Ett svårt beslut

För många år sedan hade jag en dröm. En dröm om att leva med hästar.
Som så många andra unga tjejer startade min dröm i barndomen, och den gick aldrig över. Önskelistorna kröntes alltid med; 1. En Häst. 2. En Hund. Och så satt jag där med drömmen om mulen, de mörka ögonen och en trygg rygg som alltid ville bära mig.
Förstås så visste jag att jag aldrig i hela universum skulle få en häst, knappt rida på ridskola, och ett ridläger var det inte tal om.
Ändå fick den där hästen stå på listan. För en dag….

Sedan blev jag stor och kärleken till hästen fanns kvar, men passionen, intresset, livet och den stora lusten var förstås hos hunden och det är det jag idag ägnar mig mest åt. Ja, och så lite katt såklart. 😉

Men den där kärleken till häst lider mina döttrar dock svårt av, och jag minns ju såklart hur det kändes det där, att längta tills jag nästan sprack…  så häst fick det bli. Vi tror på att försöka leva sin dröm så gott det går.

Tjohooooo! 

Och så, 2012 flyttade våra första hästflickor in, och lyckan i familjen var stor.

Vi hade liksom HÄST!

Två små personligheter betade i trädgården. Två gott luktande varelser tuggade sitt morgonhö med sådan njutning att man lätt fastade i ljudet själv, och fick uppleva den bästa av Mindfulness varenda morgon.

Två små själar gnäggade när de såg oss, - Ibland när vi kom stack de och lät oss jaga dem tills de allra nådigast tyckte att vi fått nog och lät oss fånga in dem.
De verkade trivas i vårt lilla ministall, de ÄLSKADE döttrarna och de gillade att springa med våra hundar. 

De lydde fint när de blev tricktränade, de mumsade morötter, äpplen och blev en självklar del av familjen.
Våra hästar.

Hundpromenad

Hej - vem är du? 

Ligga fint och få godis e kul!

Så gick det som det ofta går hos oss, nån ynglar av sig, och vi blev plötsligt fler.
Blixten föddes.

En mörk ovädersnatt, många veckor för tidigt, och alldeles ensam med sin mamma kom han till världen.
Månader av oro för min del var plötsligt slut – och liksom ÄNNU mer på plats. För hur i allsindar ska ett så för tidigt litet fölbarn med taskig födelsevikt, krokiga ben och totalt okunniga ägare kunna överleva?

Jag oroade mig MASSOR!
(Och jag fick MASSOR av goda råd och hjälp på vägen av fina vänner. Tack speciellt till Er)

Ganska ny på jorden <3 

Och medan jag gjorde det visade sig vår lilla Prins ha en vilja av stål, och under hundtäckena han hade på sig för att hålla värmen, växte han långsamt, men säkert.
Han fick förstås uppmärksamhet de luxe, och jag kan tro att inget litet föl i hela universum var så observerad, älskad och omhuldad som vår lilla plutt.

Vi hade fantastiska knappa fyra månader innan hans mamma blev sjuk, och så dog hon.

Mera oro. Mera sorg. Och en galet sorgsen liten hästkille som planlöst grät, ropade och vandrade runt och letade efter mamma.
Vi blev förstås mammor allihop. Ja, vi dög ju knappast, men nöden har ingen lag och mammor fick vi bli.
Blixten blev allas vår lilla baby/föl/valp/människa. Fast han var en häst.

Fortfarande hade vi två små hästar.
Förvisso inte två ston, men det fick gå.

När man inte har kompisar får en boll duga att busa med :) 

Blixten växte upp, och han var så älskad och omtyckt i vår familj! Som en hund gick han hundpromenader, åkte med till djuraffären och handlade, tränade med dottern, ställdes ut och när tiden var inne kunde han dra oss i en sulky.

Duktig draghäst

Han var busig, speciell, personlig, orädd, klok och alldeles underbar. Han till och med vann på utställningar, och när tiden var ännu mer inne blev han pappa till några underbara söta små föl.
Åren med Blixten gick, och det var fantastiskt att dela vardag med honom. Allt var bra, förutom att han var en hingst.
Och en häst. 

Storleken har INGEN betydelse. Sådetså.

Vi bor inte till så att vi kan ha en massa hästar, och vi har inte möjlighet att ha fler än två små i dagsläget.
Blixten fick gå i en hage, och vårt lilla sto i den andra. När vi vaktade på dem kunde de leka, men bara under uppsikt. Herr Blixt skulle nog platsa i MeToo debatten om han inte hölls hårt i öronen vad gällde sitt uppförande med flickor, och jag kan säga att dottern höll honom hårt i örat. <3

Vän av ordning skulle kanske tänka att man ju faktisk kan kastrera. Sant. Det kan man. Fast vi vill inte det, Blixten är en underbar, komplett och galet stabil kille, och han har nog en hel del till att ge.
Nej, valack kunde vi inte tänka oss att han skulle bli.

Så en dag kom ett bud igen. För de har varit några stycken genom åren, och vi har alltid tackat nej.
Vi fick erbjudande om att vår lilla-stora Blixt skulle få bo på en gård med en egen flock tjejer! En egen gård med allt man kan önska sig, inklusive kärlek, uppmärksamhet och kunskap om hästar i massor.
Vi sade nej.
Nej.
Och sen sade vi ja.

Det är ensamt där ute i vår hage, ingen att springa med, ingen att göra barn med och frustration när stona hemma och hos grannen brunstar.
Vi sade ja och fick panik. 

Puss! 

Vad hade vi gjort?
Sålt vår alldeles egna babykille…!? ☹
Hur kunde vi?
Tankarna flög och for och känslorna i hjärtat stormade.

Vi tänkte att vi kunde ha två ston om vi gjorde så. Två tjejer som kan gå tillsammans, prata hästprat, äta ihop och leka.
Kanske få föl ihop och se sina barn bli vänner. Och vi tänkte att Blixten skulle få brudar att gifta sig med, tränas mer än vi har tid med och faktiskt få vara häst sådär som killar behöver. Det tänkte vi.
Klokt och faktiskt bäst för alla.
Men känslorna skrek NEEEEJ!

Blixten är i detta nu på väg till sitt nya hem. Vi får rapporter om att allt går bra. Han är cool, käkar hö, pratar med alla och sover gott när han är trött.
Mitt hjärta skriker och det är tungt i halsen. Tänk om det inte går bra? Tänk om de inte tycker om honom? Tänk om han inte trivs? Tänk om han kommer gråta på nätterna? Tänk om tänk om tänk om….

Och så får jag kvittrande sms från nya matte.
Hon kan knappt bärga sig tills vårt fina Blåöga är hos henne. Boxen är klar. Vagnen väntar. Brudarna klara i hagen.
Hon skickar med filmer och vi förundras över hur fint och välordnat en del hästmänniskor har det.

Såklart jag ser och fattar att Blixten får det perfekt.
Perfekt sådär som en hingst ju ska ha det. Tjejer, kärlek och mera relationer liksom.

Det blir bäst för oss alla, men det var så svårt att bestämma.

Tack för den här tiden finaste Lilla Blixt.
Jag är så tacksam att vi fått leva med dig, och jag kommer aldrig att glömma dagarna med dig.

Ha nu så himla kul, och spring, lek och njut av alla dina små nya hästkompisar! 😊💜

Hur är det på hästfronten

Finaste Martha

Azlan, Blixten och Florida

Det var ett tag sedan jag skrev här inne. Lite idétorka, lite dåligt med tid, och lite, tja, vad vet jag. tankarna på annat håll kanske.

Iallafall, så lunkar livet på här i Vita Huset.
Hästarna mår fint, och är lika underbara som alltid.

Vår fina friesertjej har flyttat till yngsta dotterns skola, och ska bo där tills lillmatte pluggat färdigt. Det känns tomt och märkligt att vår svarta vackra inte är utanför vårt hus mer, men hon har det fint i nytt stort stall och tusen procent omskötsel dygnet runt.

Fialoppan och Mörthen

Resterande gäng - har dottern satt ihop och de trivs fantastiskt bra ihop. Blixten, vår lilla underbara Tarzan äääälskar att ha lekkompisar!

Blixten har förresten haft en aktiv sommar - han har varit på flera utställningar, bla i Holland (där han slutade som nummer tre! ) och på Täby galopp och visat upp sig när det var amerikanskt tema.

Mer Blixt måste det nästan bli - vår lilla skrutt är inte så liten mer - Prinsen har blivit KUNG! Han har nämligen haft en date, och tycke uppstod. Den blivande mamman har blivit just, en BLIVANDE mamma!
Blixten ska bli pappa!!!!!!!

Detta är inte hans lilla fru, utan en av alla söta Minisar
Blixten fallit för på sin utställningsvåg :-) 

"Hej, nu ska vi ut och springa!" 

Motion med fyrhjulingen. Jättekul! 

Så här snygg är Blixten när han blivit iordninggjord. Mattarna urstolta,
Blixten själv gillar uppmärksamheten. :-) 

I Tyskland

På resa - inkvarteras i et dressyrstall

Borta bra, men hemma bäst. Florida, Skjoni, Blixten och Azlan 

BusterrorBlixten. Tur att Skjoni har en ängels tålamod

Gissa vem som har rabies! 

Martha och Sofia var förresten i Söderköping i somras och red Medeltidsridning i dagarna tre. Visst är hon fin som forntida stridshäst, vår svarta snälla tjej :-)

                                         
                                                Klicka här och se Martha och Sofia
https://www.facebook.com/jeanett.lemmeke/videos/10152989316582001/?l=7039767415439739613

                                           

Nu inväntar vi höst och Jul :-) 

Gravidmage

Vill ni se en hårig gravidmage? Oavsett vad du önskar, så kommer den här -

Nu har vårt lilla sto snart gått sju månader, dvs mer än hälften. Hur spännande som helst ju... :-)

Hästrenovering AB

Torka, torka

Äldsta dottern fortsätter renoveringen.
Idag har hon duschat våra Amerikanska Miniatyrhästar, schamponerat, torkat och rakat det sista på dem. Hon avslutade med att fläta deras svansar och med ett par timmars ryktning. WOW så fina de blev!!

Och wow så värdelöst att de bägge två efter TIMMAR och åter TIMMAR av omskötsel, vård och pyssel slänger sig på backen och rullar sig i dammet, direkt de släpptes loss.
Vore jag dottern skulle jag få en stroke. Vilket jag nästan fick.
Hon bara skrattade.
?

Visst ser han ut som ett fullblod?
Fast han är inte större än en dobermann... :-))))

KOLLA en sån fin fläta!!
Ja, jag vet, men nu är även benen rakade .-) 

Hej från Blixten

Häromdagen i hagen 

Det var länge sen jag skrev här inne. Och jaja, hästar KAN ju inte skriva såklart, men vi kan tänka och känna massor, massor, mer än de flesta tror.
Det vet jag att ni vet, för så mååååånga har hört av sig, ringt, skrivit eller bara kommit och hälsat på hela vår familj, men mest av allt mig.

Matte säger att jag har blivit en liten kändis. Men hon har ganska fel, för jag är STOR. En stor kändis. (Faktiskt är jag rätt trött på det där med liten, jag känner mig rätt så färdig med att vara liten!)
Jag kan en massa saker, och jag klarar mig fint på egen hand. Sådetså.

Tex kan jag sova ensam utan att bli rädd, ja, jag har ju Bella, min kaninkompis i boxen, men det är ju för att hon inte har någon annanstans att bo. Och jag delar gärna, för att HON behöver, inte jag.

Jag kan gå ända upp till han som heter hovslagare och få mina fötter fixade och uppföra mig hela tiden. Nästan i alla fall. Ibland vill jag liksom kolla hur långt jag kan sparka, eller hur högt. En gång kunde jag nästan nå lika högt som matte, och då blev hon JÄTTEhimlaarg? Jag blev jättehimla glad, fatta hur högt det är? Hon knackade på min panna och lät sin stygga röst prata. Den tycker jag faktiskt inte alls om.
Lillmatte brukar gå med och Florida också. Travhästarna där uppe är JÄTTESTORA, och sådär hade jag också tänkt mig att bli. Faktiskt ganska så snart. Jag vill att det ska gå fort, men det går mest himla långsamt att växa. Alla som jag träffar säger med pipiga röster ”Guuuuud så stor du har blivit! Gud så fiiiiin du är”
Ja, det är klart jag är stor och fin – och tråkigt långsamt går det… L

Travhästarna brukar i alla fall stå med sina långa huvuden och titta på oss när vi kommer in på gården, gnägga lite och göra sig till. Och det fattar man ju, en silversvart som jag har de väl aldrig sett, de där brunmånsarna.
När vi är där uppe brukar jag passa på och spana in deras vagnar och träningsgrejer, lillmatte har sagt att när jag blir större så skall jag bli som dem, dra vagn och grejer.
Det borde ju typ vara nu, för jag är ju liksom åring, eller vad det nu heter just? 

Okey, EN babybild kan få va med
Fast sen måste alla fatta att jag är stor nu.
Det där var förut.

Jag fattar inte det där helt, för jag är ju född i juni förra året. Ganska så exakt 9 juni 2013. Men för ett tag sen så kom mattarna och sade att jag minsann var ETT HELT ÅR!!!!!
?
För alla hästar i hela världen har födelsedag 1 januari. Jaha. Och då är det väl så då, om människorna har sagt det. Mamma Mia!
Så för en tid sen i alla fall, så fyllde jag alltså ett år. Nu längtar jag redan till nästa födelsedag – jag vill liksom bli så stor jag bara kan, och det fort.

För ett tag sen kom mattarna och fotade och så. De tittade och tittade, skrev och grejade. Fotade och sade att jag skulle få ett riktigt namn och ett pass.
Jaha? Undrar hur de tänkte där? Jag har ju liksom ett riktigt namn? Husse har ju bestämt det och han har ändå lovat att jag aldrig ska heta nåt annat. Och nu kommer mattarna och säger att jag ska heta ett långt namn och dessutom SAMMA förstanamn som alla andra djuren här i huset. Nåt med Jean Drake eller vad det var?
Matte var jätteglad och hoppades att Drakenamnet skulle bli godkänt i landet där de bestämmer sånt.
I det landet föddes min mamma.

Jag minns inte riktigt min mamma tror jag. Eller jo, om jag blundar så minns jag hur hon blåste mig i öronen, sådär så det kittlades. Hon brukade puffa på mig med mjuk mule när jag skulle vakna, och alltid fanns hon där när jag blev rädd. 

Mamma och jag för jättelänge sen

Jag minns henne ganska bra om jag tänker efter. Hon hette Juliet, och var mattes stolthet säger hon. Jag vet inte vad en stolthet är, men jag är säker på att det är nåt fint. För min mamma var förstås jättejättefin.
Jag minns hennes stora bruna ögon och att hon kunde springa jättejättefort. Hon var bestämd och sade till de andra hästarna om hon tyckte hon behövde. Ingen gjorde nåt hon inte gillade.

Den där hemska dagen när mamma blev sjuk minns jag också. Fast jag trodde hon bara var trött och åkte iväg utan mig. Det var ju då, när jag var liten. Då fattar man liksom inte det där.
Det var i alla fall jättehemskt och alla var hur ledsna som helst, till ock med Tant Florida. Hon var sådär allvarlig och såg nästan grå ut.

Inget kändes kul och mest grät jag. Mattarna tröstade massor, men de grät ju också, och fast det är skönt att gråta tillsammans så är det faktiskt inte kul i ett hus med en massa gråt. Inte kul alls.
Mamma kom aldrig tillbaka, och jag fick en kompis som heter Bella. Hon ser konstig ut säger mina hästkompisar men jag gillar henne. 

Hon sitter alltid och väntar på mig när vi går in om kvällen, och vi äter tillsammans, tätt ihop varendaste dag.
På natten, när ingen ser så sover hon tätt, tätt intill min mage och det är så mysigt. Det spelar väl ingen roll hur man ser ut egentligen? Bara man är en bra vän? Jag tycker Bella är en bra vän, och vi har kul ihop.
Florida är också en bra vän. Fast hon är ju ganska gammal. Och lite tråkig. Men det vågar jag inte säga till henne.
Ibland, när det kryper i hela mig, då springer jag allt jag kan, jag liksom tar i så det borde höras hur det knakar i hela mig och då nästan flyyyyyyyyger jag runt i hagen. HEJ OCH HÅ ÖVER STOCK OCH STEN!!!
Och sen, så när jag andas som bara den, och nästan skrattar så det bubblar över står hon liksom bara där och mumsar på sitt tråkiga hö. Jag är säker på att min mamma aldrig skulle göra så. Hon skulle absolut springa med mig det fortaste hon kunde och så hade minsann Florida fått sett hur snabbt vi kan flyga i hagen.
Men hon bara käkar på det där höet och säger att mamma inte kommer tillbaka. Nånsin.
Dessutom är hon kär. Ja, hon säger att hon inte är det, men det vet jag nog att hon är i alla fall.
Jag ser hur hon kråmar sig för Nemo och Kongur i hagen bredvid. 

Kongur och jag

De är hur stora som helst, för de är islandshästar säger matte. Snart är jag lika stor och då kanske nån tjej blir kär i mig?
Det är faktiskt ganska spännande när jag tänker efter. Jag har kommit på att jag faktiskt gillar tjejer.

Förut var det en som red förbi hagen, och det var en tjejhäst. Hon var hur snygg som helst och plötsligt kändes det konstigt i hela mig.
Hon hade supersnygga ögon, och smala fina ben. Böjd nacke och när hon tittade på mig vart det konstigt liksom.
Jag bara började springa bredvid, och snyggade till mig allt jag kunde. Och så pratade jag med min andra röst, den som är lite mörkare i alla fall. Matte har hört det ibland och då skrattar hon och frågar vart lilla Pip har tagit vägen. Schysst liksom, för vem vill vara en baby hela livet??
I alla fall så travade den där söta tjejen iväg och jag har inte sett henne sen dess, men kanske kommer hon en annan dag?
Jag håller span och öron och ögon öppna. Faktiskt bad jag Florida att kolla också, men hon har redan tröttnat.
Henne får man mest fart på om man trampar på henne, nyps och springer sin väg allt man kan. Ibland hakar hon på. Och det är så KUL!! 

Tant TråkFlorida och jag
Hon avskyr när man kommer för nära, och kanske puttas.
Så det gör jag så ofta jag kan :-)

Mattarna säger att jag ska åka på utställning i sommar. Jag vet inte vad det är, inte vad sommar är heller egentligen..?
De säger att de ska raka mig och styla mig och att jag kommer att jag kommer att bli sååååå snygg. Jaha? Jag vet inte jag. Mest vill jag nog springa med mina kompisar och leka med husse när han kommer och springer med mig. 

Så här såg jag ut sist de höll på och skulle göra fint
Jag tycker jag är fin mest hela tiden... 

Men det är klart, om jag vinner då kanske tjejerna kommer sen? Husse säger att alla älskar en vinnare och att jag är det, och så säger han att tjejer vill alla killar ha, och så blinkar han sådär roligt som bara husse kan.
Så detsåklart jag vill att tjejerna ska komma!

Matte säger föresten att vi tittar efter en ny tjej. Kanske i alla fall. Ja, jag tittar hela tiden, jag tittar och tittar men ser aldrig nån. Lillmatte verkar ha mest koll på var brudarna är, hon pratar om än den ena, än den andra. De låter hur spännande och fina ut som helst, och jag hoppas hon snart kommer?
Matte säger att vi inte har plats, och att några i ett annat land vill köpa mig och att jag skulle kunna bli en kändis med massa tjejer.
Jag vill inte det faktiskt. Och jag fattar inte hur matte tänkte där, vaddå inte får plats?? Bella och jag har ju plats i min box.
I alla fall så hörde husse det där och han sade att jag aldrig, aldrig skulle flytta. Så det så.
Han sade att då kunde matte flytta, och att det måste vara minst TVÅ killar i ett hus fullt av hönor. Fast matte sade att han ju inte brukade vilja ha fler djur? Vet ni, då sade husse att jag inte var ett djur. Att jag var Blixten. Allas Blixten.
Och att han tyckte att han passade skitbra (han sade faktiskt skit) i rosa cowboyhatt. Och sen så gick vi.
Efter det har matte inte sagt nåt mer om att jag ska bli avelshingst, utan hon pratar mer om att vi kanske ska bygga ett stall så att jag kan få en hästkompis. En snygg tjej från Danmark. Det låter spännande tycker jag!

Nu ska jag iväg med lillmatte och hämta hö. Florida brukar dra höbalarna på en pulka, och jag har varit jätteavis. Det såg lillmatte så hon lät mig dra bara pulkan, med remmar och allt. De trodde jag skulle bli rädd, människorna, men detsåklart jag inte blev.

För jag är ju stor nu. 

Jag är Blixten! 

--------------------------------------------------------------------------------------

Ja, på mångas begäran har nu Blixten fått visa sig. 

Det känns som en evighet sedan han fyllde oss med en sådan ofantlig lycka, bara genom att födas, överleva, galoppera runt i vår trädgård och inte minst, gnägga till oss med sin alldeles speciella, lite pipiga babyröst. 

Och det känns som mer än en evighet sedan den där fruktansvärda dagen när hans mamma Juliet så hastigt lämnade oss, och vi plötsligt stod där med ett litet ledset babyföl utan mamma. 

Det var hemskt, olyckligt och ledsamt att se den lilla sörja, ännu mer än oss. 

Samtidigt var det fantastiskt att så många härliga människor engagerade sig i oss, hjälpte med råd och tips kring vårt lilla föl, men också bara skickade deltagande tankar och ord till oss. 

TACK! <3 

Blixten är idag en stor kille - tycker han själv. :-) 

Han är en tonåring, stolt, söt, välväxt (lika hög som vår dobermann) och ofta ganska liten. Inuti iallafall. 

Förhoppningsvis får han snart sitt stamnamn och vi vårt prefix på våra hästar. 

Vi är omåttligt glada över honom, och stolta över att vår lilla kille utvecklas så fint och positivt. 

Fortsättning följer

Läs mer om Blixten här: 

Mamma du kan sluta oroa dig

Todays shopping

Bildbomb - Fölbabyn

Om man gråter ganska mycket har man ändå massa tårar kvar 

Hej jag heter Blixten

En Blixten dag

Hej, jag heter Blixten

Och jag är inte så gammal. Fast själv tycker jag att jag är nästan färdig. Sådär som de stora killarna borta hos grannen. Jag kan stegra mig perfekt som dem, frusta och springa miiiinst lika fort! Jag bor i en familj med många medlemmar. En del ser ut som jag och en del andra ser annorlunda ut.
Min mamma brukar säga att jag skall hålla mig till mina egna så jag försöker göra det. Fast jag vet inte alltid vilka som är mina egna?
I alla fall så har jag en tant som heter Florida. Hon är rätt okey, utom när hon blir sur. Hon blir JÄTTEsur om jag busar med henne och hoppar på henne som jag brukar göra på min mamma. Och när jag biter henne i hasorna blir hon tokarg.

Min mamma blir aldrig arg. Hon bara skakar på huvudet och blåser mig i öronen så det kittlas härligt kul.
Min mamma är jättejättefin tycker jag. Faktiskt den finaste mamman jag sett. Jag har i och för sig inte sett så många mammor, men min är i alla fall finast i världen. 

Min mamma är inte hemma just nu. De andra säger att hon har flyttat till ett ställe som heter Nangijala. Det ligger tydligen väldigt långt bort.
Jag vet att min mamma inte har flyttat dit, för hon skulle aldrig lämna mig ensam, det har hon lovat massor med gånger.

Förut en dag, vart min mamma så konstig. Hon blev trött och orkade inte prata med mig knappast. Och så fick vi åka till ett stort ställe med en massa människor i fladdriga blå kläder. De gjorde hela tiden saker med mamma och lovade att hon skulle bli bra. Sådär som vanligt. 

Fast hon blev inte det utan hon blev ännu tröttare. Och på morgonen somnade hon i halmen bredvid mig. Konstigt faktiskt, min mamma brukar alltid vara vaken när jag sover. Jag försökte i alla fall vara tyst så hon fick sova ifred. Så att hon skulle bli glad när hon vaknade och såg att jag var så stor och duktig. 

Fast mamma vaknade aldrig nångång. Och jag blev hungrig.
Som tur var kom de där nya människorna med mat som jag kunde äta. Och plötsligt kom husse och matte också. De hade med sig Tant Florida och matte var ledsen. Hon sade att jag var duktig och det visste jag ju redan förstås.
Matte klappade mamma och så sade hon sov så gott och hejdå? Jag tänkte att matte var bra knäpp, för min mamma bara sover och hon vaknar ju snart.
Men sen fick Florida säga hejdå också och efteråt blev hon jättekonstig. Allt var faktiskt jättekonstigt. Jag blev ledsen och det kändes bra att matte och Florida var där i alla fall.

Sen gick vi till bilen och det var då det hände. 
De glömde min mamma! 

Hon stannade där och jag tänkte att hon kanske kommer sen, när hon har sovit klart då? Mamma har ju ändå lovat mig att vi alltid skall vara tillsammans. Faktiskt.
Vi åkte hem och allt var konstigt. Det var inget kul i alla fall och jag kände mig ofta ledsen. Speciellt när de pratade sådär dumt om att mamma har flyttat. För det har hon inte alls! Min mamma kommer snart tillbaka och om hon har flyttat någonstans kommer hon att ta mg med dit. Det vet jag! 

I alla fall så kommer hon att bli stolt då för jag är duktig som bara den. Jag äter min egen mat och det är jag bra på säger matte. Lillmatte kommer varje natt och flera gånger om dagen och matte med. De har god mat med sig och är ganska snälla faktiskt. De brukar leka med mig och det är kul. Fast jag saknar ändå mamma…

En dag kom det en som lillmatte och matte sade skulle bli min kompis. Fast jag tyckte den dära kompisen såg konstig ut? Jätteliten och väldigt långa öron. Jag försökte smaka på henne och då blev alla arga och skrek på mig så jag faktiskt blev ganska rädd. Men hon den där Bella som hon tydligen hette, blev i alla fall inte rädd.
Och sen när mattarna gått då hälsade bara hon och jag på varann. Hon var rätt okey.
Jag tror de har trångt eller så för Bella verkar inte ha nånstans att bo? Han som heter snickare satte in ett hus till henne i min box. Undrar vad mamma kommer att säga när hon kommer tillbaka? Hon är jättenoga med vår box och vad och vem, som får vara däri. 

Jag tänker i alla fall låta Bella vara kvar än så länge. Hon verkar snäll och kanske hon kan bo hos Florida sen när mamma kommer hem från det där Nangijala? 

På natten när jag tycker det är väldigt mörkt och så, fast matte lämnar ljuset på och husse säger att det inte behövs så känner jag mig rädd. Det låtsas jag inte om, men det ÄR liksom helt svart och då längtar jag massa efter mamma. Då är i alla fall Bella bra. Hon äter hon hon med, precis som mamma låter det, fast mycket tystare. Hon är ju inte så stor men det är i alla fall skönt att sova intill någon så jag gör det hela tiden.
Bella ligger mellan mina ben, nära magen och det känns skönt inuti mig. 

När matte kommer med mat har hon med sig sin kamera och vill fota så alla får se säger hon. Men då säger jag ALDRIG I LIVET!
Jag är ju stor nu, och kan massa saker själv så jag vägrar! Ingen får se när Bella och jag sover sked i alla fall. Jag har bett Bella flytta på sig ifall jag inte vaknar när mattarna håller på med det där larvet. Och de kommer aldrig, aldrig att få fota oss. 

Matte har räknat dagarna och hon sade att mamma varit i Nangijala i sju dagar.
Det är länge det! SJU dagar! Då vet jag ju att mamma snart kommer, för hon kan ju inte vara bort mer då? Jag tittar ofta efter henne, ifall hon smyger och tänker överraska mig i boxen, eller om hon kanske har gömt sig i hagen?

Då skall jag berätta för henne om allt kul också. Min kompis Bella, och att jag får gå med på sådan där hundpromenad och minsann vara lös!!
Mattarna släpper mig på en stor äng här borta och jag springer allt jag kanfullfart med hunden Tania! Florida är jättejätteavundsjuk!

De säger att jag är så duktig och har blivit så stor och då blir jag stolt och svänger med benen och kråmar mig. Klart jag är stor! :-)

Mamma, skynda dig att komma hem från det dära Nangijala nu, så kan vi kramas jättelänge, det saknar jag. Och så kan du följa med på allt roligt vi gör också.

Puss från Blixten 

Baby Blixten
Har just ätit mjölkersättning och blivit lite geggig om munnen <3