Tornardon

Äntligen har Tromben börjat lugna sig. Hon sover länge om morgnarna, river inte huset och förstör inte så många kuddar längre.
Hon har faktiskt slutat klättra över staketet, hon kommer (nästan alltid) när jag ropar och vill hellre samarbeta än köra sitt eget race.

Tromben passar numera bättre att heta sitt riktiga namn, Tania. Eller Pinken som husse döpt henne till. För när hon var liten var hon inte bara högt och lågt. Hon pinkade överallt också. Men det är en annan historia. 

Här är några av dem:

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/02/kuddar-och-ater-kuddar.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/10/kajsa-bergqvist-hojdhopperskan.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2012/08/tromben-fortsattning.html

http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/04/applet-faller-inte-langt-fran-tradet.html

Tidigare under året fick Pinken/Tania/Tromben en lillasyster. En lugn, nobel och aristokratisk greyohund flyttade in hos oss, och jag (matte) var överlycklig. Det är jag förövrigt fortfarande.

Twiggy, som underverket heter är väl precis som sin namne en tunnis, men där tar det mesta slut. För vidare värst nobel är vår lilla aristokrat inte.
Inte alls faktiskt.

Den unga Twiggy smög sig tex in i tvättstugan härommorgonen och åt upp maten som stod på svällning. Alldeles för mycket mat för hennes mage, och ända tills läggning (jag har facit) fick vi stå ut med äckelspyluktande gröna snuskpruttar som dundrade ut från lilla älsklingens bakdel. Suck.
Medan jag städade upp kladdet på golvet slet hon ned min tvätt från torkställningen, jagade livet ur vår chinese crestedvalp, Snö och trampade på de andra småhundarna. ”För det låter så kuuuuuuul när de piper!” tycks hon tänka. Jag skäller tyst (vill inte väcka de andra) och rycker henne i örat.
Hon piper ödmjukt och springer sin väg. Fäller ut gapet på vägen förbi och rycker ned gardinen som far i golvet med ett brak. 

Kvällen kommer och hon får fått i sladdar. Husses sladdar till hans högtalare som vi kan koppla till TV:n och får på så vis ett formidabelt ljus. Det går fort när man jobbar extra som dokumentförstörare.... 

Ursäkta den usla bildkvalitén....

Twiggy kastar sig upp i soffan och njuter av livet på rygg. Jag svär och försöker rädda husets interiörer, dvs gardinen. När jag är klar har hon tuggat av hörnet på några soffakuddar. Jag tar dem och sladdarna och kastar i soptunnan utanför. På väg in tränger sig den gängliga Sammetsögda fröknen ut och förbi mig, tar ett race utan dess like längs vägen vi bor och ser förvånad ut över hysteriska jag, när hon sladdar tillbaka in.

Hon kastar sig upp i sängen där husse och Tania ligger, kissar på sig när hennes dobermannkompis blir vansinning över väckningen, och slokar med blicken när husse svär över sin uteblivna sömn.

Vi bäddar nytt och somnar i en hög i dotterns säng.
Aristokraten också. 

Eller Tornardon, som vi döpt henne till. J

Det blev en dyr dag

Idag har det varit en dum dag. En dyr dag.
Frågan är hur kul det är med hund. Faktiskt.

Idag har hundarna varit duktiga. Tornardon – vår greyhound- den nobla. Kineserna de små skitkorvarna och Tromben, vår kloka och numera uppfostrade dobermann.
Rättelse. = OUPPFOSTRADE.

En bild säger mer än tusen ord sägs det. Och jag tänkte ge er bilder. Inte från vårt eget hem, för det har hundarna förstört.
F.Ö.R.S.T.Ö.R.T.
Inte hemmet, men inventarierna och lite till. Suck.

Morgonen började bra, förlåt, dåligt med att den nobla åt upp mina solglasögon. Smask. Medan jag svor och sopade upp resterna konfiskerade fröken hårboll dotterns BH. Den dyra BH:n, och så åt hon upp alla små söta detaljer som håller ihop hela mockapären. Dottern blev vansinnig. Jag fyade hund, försökte hålla rösten neresåintehusseskullehöra och lovade dottern ny BH. 

Snubblade på vägen ut i de trasiga datorsladdarna. Den andra hunden, kines också, har tuggat av dem. Jojo.

Ute på bordet väntade min frukost. En latte och en ostmacka. Fast ostmackan var död. Skramlade njutningsfullt i Trombens mage. Skit också. Min mage kurrade. 

Kattungarna kurrade också, hängde i mina ben, klättrade och rev i min hårtofs. Varför leker de inte med varandra? Och sina leksaker?
Det finns förstås inga kvar. Vår välartade dobermann, Tromben och hennes bundsförvant, den vackra, lugna (??) och nobla greyhounden har ingått en pakt.
Pakten; Alla leksaker i huset tillhör oss.
Allt som tillhör oss slaktar vi. 

Dagen går och jag med. 

Husse ringer senare och skriiiiker i mobilen. Min tinnitus river i huvudet (jag har egentligen inte tinnitus, men det låter bra på skrift och oljudet i mitt öra låter obra)
”Hundhelvetet har ÄTIT upp mina hörlurar/handsfree/öronsnäckan!!!!!”
Jag hör inte riktigt vad han skriker, men jag frågar inte igen. Aristokraten galopperar runt med sladdarna studsande runt öronen. Ser lycklig ut och snubblar på sina långa ben och landar i en hög med sladdarna runt sig. Jag ser det för döttrarna fotograferar hjälpsamt och sms:ar bild.
Suck. 

Middag och fredagsmys.
Kilona guppar och jag tänker att det är smart att äta nötter. Naturgodis. Melon och jordgubbar också. Fräscht och naturligt gott. Bättrar på kilona, fast tvärtom, om ni fattar hur jag tänker. 

Myspyset väntar på köksön medan vi äter middag. Mysmiddag med familjen. Hundarna vilar i vardagsrummet. 

Nej det gör de ju inte. Otrevliga ljud når oss i uterummet, och fredagsmyset är uppmyst. Slut liksom.
Våra tre kineser njöt. Uppe på köksön stod de likt apor och glufsade. Nötterna slut. Melonen har siameserna slickat och gnagt på.
Är de helt FELPROGRAMMERADE?? Katter äter väl ändå inte melon??!!
Men tydligen, jo.

Jag äter ju inte choklad. Äckligt.
Men det finns en variant som är god. Digestivechoklad. Mmmmmm – Marabou.
Kineserna och dvärgpinschrarna har samma smak. Förutom att de inte delar med sig. De åt upp chokladen igår. Och blev inte ens dåliga i magen. Bara tjocka/re. 

Det där med vikt och så struntar jag plötsligt i. Tråkigt dyr dag. Sladdar, BH:ar, hörsnäckor, sur husse knäckt hibiscus (jo, vinthunden gillar att döda mina blommor…..) och allt fredagsmyset borta.
Det får bli plan B. Ostbågarna. Mums! 

Jag hör plötsligt hur den nobla bajsar på hela mattan, den som jag köpte häromdagen, och det är inte korvar som kommer.
Så kan det bli för tjuvar. Bara det att tjuvarnas matte måste torka. Husse hör inget ser inget säger inget. Stirrar stint på TV:n. Ni vet. De tre aporna.
Jag spiller ut mina ostbågar, favoriterna, på golvet i rena förskräckelsen över hur mycket bajs på ren svenska, en aristokratgrehoundvalp har i sin lilla förfinade mage. KOPIÖSA MÄNGDER!
Ostbågarna dansar som tyngre snöflingor ned på golvet och in i de väntande hundarnas gap. Kineser är alltid, alltid hungriga. 

Jag med....

 

Obs.
Bilderna har jag stulit från nätet, våra egna motiv har hundarna demolerat.
Om någon känner sig kränkt tar jag givetvis bort dem.

Tills vidare går jag och lägger mig. 

Dålig bloggare

Tycker ni jag är dålig på att blogga?
Det k.a.n bero på att jag inte hinner.
På grund av nedanstående:

Vårt golv i uterummet.
Här har Trombens lillasyster, Tornardon gjort nummer två.
Hon är lite lös imagen - kolla in gliporna. Det tog låååång tid för mig att fixa kan jag säga.
Och efteråt känner jag att suget på att spara en dobermannvalp är långt borta. 

Medan jag fixade, fixade Tornardon också. 

Detta är vår schäslong. Den brukar se inbjudande, mysig ut.
Ja, om inte en Tornardo dragit fram, vill säga. 

Detta är husses sko. Den har sin plats i skostället i hallen.
Just nu ligger alla par överallt i Vita Huset.....

Om ni tycker bilden är suddig kan det bero på att det är svårt att fånga en Tornardo på bild.
Det kan också bero på att jag hade svårt att bestämma om jag skulle fota eller rycka henne i örat.... :-)

Om man blåhåller en Tornardo och turen är med en kan man fånga den på bild.
Innan den fladdrar vidare mot nya äventyr.


-----------------------------------------------------------------------------------------------

Om ni skippar texten ovan kan ni bara titta på vår lilla Sammetsöga,
drunkna i de vackra ögonen och vara avundsjuk på vår stolta,
vackra, nobla och aristokratiska greyhoundvalp, Twiggy.
För hon ÄR alldeles underbar!! (Mestadels) 

Hundinstruktören Hundcoachen Hundtränaren Hundägaren Losern = jAg

Den som följt vår blogg har också läst om vårt yrväder Tania -även kallad Tromben- från Argentina.

Tania kom till oss under april månad, och sedan dess är det (ännu mer) full fart hemma hos oss i Vita Huset. Vår bruna pingla gillar allt med fart och fläkt, och hon hittar gärna på egna små grejer också….

Vis av erfarenhet vet jag att hon kommer att lugna ned sig. (??) Det brukar nämligen busiga dobermannungar göra. Och eftersom jag har haft rasen sedan 1984 så vet jag ju det.
Dessutom har fler av mina hundar och jag tränat och tävlat bruks och lydnad i många grenar. Kul har det varit och enormt tillfredsställande när resultat och championat trillat in. Nu har tanken på att vår bruna busfröken och jag skall damma av kunskaperna och börja jobba tillsammans börjat gro. Kanske tävla bruks till hösten? Jag menar, hur svårt kan det vara? Har man tävlat högre klass och lydnadsklass tre borde det inte vara så svårt att komma igång igen..

Jag tänkte börja såhär inomhus under vintern med att få Tromben att sluta äta kuddar. Hon gillar nämligen KuDdAr.
Mjuka, fina, fula, svarta, vita, juliga och mina nyaste.

Vi har pratat mycket om det där. Hon och jag. Tränat, hotat och mutat. Jodå. Jag tror hon har fattat det nu. För hur svårt kan det vara?
INTEINTE bita sönder mattes finaste kuddar. Jag deklarerade stolt för familjen att jo då, nu är Tromben KUDDREN. Så nya alstren till skinnsoffan åkte fram efter att jag storstädat.
Skönt.
Att ha fint igen!

Suuuuuuuuck

Det här med kuddar...

And here we go again!

Tania, vår just ett år fyllda dobermann, har kommit på detta med kuddar. Inbjudande kuddar. Stora kuddar, små kuddar, mjuka kuddar, hårda kuddar. Mattes kuddar.

Tania har alltid gillat kuddar, faktiskt så mycket att hon fått några egna. För det är ju gulligt när ens lilla vovve myser med sina egna kuddar. Fast det var bara gulligt jättekort. Plötsligt en dag, från ingenstans väcktes ett begär hos vår bruna älskling. Hon ville ha alla kuddar hon kunde få fatt i. Släpa runt på dem ett tag, hålla den mjuka dinglande trofén i munnen och med envis, förförande blick bara våga vägra matte som skriiiiiiker loss.
Det är jag som skriver som är matte. Och jag VET att man inte alls skall skrika till sin hund. För hunden har utmärkt hörsel. Men efter trehundratsuttiofyra miljoner kuddar tappar iallafall den här matten tålamodet. Och skriker.
Inte för att det hjälper. Tania vägrar envist släppa, och när jag ilsket sliter kuddarna ur hennes mun, tittar hon lite förvånat-allvarligt-uppstudsigt på mig när hennes cravings megadrömmar plattas tillbaka och sedan läggs på sina platser i soffa och säng.

Jag lyckas glömma incidenten (hur jag nu kan göra det HEEELA tiden!) och medan jag sysslar med annat är hon där IGEN.
Tar en kudde, tuggar av hörnen (får köpa nya hela tiden, för fler och fler av Vita Husets kuddar är numera utan hörn) och pillar sedan ut stoppningen och typ, blåser iväg den över golvet. Snö inne och snö ute.

Jag har inte fattat tjusningen med det här, och är mest ganska irriterad. Men det bekymrar inte fröken Kuddmarodör.

Är hunden
Överstimulerad?
Understimulerad?
Ouppfostrad?
Knäpp?
Dåliga anlag?
Har hon mask i magen?

Näe. Hon får massor med motion. Vi tränar, jobbar, och aktiverar vår buse. Hon har lätt att koncentrera sig och är inte stressad.

Helt enkelt så gillar hon kuddar. Hon gillar att se när stoppningen flyyyger och hörnen ryker. Tania ser helt enkelt jättenöjd ut när hon mojsar runt med sin stulna kudde. När uppdraget är utfört vill hon börja på en ny.

Tania älskar helt enkelt kuddar. Det är anledningen.