker inte ens att jag är där hälften av gångerna. Hon sover lugnt och stilla, och fast jag står kvar och noterar hennes andetag andas hon bara nya, ett efter ett, och långt där inne drömmer hon sina egna tankar.

Det ser jag ofta, för det rycker i de gamla benen, och tassarna verkar vara ute och springa. Stella är som vanligt, reser sig mödosamt, darrar lite extra i kroppen, sover kanske mer och lyssnar tålmodigt när vi pratar med henne. Och hon lever varenda gång jag tar en vända till hennes box och tittar till henne.
Bra!

Den sista dagen ringer inte Anna-Lisa och så oroar jag mig för det. Tittar om telefonen funkar, dubbelkollar att alla Stellas saker är i ordning, viker hennes filtar snyggt och packar ned i väskan, torkar av den gamla vovven och berättar lugnt att mamma ska komma och hämta snart.
Ögonstenen vilar sina kloka ögon på mig och säger att jag är snäll, men att hon saknar sin mamma. Jag säger att jag förstår det, och berättar igen att hon kommer dagen efter idag. Att det är sista dagen, lunchen, utevistelsen och kvällen här.
För imorgon ska Stella få gå hem.

Mm, den gamla tiken hör nog vad jag säger, men är inte helt med i det jag säger. Hon vill gå hem nu. Genast. Hämta matte!

Jag sätter mig i hennes box, passar på att surfa lite på mobilen, skickar några sms och skrattar åt vad kompisarna lägger upp på Facebook.
Stella somnar på sin näsa och ligger tryggt i sin mjuka bädd när jag smyger ut och vaknar inte ens när boxdörren som jag försöker stänga så tyst jag kan knäpper till när den låser sig.

Och så går den dagen också. Den sista.

Den diskreta ringningen på dörren får mig att flyga ut i foajén och öppna och möta Anna-Lisa som står där utanför med glittrande ögon och leende mun.
Hon stödjer sig mot vår stora blomkruka när hon tar mig i hand och hälsar, och så håller hon hårt i min arm när vi tillsammans går över tröskeln för att inte snubbla. Faktiskt säger hon inte så mycket, bara att hon ska hämta Stella nu, och så vill hon veta att hennes gamla hund mår bra och ja, förstås om allt är bra med mig också?

Medan jag svarar sätter matte sig i stolen, reser sig med det samma, och orkar inte helt, så hon sätter sig igen.

De smala benen skakar lätt precis som sist, och den lilla rynkiga handen darrar lite där den ligger, fint knäppt över den andra. 
Anna-Lisa har blivit brun, och det klär henne.

Hon berättar att hon betalat, att hon har kvittot i handväskan om jag vill se, och om jag kanske kan hjälpa henne ut i bilen med Stellas alla saker?

Det kan jag såklart, men först hämtar jag hennes fyrbenta.

Stella är klarvaken i sin box. Ligger fint i bädden, lyssnar, tittar och betraktar mig lugnt. Stoppar hjälpsamt in huvudet i halsbandet och väntar artigt medan jag kopplar henne. Går sedan på gamla ben och lite ostadiga tassar genom kennelgången, stannar till på tröskeln ut i foajén och vindar lätt med nosen. 
Andas in. Andas ut. 
Tänker lite, fångar doften, och hajjar till. 

Fortsätter bestämt ut förbi disken, och fram till sin människa. Sin allra bästa vän, hon som står där, för Anna-Lisa har rest sig och står också där och vandrar oroligt på stället och söker med blicken, och väntar på henne.

Så möts de, och jag är glömd.

Stella nosar, luktar överallt på sin matte, fladdrar runt med näsan som för att försäkra sig att hon verkligen är där, viftar på sin svans, öronen ligger platt på huvudet, och hon dansar en långsam glädjedans. Ett 16-årigt lyckofnatt får hon där på vår stora matta, allt medan Anna-Lisa smeker varenda del av sin gamla hund, låter händerna fara över hela Ögonstenens kropp. Liksom känner efter att hela hon verkligen är där, och så kramas de båda. Sådär som bara vänner gör.

Jag lämnar dem några minuter, plockar med ingenting bakom disken, och lyssnar till människo-orden från matte och hund-orden som hunden svarar.

-       Jag har saknat dig!

-       Var har du varit?

-       Jag har tänkt på dig!

-       Jag har tänkt på dig också.

-       Du är precis som förr.

-       Du med.

-       Så bra.

-       Vi är som förr!
-    Du och jag 💗

Stellas lilla nos buffar plötsligt på min hand, hon möter mina ögon, ger mig en snabb blick och går på bestämda steg tillbaka till sin matte. Håller fast min blick ända tills jag säger högt att jag ser, jag ser att mamma är här nu, och jag är så glad att hon ska få gå hem!

Stella buffar vänligt på sin mattes hand, och kommer tillbaka till mig bakom disken, slickar en fjärilslätt hälsning på min hand igen, möter mina ögon och är så snabbt tillbaka vid Anna-Lisas sida igen.
Benen vill inte riktigt vika sig i ett sitt, så hon står med lätt darriga ben och lycklig uppsyn vid sin mattes sida.
Svansen går på henne, viftar så snabbt en 16-årig liten hund med stor själ kan, och så säger de båda hejdå, och traskar ut till den lilla gröna bilen.

Jag följer med, bär alla sakerna, öppnar dörrarna och väntar medan de båda damerna installerar sig.
Stella på sin filt bredvid matte, ligger snällt medan Anna-Lisas bruna och rynkiga händer spänner fast henne i selen. Luktar på kappärmen, nosar vänligt på en kind och fastnar i mattes blick.

De skrattar båda där i bilen, och betraktar varandra tills den rynkiga handen smeker den håriga kinden, drar med fingrarna genom de långa öronen och klappar lätt på huvudet innan hon stänger bildörren och går runt för att installera sig själv.

Hon stannar till och tar emot sakerna jag har burit och sen får jag en kram av den lilla damen med det stora hjärtat.

- Tack snälla Jeanett för att du tog hand om Stella, jag har känt mig så trygg och glad att hon fått vara hos dig, du vet, det är ju speciellt att ha en sån fin vän som jag har. 
Det är ju speciellt att lämna henne då.....
- Speciella vänner behöver man vara med, innan tiden tar slut förstår du. För det vet man aldrig när det sker, att tiden tar slut vet du.

Hon nickar lätt och ger mig en snabb klapp på armen innan hon möter de bruna ögonen genom bilrutan, öppnar dörren och kliver in.

Jag tror inte hon hör när jag vinkar hejdå, för jag ser att hon redan är i full prat med Ögonstenen som lyssnar aktivt och pratar tillbaka med sina lätt beslöjade ögon.

De båda är helt upptagna i varann, sådär fint som bara hund och människa ibland kan vara. I det där bästa som finns, värmen i vänskap.

Jag står ett tag och ser när Anna-Lisa backar ut på vägen, och vinkar hejdå när de båda puttrar iväg längs landsvägen från Vita Huset.

Att de blir omkörda av två stressade blå bilar tror jag ingen i den lilla gröna bilen noterar. Jag tror att de har fullt upp att ratta bilen hem, och prata alla ord de måste ta igen.

Så  som det alltid är när vänner möts efter en kort tid som känts som fem långa år.

💗

Några veckor senare får vi ett brev med handskriven text inuti. De sirliga bokstäverna ser ut att vara noggrant skrivna, tänkta på och formulerade innan de satts på pränt.

Orden på pappret tackar för all omtanke och berättar att de båda vännerna har det fint, de gör just det vänner gör, pratar, umgås, ser på TV, strosar ute, äter och kramas. Varenda dag. 

Jag ler för mig själv och hänger brevet på vår spegel så alla kan se det på jobbet.