Ned som en pannkaka och upp som en sol

För en tid sedan skrev jag om Grab and Go hundar. Ni vet, en sån där hund som man bara älskar! Som man inte kan slita sina ögon ifrån.

Som man vill ha.
Som man köper om man kan.

Grab and Go Hundar (eller katter, hästar eller vad man nu är intresserad av att föda upp/tävla med) är sällsamt tilldragande och svårt att slita sig från. Och förstås känner man igen dem överallt, oavsett ras, för ens ögon liksom fastnar på dem, och när de gjort det kommer det lyckobubbel i magen, njutningsfladder, sådär som man nästan kan ha när man är nykär. 😊 När man får det, ja då har man en Grab And Go Hund framför sig.

Då ska man NJUTA, köpa den, eller ta den och springa! Haha!

Ibland, inte så ofta, föder man upp en sådan hund själv.
Har man tur ser man det direkt och säljer den aldrig. (Har man otur missar man den… det kan faktiskt hända för det är inte alltid man ser direkt vad den lilla kan komma att utvecklas till) Sedan har man den hemma, njuter av bubblet i magen, vilar ögonen på den sällsamt vackra, och får uppleva den speciella mentaliteten Grab And Go Hunden har också.
För en Grab And Go Hund är ALLTID bra mentalt.
Annars är den ingen Grab And Go.

Under mina 30 år som uppfödare har jag haft den enorma turen att få se några få Grab And Go djur födas i min valp/kattlåda.
Några har jag sålt till fantastiska människor som förvaltat dem väl, och några har fått stanna hos oss på Jean Dark.

En sådan är Barbie.

MULTICH RCC Crufts'18 DKW’17 NOW’16 EUJW'15 HERBSTJW'15 INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH NOCH DKCH VDHCH BISS BJISS
Jean Dark Barbie Girl

Babsan föddes i en kull om fyra, och vi hade stora förhoppningar på de små. Mammatiken fick vi hyra in av en generös uppfödarkollega, och pappan kom från oss själva.
Kvartetten som blev resultatet av våra planer var ganska prydliga, men kanske inte så fina som vi tänkt oss.
Den enda nakentiken såg mest ut som en liten tjock vit gris, men eftersom hon var den vi hade behöll vi henne och kallade henne Grisen.
Mammas Gris. Dottern var lagom imponerad av den lilla rosa saken, själv tyckte jag hon var rätt fin, speciellt när de chokladbruna prickarna började visa sig, och gav den lilla ett mer fördelaktigt utseende. (Spottade kineser föds vita, och färg och prickar kommer senare)

Barbiebabygris 3.5 veckor 

 

Lilla Babs åtta veckor 

Den lilla Grisungen växte, och var oändligt söt. Mörka, mörka ögon, långa ögonfransar, vackert uttryck så som bara ett äkta Sammetsöga kan ha, och ytterligare små bruna prickar på den annars kritvita kroppen.
Hon började formas fint med långa proportioner – just som en chinese crested ska ha, vinklarna satte sig mer och mer, och plötsligt en dag insåg vi att Grisen verkligen var en svan!
Barbie var helt enkelt TOKSNYGG!

Nio veckor 

Ca fyra månader 

Barbie ett år 

Med tiden och mognaden blev hennes kropp vackrare och vackrare och hennes sällsynt tilltalande huvud syntes alltid extra – de mörka ögonen fångar en förföriskt och ger ord åt standarden – ”As dark as they appear black”.
Ganska spännande egentligen, att en chokladhund ens kan ha så mörka ögon?

7-8 månader 

Vi ställde ut vår lilla Barbiegirl, och vinsterna lät inte vänta på sig. Hon blev champion i en massa, massa länder, vann Europavinst i Juniorklass, fick tunga titlar både här och var, och förstås mest av allt – hon blev tvåa bästa tik på Crufts - världens största utställning.
Vår lilla Grisunge – tvåa snyggast i världen!! (Den dagen i alla fall)

Barbie - Vinner reservcert och tvåa bästa tik på Crufts 2018!! 

 Mitt stora intresse är avel och förstås fick Barbie ett knippe ungar också. Sju underbara småtroll föddes i vår N-kull, och av dem har fyra ställts ut och tre av dem har minst en juniorvinnartitel. 

Vår egen Norah (Jean Dark Night´s Lullaby) vann sin klass på Crufts och har finsk juniorvinnartitel och hittills fem cert.

Överst ;FIJV-17 Jean Dark Night´s Lullaby "Norah"
Vänster; NOJV-17 TYSKJV-17 Jean Dark Nevermind "Jazz"
Höger; DKJV SEJV-17 Jean Dark November Rain "Nova"

 När man har hunduppfödning (ja, katt med för den delen) så finns det en del undersökningar man ska låta sina avelsdjur gå igenom. 

När det gäller kineser så är det viktigt för oss på Jean Dark att de har en stabil, tillgänglig och social mentalitet. Annars kan de inte bli föräldrar hos oss.
Vidare ska de ha friska patellor (knäskålar) för att slippa ha ont, och för att kunna röra sig fritt och ledigt, och förstås så ska de ha friska ögon.

Just det där med ögonen testar vi uppfödare innan parning, eller en gång om året.
Förstås var Barbie utrustad med ett härligt temperament – friska patellor och finfina ögon. Vi speglade henne och allt var okej, och så fick hon sina ungar, ja, allt var frid och fröjd.

Tiden gick och vi planerade för en andra kull.
Jag bokade tid hos en ögonveterinär och anlände till den nya kliniken en kall vinterdag i början av året.
Våra vanliga ställen var fullbokade och ingen av de ögonspecialister vi vanligtvis kände till hade tid för oss.

Nåväl, det var inget jag funderade så särskilt mycket över där jag stod med mina tre hundar som kollades den dagen. Och allt gick ju bra, tills vi kom till Barbie.

Veterinären blev tyst. Tittade noga, harklade sig, och berättade för mig att den här, den vitaktiga hunden var sjuk.
Ögonen var inte bra, speciellt inte det ena.
Berättar för mig hur det när som helst kan spricka, hur ont det kommer göra och att jag måste hålla superkoll på vår hund de närmaste månaderna.

Jag står som förstenad och ser klockan på väggen ticktacka långsamt och känner varenda snäpp som visarna tar som stora slag i magen. Illamåendet väller upp inom mig, och jag kan inte fatta att vår fantastiska, underbara, vackra och alltid så glada lilla hund har så sjuka ögon?
Hur är det möjligt?

Jag hostar fram att jag inte kan förstå att det inte märks på henne, att hon har så ont och att ögonen mår så dåligt?
Barbie blinkar tillbaka och sätter sig intill mig. Hennes annars så mörka sammetsögon ser annorlunda ut här hos ögondoktorn. De har gett henne droppar för att lättare kunna se in i ögonen och alla mina tre kineser blinkar med andra ögon än jag är van att se.

- Du måste kolla din hund igen, om minst 6 månader, och varje dag hålla koll så inget händer säger veterinären och jag nickar lamt medan jag lyssnar till hur jag kan operera bort det sjukaste ögat om det vill sig illa.

Och så tar vi i hand och jag slussas ut i väntrummet där jag betalar och vandrar ut till bilen med min trio.
Stoppar in dem i bilen, och stirrar på Barbies öga när jag lyfter upp henne i bilburen. Tänk om det spricker nu????
Herregud vad äckligt.
Jag sitter ett tag på parkeringen innan jag ringer hem och förstör dagen för döttrarna.
För kanske kommer vi inte kunna ha kvar vår lilla ögonsten.

Vi har uppfödning.
Husse tycker vi har alldeles för många hundar, och kravet är att kommer det en måste en annan ut.
Håhå jaja, ibland lyckas vi lura honom, men som kennelägare måste man hela tiden vara vaksam på sig själv; hur många hundar har jag nu?
Hinner jag se alla varje dag?
Hinner jag klappa alla?
Hinner jag njuta av varenda liten själ?
Så jag inte lurar mig själv. Och slutar som en vanlig hundsamlare bara. 

Jag sörjer och dottern sörjer.
Storasyster sörjer. Babsan är hennes speciella kompis.
- Men va? Måste hon flytta? Varför då? Måste ni ställa ut alla? Måste alla ha valpar? Kan vi inte bara ha henne?
Jag gråter inuti. Ser de vackra ögonen och tänker hur det ska se ut som enögd bandit. Herregud alltså.

Vi informerar valpköparna och sörjer med dem. Två är uppfödare och de vill också gå vidare med blodslinjen.
Tiden går. Ögat består.
Dottern vill ställa ut Barbie och jag vill inte.
Varför ödsla så mycket pengar på en som kanske ändå ska bli enögd? Jag förlorar och Babsie med dotter skördar framgångar.
De vinner i England och jag jublargråter inuti.
De vinner i utlandet och jag skrattarsuckar.
De vinner i vårt land och jag är stoltgladledsen.
För vad är det för mening med en som vi liksom inte kan göra något med. Och så letar jag ny familj i fantasin, en med goda nerver.
-Hej, vill ni ha en hund med bara ett öga? Eller med, två fast ögat kan typ spricka? Eller hur säger man?
Jag vet inte, och Babsan blir förstås kvar i familjen. Vi vet liksom inte vad vi ska göra. Så vi bara lever. En dag i taget.

Så har det gått sju månader.

Jag ringer och bokar tid och får höra att det ska vara två ögonspecialister på en av de kliniker vi vanligtvis ögonlyser våra hundar på.
Det känns som en väldigt bra ide att ta med Barbie och låta dem titta extra på henne. Ifall hon måste opereras vill jag göra det där.

Ögonspecialist ett lyser den första hunden. Jag håller andan.
Han lyser hund nummer två. Jag andas bara försiktigt. Nummer tre – jag måste ha luft. Sista vovven är Barbie.
Han säger inget.
Lämnar över alla fyra till sin kollega. Hon lyser nummer ett. Och babblar på.
De är trevliga faktiskt. Småpratet är lättsamt och jag svimmar inte. Nummer två klappas om och så tar hon nummer tre. Skrattar åt något, vad det nu var och kollar den sista.
Jag kan bli världsmästare i att inte andas!!
Båda ögonläkarna, den ena specialist och den andra nyutexaminerad tittar på varann och är överens.
Schyssta hundar, schyssta ögon!

Jag fattar ingenting.
Frågar, funderar och känner ett lätt bubbel i magen.
Kan det vara sant?
Nääääää…..?

Specialisten förklarar igen att chinese crested dog är svåra att lysa. De är ännu mer speciella på grund av alla färger de kan ha. Han förklarar det jag också hört tidigare, en ljus hund, speciellt de med vitt och choklad är så ljusa att det påverkar även ögonen, och det syns i dem när de blir ögonlysta.
Jaha.
Jag har svårt att koncentrera mig.
Så hon ska inte tappa nåt öga då? Eller, det ska inte spricka.

Nä, inte den här hunden. Hon är finfrisk. Hejdå. Ni kan gå hem.

Jag samlar ihop mitt ystra gäng och ställer mig sist i kön ute i mottagningsrummet. Mina fyra betraktar intressant en fet labrador, och jag nickar till matten när hon tar sig förbi med sin ganska långsamma hund.
Efter mig i kön står det en mamma med en busig bullterrier. Den vill allt och inget. Sliter i kopplet, hoppar på deras lilla barn som snällt står bredvid mamman och välter en blomkruka så jord och blomma sprutar i en kaskad på golvet.
Jag småspringer ut efter att ha betalat en fin sudd pengar och sätter mig i bilen och låser alla dörrar.

Min bil är stor och snäll.
Välkomnande.
Det känns skönt, för jag behöver sitta ett tag. Fatta vad som just hände.
För jag fattar inte alls.
Pappren ligger i handväskan och jag tar fram dem och läser dem en och en, långsamt och kritiskt.
”Visar inga symptom på ögonfel” Hund ett.
Samma på hund två.
Hund tre visar inte heller några symptom, och det gör inte heller fyran.
Fyrans papper ser likadant ut som de andras. Frisk och fin.
Babsan.

Jag kastar mig på telefonen och dottern svarar innan första signalen gått fram. Andas oroligt och jag vet att hon undrar över ögat. Barbies sammetsögon.
Hur ska det gå.

-Jo, Barbie löper. Det är ett problem.
- Jaha? Varför då? Har hon blivit dålig nu?

-Nä. Vi har ingen hane. Vi har inte planerat någon hane. Vi vet inte vem vi ska para med.

FÖR VET DU VAD?
BARBIE HAR INTE ÖGONFEL!!!

Jag skriker ut orden, och skrattberättar att vår supersnygging har kollats av TVÅ ögondoktorer och hon är minsann frisk som en fisk!!!

Och så blev plötsligt dagen fantastisk.
Det gjorde inget att katten pinkade på täcket.
Det gjorde inget att mannen var sur på mig.
Det gjorde inget att jag hamnade i bilköer.
Det gjorde inget att jag måste dammsuga hemma och det gjorde verkligen inget att hundarna åt upp min ena sko.
Barbie är frisk!!
Barbie

Är

Frisk!!!!!

Det tar inte så lång tid, så blir jag rosenrasande.
Det brinner i magen av ilska.
Svordomarna rinner över.

Jag hatar, svär, kör min bil med hårda händer och förbannar allt som är subjektivt.

Rädslan river i kroppen.

TÄNK OM JAG AVLIVAT BARBIE?!?!

Tänk om jag omplacerat henne????
Tänk om vi inte kollat ögonen mer?
Tänk om vi väntat med att ögonspegla några veckor till?

Herregud.

Jag ringer bästa kompisen. Sörjer att jag varit så ledsen över ögonen så länge – helt i onödan.
Det känns skönt när hon också blir arg.
- Vad FAN. Jävla veterinärer alltså. Du borde skriva till dem. Stämma dem. Blogga om dem. Skälla på dem.
FATTA vad det är skit ibland att vara uppfödare.
Vi fnittar lite. Ja, men FATTA vad kul det är ibland också.
Gladbubblet kommer tillbaka.

Kompisen flinar.
- Du, nu blir det liv. Nu kommer de tro att du mutat veterinären. (Som om man kunde det)
Vi skrattar ihop.
Bilen puttrar på genom köerna.

Jag kollar backspegeln med jämna mellanrum.
Vår fina hane ligger tryggt med bästa kompisen där bak. Och en liten bit bort, med egen space som alltid, ligger Barbie.
Jean Dark Barbie Girl.
Hon blinkar med mörka sammetsögon när jag ropar på henne. Viftar lite på svansen, och blinkar åt mig.
med sina vackra alldeles underbara, långfransade mörka ögon.

MULTICH RCC Crufts'18 DKW’17 NOW’16 EUJW'15 HERBSTJW'15 INTCH (C.I.B) NORDCH SECH FICH NOCH DKCH VDHCH BISS BJISS
Jean Dark Barbie Girl
Barbie - Sammetsöga 💗💗

Skryt. Helt vanligt skryt

Om man inte har så mycket att göra kan man packa bilen full, bada hundar, packa åt sig själv, förbereda till den snälla -ovetande om det bajsinferno som förtioelva valpar ställer till och som väntar henne-kompisen som ska vara babyhundvakt, fixa åt kattungar, egna hundar, jobbets hundar plus hus och hem.
När man har förberett stresstankar man bilen, för det glömde man innan, och sen ååååååker man (ganska snabbt för man är alltid sen).
Har man tur hinner man typ till Västerås innan lunchhungern gör sig påmind och man stannar för att göra magen nöjd.
Kastar sig ut igen på motorvägen och hinner några mil innan första hunden spyr. -Vad FAN, gav jag dem sen frukost nu iallafall?!!!!"
Suck.
Stannar och torkar spyan, det stinker, och rinner ner på kompisen som ligger nedanför.
Dubbelsuck. Den andra lilla hunden har också spytt, typ OCEAAAAANER har kommit upp. Fast vi inte hittar en enda liten millimeter av oceanen, bara små spår av den.
Själva oceanen har hamnat i vår chokladprickiga fröken, just den hunden som vi hade hopp om att det skulle kunna gå bra för på den viktiga utställningen..
OM hon inte såg ut som en fotboll.......!
Den chokladprickiga rapar högt, stirrar tillbaka på oss och ser verkligen ut som just en BOLL.
För det gör man när man ätit oceaaaner av någons annans-mat-som-den-inte-kunde-ha-kvar-i-magen.
Och ja, jag vet att det låter äckligt. Det VAR äckligt.

Jag ska inte trötta någon med de många milen till Lilleström i Norge, de är liksom inte speciellt kul...
Hursomhelst var vi framme lagom till middagen, och efter den ramlade vi in på vårt rum där vi fick börja bada hundar.

Så.
50 mil senare. Middag på restaurang senare. Och sanering av bil samt fix av hundar senare ligger vi som två slakt på sängen och undrar hur vi ska orka klä av oss.
Det orkar vi och när klockan sen ringer på den här okristligt tidiga tiden som de morgonpigga kommit på är bra att allt ska starta TVINGAR vi oss upp.
Och det är inte en gnutta ljus ute!! Fy!

Tack och lov finns det smink och med en klänning på det blir ingen utställarkollega rädd när de ser oss två timmar senare längs ringside.
Då är vi dessutom sura. (Så kanske kollegorna blev lite skrajja, men de höll god min. Haha!)
Fast vi alltså kom okristligt tidigt, fick typ sista parkeringen utanför huset hade alla de bra platserna vid ringen tagits och vi renderades en vrå två ringar bort.
KUL att åka på tävling och tvingas ha sina hundar långt från ringen... Vi ville JU SE! Buhuuuuu!
(Jag ska jobba mer på att göra om mig till galet morgonpigg!)

Nåväl.
Slut på gnäll-vi skulle ju tävla.
Förberedda som vi är -det var ju bara vi två så hur svårt kan det vara- hade vi förstås GLÖMT viktiga väskan.
I viktiga väskan låg bla klotången (för jag hann inte klippa greyhoundens klor innan vi åkte) greyhoundens utställningskoppel i samma färg som hon själv, samt Viktiga borsten och alla våra gummisnoddar. (TACK Elin för lånet av koppel och TACK Samu för borsten)

Hah! Vi var ju på hundutställning, bara fram med stålarna och springa i väg och handla. Hasta la vista!!
På Norsk Vinnare har norrmännen tagit i, och hallarna är jättestora. TRE mil och trettio kilo svett samt en kvart senare är jag tillbaka.
Pengarna är nästan slut, för våra kära grannar tar i en del när det gäller prissättning också.... Och så åker klorna på vår fröken långnäsa.
Fast vi mutar med allt gott vi har, skriker hon teatraliskt och lidande och när de förbaskade fötterna äntligen är fina känner jag allas ögon som granskar den stackars greyhoundtiken och inte mins mig -djurplågaren.
Den nyligen kloklippta får tröst hos vår mopsgranne, hennes hundsaker och stol står tätt intill vårt, tjejen matar henne med nån sorts illaluktande hundgodis och ömkar henne länge. Som tack trampar Twiggy på mopsen innan hon klampar in i sin egen bur.
Jag ber om ursäkt och suckar över min busunge.
Och så börjar dagen!

Bland det bästa som finns är just tävlingar inom hund, och dessutom en MASSA härliga människor som delar samma intresse som en själv. Kan det bli bättre? (Mjae.... kanske en date med Richard Gere..? Tyvärr går det sisådär på den fronten, så so far är det utställningar som får duga)

Iallafall. För att springa händelserna i förväg så kan jag säga att vi lämnade Norge kl 18:00 för att köra hela vägen hem.
Och jeflar vad vidrigt långt det var!! Jag trodde nästan jag skulle dö när jag rattat oss till Västerås och insåg att det fortfarande var minst en timme på den sabla motorvägen innan vi var hemma.
Anledningen till att vi kom hem trötta som gnuer och med magar sockerstinna som jag vet inte vad (man måste ha sockerchockar när man hellre vill sova än köra bil, och när nästan inte socker hjälper får man liksom dubbla på det lite. Mycket. Och det funkar ALLTID! Hahahaha!)

Klockan 01:00 ramlade vi in hemma - illamående pga allt skit vi ätit nonstop i sex timmar, dyngtrötta och GALET GLADA!!
För vet ni - om jag återgår till det som faktiskt hände - BARBIE VANN HELA KLABBET!!
Vår lilla söta chokladprick, ni vet hon som åt upp all ........ dagen innan, hon som såg ut som en boll.... Ja, just hon VANN!!!
Jag tror vi skrattade hela vägen hem, och konstaterade att det gjorde inget att vi kom sent iväg. Det gjorde inget att vi åkte fel. Det gjorde inget att vi nästan svalt ihjäl medan vi försökte hitta rätt väg och inte fick middag förrän kl 21 och det gjorde inget att vägen aldrig tog slut och vi nästan grinade av trötthet.
FÖR.VI.VANN!!!!!!!!
Slut på skrytet.

Den chokladprickiga, även kallad Barbie eller Babsan.
NORDCH SECH DKCH FICH NOCH EUJW'15 HerbstJW'15 NOW'16 BISS 
Jean Dark Barbie Girl

Nästan.
Ps.
Vi vann uppfödargruppen också. Hehe!

NORSK VINNARE UPPFÖDARGRUPP
Fyra olika kombinationer
Fr vänster; Jean Dark Gagnam Style, Jean Dark Annies Song, Jean Dark Barbie Girl och Jean Dark Joan of Arc

Och Ps igen;
Pallar ni mer skryt?

Jo, men det var så att vi fick meddelande från Ryssland på vägen hem. Och då var det så att där långt borta i Ryssland hade Troy -CH Jean Dark Always And Forever- slagit till på deras special och blivit BIR. Och så slog han till lite extra, och slutade dagen som BIS.
Alltså heeeelt galet. KOLLA Rosetten!!!
Jag körde nästan i diket av glädje och stolthet men skärpte till mig, speciellt över tanken på husse och alla dobermannvalpar, bajs och städning han skulle få göra om jag körde av vägen, så jag nöjde mig med att vara galet glad i bilen och sjunga med i alla sånger jag kunde.
För vilken daaaaag!!

CH Jean Dark Alway and Forever BIR och BIS 

Slut
På
Skrytet
:)