 |
| Häromdagen i hagen |
Det var länge sen jag skrev här inne. Och jaja, hästar KAN
ju inte skriva såklart, men vi kan tänka och känna massor, massor, mer än de
flesta tror.
Det vet jag att ni vet, för så mååååånga har hört av sig, ringt, skrivit eller
bara kommit och hälsat på hela vår familj, men mest av allt mig.
Matte säger att jag har blivit en liten kändis. Men hon har ganska fel, för jag
är STOR. En stor kändis. (Faktiskt är jag rätt trött på det där med liten, jag
känner mig rätt så färdig med att vara liten!)
Jag kan en massa saker, och jag klarar mig fint på egen hand. Sådetså.
Tex kan jag sova ensam utan att bli rädd, ja, jag har ju Bella, min kaninkompis
i boxen, men det är ju för att hon inte har någon annanstans att bo. Och jag
delar gärna, för att HON behöver, inte jag.
Jag kan gå ända upp till han som heter hovslagare och få mina fötter fixade och
uppföra mig hela tiden. Nästan i alla fall. Ibland vill jag liksom kolla hur
långt jag kan sparka, eller hur högt. En gång kunde jag nästan nå lika högt som
matte, och då blev hon JÄTTEhimlaarg? Jag blev jättehimla glad, fatta hur högt
det är? Hon knackade på min panna och lät sin stygga röst prata. Den tycker jag
faktiskt inte alls om.
Lillmatte brukar gå med och Florida också. Travhästarna där uppe är JÄTTESTORA,
och sådär hade jag också tänkt mig att bli. Faktiskt ganska så snart. Jag vill
att det ska gå fort, men det går mest himla långsamt att växa. Alla som jag
träffar säger med pipiga röster ”Guuuuud så stor du har blivit! Gud så fiiiiin
du är”
Ja, det är klart jag är stor och fin – och tråkigt långsamt går det… L
Travhästarna brukar i alla fall stå med sina långa huvuden
och titta på oss när vi kommer in på gården, gnägga lite och göra sig till. Och
det fattar man ju, en silversvart som jag har de väl aldrig sett, de där
brunmånsarna.
När vi är där uppe brukar jag passa på och spana in deras vagnar och
träningsgrejer, lillmatte har sagt att när jag blir större så skall jag bli som
dem, dra vagn och grejer.
Det borde ju typ vara nu, för jag är ju liksom åring, eller vad det nu heter
just?
 |
Okey, EN babybild kan få va med
Fast sen måste alla fatta att jag är stor nu.
Det där var förut. |
Jag fattar inte det där helt, för jag är ju född i juni förra året. Ganska så
exakt 9 juni 2013. Men för ett tag sen så kom mattarna och sade att jag minsann
var ETT HELT ÅR!!!!!
?
För alla hästar i hela världen har födelsedag 1 januari. Jaha. Och då är det
väl så då, om människorna har sagt det. Mamma Mia!
Så för en tid sen i alla fall, så fyllde jag alltså ett år. Nu längtar jag
redan till nästa födelsedag – jag vill liksom bli så stor jag bara kan, och det
fort.
För ett tag sen kom mattarna och fotade och så. De tittade
och tittade, skrev och grejade. Fotade och sade att jag skulle få ett riktigt
namn och ett pass.
Jaha? Undrar hur de tänkte där? Jag har ju liksom ett riktigt namn? Husse har
ju bestämt det och han har ändå lovat att jag aldrig ska heta nåt annat. Och nu
kommer mattarna och säger att jag ska heta ett långt namn och dessutom SAMMA
förstanamn som alla andra djuren här i huset. Nåt med Jean Drake eller vad det
var?
Matte var jätteglad och hoppades att Drakenamnet skulle bli godkänt i landet
där de bestämmer sånt.
I det landet föddes min mamma.
Jag minns inte riktigt min mamma tror jag. Eller jo, om jag blundar så minns
jag hur hon blåste mig i öronen, sådär så det kittlades. Hon brukade puffa på
mig med mjuk mule när jag skulle vakna, och alltid fanns hon där när jag blev
rädd.
 |
| Mamma och jag för jättelänge sen |
Jag minns henne ganska bra om jag tänker efter. Hon hette Juliet, och var
mattes stolthet säger hon. Jag vet inte vad en stolthet är, men jag är säker på
att det är nåt fint. För min mamma var förstås jättejättefin.
Jag minns hennes stora bruna ögon och att hon kunde springa jättejättefort. Hon
var bestämd och sade till de andra hästarna om hon tyckte hon behövde. Ingen
gjorde nåt hon inte gillade.
Den där hemska dagen när mamma blev sjuk minns jag också. Fast jag trodde hon
bara var trött och åkte iväg utan mig. Det var ju då, när jag var liten. Då
fattar man liksom inte det där.
Det var i alla fall jättehemskt och alla var hur ledsna som helst, till ock med
Tant Florida. Hon var sådär allvarlig och såg nästan grå ut.
Inget kändes kul och mest grät jag. Mattarna tröstade
massor, men de grät ju också, och fast det är skönt att gråta tillsammans så är
det faktiskt inte kul i ett hus med en massa gråt. Inte kul alls.
Mamma kom aldrig tillbaka, och jag fick en kompis som heter Bella. Hon ser
konstig ut säger mina hästkompisar men jag gillar henne.
Hon sitter alltid och väntar på mig när vi går in om kvällen, och vi äter
tillsammans, tätt ihop varendaste dag.
På natten, när ingen ser så sover hon tätt, tätt intill min mage och det är så
mysigt. Det spelar väl ingen roll hur man ser ut egentligen? Bara man är en bra
vän? Jag tycker Bella är en bra vän, och vi har kul ihop.
Florida är också en bra vän. Fast hon är ju ganska gammal. Och lite tråkig. Men
det vågar jag inte säga till henne.
Ibland, när det kryper i hela mig, då springer jag allt jag kan, jag liksom tar
i så det borde höras hur det knakar i hela mig och då nästan flyyyyyyyyger jag
runt i hagen. HEJ OCH HÅ ÖVER STOCK OCH STEN!!!
Och sen, så när jag andas som bara den, och nästan skrattar så det bubblar över
står hon liksom bara där och mumsar på sitt tråkiga hö. Jag är säker på att min
mamma aldrig skulle göra så. Hon skulle absolut springa med mig det fortaste
hon kunde och så hade minsann Florida fått sett hur snabbt vi kan flyga i
hagen.
Men hon bara käkar på det där höet och säger att mamma inte kommer tillbaka.
Nånsin.
Dessutom är hon kär. Ja, hon säger att hon inte är det, men det vet jag nog att
hon är i alla fall.
Jag ser hur hon kråmar sig för Nemo och Kongur i hagen bredvid.
 |
| Kongur och jag |
De är hur stora som helst, för de är islandshästar säger matte. Snart är jag
lika stor och då kanske nån tjej blir kär i mig?
Det är faktiskt ganska spännande när jag tänker efter. Jag har kommit på att
jag faktiskt gillar tjejer.
Förut var det en som red förbi hagen, och det var en tjejhäst. Hon var hur
snygg som helst och plötsligt kändes det konstigt i hela mig.
Hon hade supersnygga ögon, och smala fina ben. Böjd nacke och när hon tittade
på mig vart det konstigt liksom.
Jag bara började springa bredvid, och snyggade till mig allt jag kunde. Och så
pratade jag med min andra röst, den som är lite mörkare i alla fall. Matte har
hört det ibland och då skrattar hon och frågar vart lilla Pip har tagit vägen.
Schysst liksom, för vem vill vara en baby hela livet??
I alla fall så travade den där söta tjejen iväg och jag har inte sett henne sen
dess, men kanske kommer hon en annan dag?
Jag håller span och öron och ögon öppna. Faktiskt bad jag Florida att kolla
också, men hon har redan tröttnat.
Henne får man mest fart på om man trampar på henne, nyps och springer sin väg
allt man kan. Ibland hakar hon på. Och det är så KUL!!
 |
Tant TråkFlorida och jag
Hon avskyr när man kommer för nära, och kanske puttas.
Så det gör jag så ofta jag kan :-) |
Mattarna säger att jag ska åka på utställning i sommar. Jag vet inte vad det
är, inte vad sommar är heller egentligen..?
De säger att de ska raka mig och styla mig och att jag kommer att jag kommer
att bli sååååå snygg. Jaha? Jag vet inte jag. Mest vill jag nog springa med
mina kompisar och leka med husse när han kommer och springer med mig.
 |
Så här såg jag ut sist de höll på och skulle göra fint
Jag tycker jag är fin mest hela tiden... |
Men det är klart, om jag vinner då kanske tjejerna kommer sen? Husse säger att
alla älskar en vinnare och att jag är det, och så säger han att tjejer vill
alla killar ha, och så blinkar han sådär roligt som bara husse kan.
Så detsåklart jag vill att tjejerna ska komma!
Matte säger föresten att vi tittar efter en ny tjej.
Kanske i alla fall. Ja, jag tittar hela tiden, jag tittar och tittar men ser
aldrig nån. Lillmatte verkar ha mest koll på var brudarna är, hon pratar om än
den ena, än den andra. De låter hur spännande och fina ut som helst, och jag
hoppas hon snart kommer?
Matte säger att vi inte har plats, och att några i ett annat land vill köpa mig
och att jag skulle kunna bli en kändis med massa tjejer.
Jag vill inte det faktiskt. Och jag fattar inte hur matte tänkte där, vaddå
inte får plats?? Bella och jag har ju plats i min box.
I alla fall så hörde husse det där och han sade att jag aldrig, aldrig skulle
flytta. Så det så.
Han sade att då kunde matte flytta, och att det måste vara minst TVÅ killar i
ett hus fullt av hönor. Fast matte sade att han ju inte brukade vilja ha fler
djur? Vet ni, då sade husse att jag inte var ett djur. Att jag var Blixten.
Allas Blixten.
Och att han tyckte att han passade skitbra (han sade faktiskt skit) i rosa
cowboyhatt. Och sen så gick vi.
Efter det har matte inte sagt nåt mer om att jag ska bli avelshingst, utan hon
pratar mer om att vi kanske ska bygga ett stall så att jag kan få en
hästkompis. En snygg tjej från Danmark. Det låter spännande tycker jag!
Nu ska jag iväg med lillmatte och hämta hö. Florida brukar dra höbalarna på en
pulka, och jag har varit jätteavis. Det såg lillmatte så hon lät mig dra bara
pulkan, med remmar och allt. De trodde jag skulle bli rädd, människorna, men
detsåklart jag inte blev.
För jag är ju stor nu.
Jag är Blixten!
--------------------------------------------------------------------------------------
Ja, på mångas begäran har nu Blixten fått visa sig.
Det känns som en evighet sedan han fyllde oss med en sådan ofantlig lycka, bara genom att födas, överleva, galoppera runt i vår trädgård och inte minst, gnägga till oss med sin alldeles speciella, lite pipiga babyröst.
Och det känns som mer än en evighet sedan den där fruktansvärda dagen när hans mamma Juliet så hastigt lämnade oss, och vi plötsligt stod där med ett litet ledset babyföl utan mamma.
Det var hemskt, olyckligt och ledsamt att se den lilla sörja, ännu mer än oss.
Samtidigt var det fantastiskt att så många härliga människor engagerade sig i oss, hjälpte med råd och tips kring vårt lilla föl, men också bara skickade deltagande tankar och ord till oss.
TACK! <3
Blixten är idag en stor kille - tycker han själv. :-)
Han är en tonåring, stolt, söt, välväxt (lika hög som vår dobermann) och ofta ganska liten. Inuti iallafall.
Förhoppningsvis får han snart sitt stamnamn och vi vårt prefix på våra hästar.
Vi är omåttligt glada över honom, och stolta över att vår lilla kille utvecklas så fint och positivt.
