Föl i magen

Nu börjar Florida bli RIKTIGT STOR! Hon har knappa 90 dagar kvar, och vi är så nyyyyyfikna! Idag har Linn fotat och filmat magen, titta noga, och se den hoppa :-)

Floridas mage 

Ja, jag vet - hon är långhårig! Men då fryser hon inte :-)
Titta noga så ser ni den lilla hoppa runt

Hej, jag heter Blixten

Och jag är inte så gammal. Fast själv tycker jag att jag är nästan färdig. Sådär som de stora killarna borta hos grannen. Jag kan stegra mig perfekt som dem, frusta och springa miiiinst lika fort! Jag bor i en familj med många medlemmar. En del ser ut som jag och en del andra ser annorlunda ut.
Min mamma brukar säga att jag skall hålla mig till mina egna så jag försöker göra det. Fast jag vet inte alltid vilka som är mina egna?
I alla fall så har jag en tant som heter Florida. Hon är rätt okey, utom när hon blir sur. Hon blir JÄTTEsur om jag busar med henne och hoppar på henne som jag brukar göra på min mamma. Och när jag biter henne i hasorna blir hon tokarg.

Min mamma blir aldrig arg. Hon bara skakar på huvudet och blåser mig i öronen så det kittlas härligt kul.
Min mamma är jättejättefin tycker jag. Faktiskt den finaste mamman jag sett. Jag har i och för sig inte sett så många mammor, men min är i alla fall finast i världen. 

Min mamma är inte hemma just nu. De andra säger att hon har flyttat till ett ställe som heter Nangijala. Det ligger tydligen väldigt långt bort.
Jag vet att min mamma inte har flyttat dit, för hon skulle aldrig lämna mig ensam, det har hon lovat massor med gånger.

Förut en dag, vart min mamma så konstig. Hon blev trött och orkade inte prata med mig knappast. Och så fick vi åka till ett stort ställe med en massa människor i fladdriga blå kläder. De gjorde hela tiden saker med mamma och lovade att hon skulle bli bra. Sådär som vanligt. 

Fast hon blev inte det utan hon blev ännu tröttare. Och på morgonen somnade hon i halmen bredvid mig. Konstigt faktiskt, min mamma brukar alltid vara vaken när jag sover. Jag försökte i alla fall vara tyst så hon fick sova ifred. Så att hon skulle bli glad när hon vaknade och såg att jag var så stor och duktig. 

Fast mamma vaknade aldrig nångång. Och jag blev hungrig.
Som tur var kom de där nya människorna med mat som jag kunde äta. Och plötsligt kom husse och matte också. De hade med sig Tant Florida och matte var ledsen. Hon sade att jag var duktig och det visste jag ju redan förstås.
Matte klappade mamma och så sade hon sov så gott och hejdå? Jag tänkte att matte var bra knäpp, för min mamma bara sover och hon vaknar ju snart.
Men sen fick Florida säga hejdå också och efteråt blev hon jättekonstig. Allt var faktiskt jättekonstigt. Jag blev ledsen och det kändes bra att matte och Florida var där i alla fall.

Sen gick vi till bilen och det var då det hände. 
De glömde min mamma! 

Hon stannade där och jag tänkte att hon kanske kommer sen, när hon har sovit klart då? Mamma har ju ändå lovat mig att vi alltid skall vara tillsammans. Faktiskt.
Vi åkte hem och allt var konstigt. Det var inget kul i alla fall och jag kände mig ofta ledsen. Speciellt när de pratade sådär dumt om att mamma har flyttat. För det har hon inte alls! Min mamma kommer snart tillbaka och om hon har flyttat någonstans kommer hon att ta mg med dit. Det vet jag! 

I alla fall så kommer hon att bli stolt då för jag är duktig som bara den. Jag äter min egen mat och det är jag bra på säger matte. Lillmatte kommer varje natt och flera gånger om dagen och matte med. De har god mat med sig och är ganska snälla faktiskt. De brukar leka med mig och det är kul. Fast jag saknar ändå mamma…

En dag kom det en som lillmatte och matte sade skulle bli min kompis. Fast jag tyckte den dära kompisen såg konstig ut? Jätteliten och väldigt långa öron. Jag försökte smaka på henne och då blev alla arga och skrek på mig så jag faktiskt blev ganska rädd. Men hon den där Bella som hon tydligen hette, blev i alla fall inte rädd.
Och sen när mattarna gått då hälsade bara hon och jag på varann. Hon var rätt okey.
Jag tror de har trångt eller så för Bella verkar inte ha nånstans att bo? Han som heter snickare satte in ett hus till henne i min box. Undrar vad mamma kommer att säga när hon kommer tillbaka? Hon är jättenoga med vår box och vad och vem, som får vara däri. 

Jag tänker i alla fall låta Bella vara kvar än så länge. Hon verkar snäll och kanske hon kan bo hos Florida sen när mamma kommer hem från det där Nangijala? 

På natten när jag tycker det är väldigt mörkt och så, fast matte lämnar ljuset på och husse säger att det inte behövs så känner jag mig rädd. Det låtsas jag inte om, men det ÄR liksom helt svart och då längtar jag massa efter mamma. Då är i alla fall Bella bra. Hon äter hon hon med, precis som mamma låter det, fast mycket tystare. Hon är ju inte så stor men det är i alla fall skönt att sova intill någon så jag gör det hela tiden.
Bella ligger mellan mina ben, nära magen och det känns skönt inuti mig. 

När matte kommer med mat har hon med sig sin kamera och vill fota så alla får se säger hon. Men då säger jag ALDRIG I LIVET!
Jag är ju stor nu, och kan massa saker själv så jag vägrar! Ingen får se när Bella och jag sover sked i alla fall. Jag har bett Bella flytta på sig ifall jag inte vaknar när mattarna håller på med det där larvet. Och de kommer aldrig, aldrig att få fota oss. 

Matte har räknat dagarna och hon sade att mamma varit i Nangijala i sju dagar.
Det är länge det! SJU dagar! Då vet jag ju att mamma snart kommer, för hon kan ju inte vara bort mer då? Jag tittar ofta efter henne, ifall hon smyger och tänker överraska mig i boxen, eller om hon kanske har gömt sig i hagen?

Då skall jag berätta för henne om allt kul också. Min kompis Bella, och att jag får gå med på sådan där hundpromenad och minsann vara lös!!
Mattarna släpper mig på en stor äng här borta och jag springer allt jag kanfullfart med hunden Tania! Florida är jättejätteavundsjuk!

De säger att jag är så duktig och har blivit så stor och då blir jag stolt och svänger med benen och kråmar mig. Klart jag är stor! :-)

Mamma, skynda dig att komma hem från det dära Nangijala nu, så kan vi kramas jättelänge, det saknar jag. Och så kan du följa med på allt roligt vi gör också.

Puss från Blixten 

Baby Blixten
Har just ätit mjölkersättning och blivit lite geggig om munnen <3 

Om man gråter ganska mycket, har man ändå massa tårar kvar

 

Juliet med baby Blixten

För ganska så precist ett år sedan blev vår familj med häst. En gammal flickdröm jag haft gick i uppfyllelse, och den drömmen delade jag förstås med mina döttrar som också älskar hästar.

Eftersom vi har lite ont om plats, men ändå vill dela vardag, gnägg, hödoft och umgänge med våra hästar föll valet på den ytterligt trevliga Amerikanska Miniatyrhästen som ras. De är ju dessutom otroligt vackra djur, vilket är ett stort plus för mig som älskar att vila ögonen på skönhet.

Så kom Florida och Juliet. De hämtades i Danmark hos fantastiska och härligt engagerade uppfödare på Gallehöjgård.
Florida var tre år, liten och fräck och med bus i blick. Hon var glad i folk och fä och genast blev hon bästa kompis med vår ena hund. Juliet var lite större, lite äldre, smäcker som en arab, vacker rödfux och elegant i varenda linje på sin kropp. Jag såg henne direkt, första gången jag surfade in på stuteriets hemsida och genast var jag förlorad.
Jag fortsatte vara förlorad, och hemskt glad att dessa två små fina ston fick komma till oss och förgylla vår vardag. 

Hästar är fantastiska djur!

Våra dagar förgylldes ytterligare, för under sommaren nedkom Juliet med en liten, liten baby som husse döpte till Blixten.

BabyBlixten blev allas ögonsten här i Vita Huset och snabbt utvecklade han en stor kärlek till samtliga tvåbenta i familjen, men mest av allt husse och äldsta dottern. Så fort han såg dem gnäggade han högt med sin lilla, ljusa röst och jag är säker på att den hårdaste av hårda inte kan annat än att smälta över den lilla ungen med den barnsliga rösten och de långa ögonfransarna.
Gladast blev han när husse bussprang med honom, eller dottern kastade boll.

Som alla små barn älskade han förstås sin mamma. Och som alla mammor älskade förstås Juliet sitt lilla barn över allt på jorden.
Ibland var vi lite fula, för om den envisa rödtotten vägrade komma in om kvällen, tog vi helt sonika hennes föl under armen och lyfte in honom i stallet. Mammahäst kom surt gnäggande efter.

Blixten blev bästaste vän med Florida som fick vara extratant. Han var nog lite busig med sin tålmodiga mamma som aldrig hade ett ont ord eller spark att ge sin lite ouppfostrade son. Ofta gick hon i andra änden av hagen och betade och lillaman hade party med stackars Florida som förstökte avstyra de värsta busstrecken.
På det stora hela gick allt bra och vår lilla trio levde i fin harmoni både i den stora sommarhagen och vårt lilla nybyggda stall på tomten. Dagarna gick till att äta gräs, mysa med tjejerna, köra oss tvåbenta i en rockard eller bara mysa under äppelträdet. Jag tror det är ganska bra att vara häst. I alla fall har vi haft det väldigt bra med att ha våra hästar runt oss. 

En del av gänget
September 2013 

Mor och son
Oktober 2013 

Häromkvällen sade äldsta dottern att Juliet var lite låg då hon kom in i stallet under kvällen. Bara lite sådär, inget att ta på och vi behövde nog inte oroa oss. Hon hade ingen feber och hade som vanligt ätit med stor, glad och god aptit.
Jag gick ändå upp lite tidigare nästa morgon, och tänkte pyssla lite extra i stallet och njuta av lugnet.

Redan när jag öppnade stalldörren kände jag att något var fel. Floridas oroliga ögon tittade under lugg på mig, och liksom försökte säga att kompisen var sjuk.

 ”Hjälp henne!” Juliet själv stod mest med halvöppna ögon och såg ledsen ut. Hon ville inte ha sin mat, bara lite pellets och annars mest vila. Vi fick hjälp av grannen som konstaterade samma som jag – Juliet var sjuk. Jättesjuk. Veterinär konsulterades och tyckte att vi kanske skulle avvakta lite? Hm. Svårt.
Vårt fina sto var inte helt stadig på foten upptäckte vi och jag blev JÄTTErädd. 

Lilla Blixten, bara en skrutt på knappa fyra månader fick ingen träning i att lastas, utan puttades/lyftes in i transporten och mammahäst stöddes upp och in bakom honom. Vi körde så försiktigt vi bara kunde och snabbt var vi framme på Ultuna, Sveriges stora lantbruksuniversitet.

Trots massa engagemang, mediciner, undersökningar, blod, dropp, böner till han där uppe och lite till hände det som inte får hända.
Vi fick ta adjö av Juliet bara dygnet efter att vi anlänt.

Vår finaste lilla mammahäst klarade inte detta onda, svarta och fula. Hon fick flytta till Nangijala.

Och jag som trodde jag inte hade tårar kvar efter att min lilla ögonsten Hallonbåten flyttade från oss för knappa två veckor sedan upptäckte att där fanns ett hav och oceaner av ledsna tårar.
Tårar som svämmade över av sorg att mista en man håller kär. Och tårar och sorg över att vår lilla Baby Blixt mist sin mamma.
För mammor skall inte dö. Mammor får INTE dö.
Små barn måste ha sin mamma. Det vet ju alla. Utom han där uppe, som oåterkalleligt tagit vår finaste lilla häst till sig och inget kunde vi göra för att stoppa det.

Tidigt, tidigt en morgon flyttade Juliet till hästhimlen, och ganska snabbt därpå var vi på plats för att ta hand om allt det praktiska.
Papper. Försäkringar. Telefonsamtal. Fax. Deltagagande sköterskor. Korrekta veterinärer. Goda råd. Mer försäkringar. Utfodringsråd. Babyskötsel. Betala.
Och gå.
Juliet skulle inte med hem.
För hon finns inte mer.

Hur kan man finnas ena dagen och vara borta nästa?
Det är så svårt att förstå.

Jag hade med mig Florida till sjukhuset. Hon var förstås pigg och glad. Det är hon alltid. Tyckte det var spännande med alla människor, och gick fint bredvid mig likt en hund som tränar fot. Spetsade öron och pliriga ögon som insöp alla intryck, ljud, hästar och människor.

Framme vid stallet klev hon kavat in och gnäggade lugnande till vår lilla baby som skrek när vi kom. Han puttade lite på sin mamma som låg bredvid honom i halmen. Och mitt hjärta gick nästan sönder av sorg när han tittade på mig.
För små barn måste ju ha sin mamma.

Jag visade Florida hennes kompis och hon tittade stillsamt och allvarligt, buffade lite och tänkte? Ja, vad vet jag. Förstår djur att en älskad vän är borta? Jag tror det.
Vi tog alla adjö av Juliet där, klappade hennes mjuka mule och önskade henne lycka till på färden. Sov så gott lilla hästmamma, vi skall ta hand om ditt Hjärtegull, så han växer upp och gör dig rättvisa.

Blixten gick på stillsamma steg ut bakom oss. 

Han brukar hoppa hoppsasteg, bita oss i baken och småsparka när vi promenerar. Rycka i grimskaftet, kasta med sitt lilla huvud och låtsas att han är Svarta Hingsten.
Nu var han en liten ensam kille, ledsen utan mamma, trött efter en lång, lång natt och fick åka transporten med bästa kompisen hem och lära sig bli stor och äta mat på egen hand.

Hemma grät han småbarnstårar. Ensam är inte kul.
Husse gjorde hål i väggen – tant Florida är nära fast ändå inte.

Döttarna och jag gör schema, ofta mat, ofta kram, ofta lek, ofta sällis och allt måste passa ihop med jobb, skola, sova och utbildningar.

TACK alla gulliga människor på Facebook som engagerat sig och hjälpt med råd och tankar.
TACK Jessica och Lena – vilka grannar Ni är <3
TACK Anna-Lena S och Lotta J, tur jag har er, världens bästa häst/hund och kattkompisar!
Och TUSIND TACK Henriette, Ib og Jeannie. Vi er bare så utrolig kede af at miste Juliet. Men så utrolig glade over det år vi har fået sammen med hende.

Ibland är livet otroligt härligt. Och ibland är livet otroligt outhärdligt.
Men det skall gå. 

Finaste Juliet <3
Hälsa Hallonbåten så gott 

Lilla Blixten

Förra året utökades vår familj med två Amerikanska Miniatyrhästar. Florida 72 cm och Juliet på ca 90 cm tog våra hjärtan med storm, och vi kan inte tänka oss att leva utan våra ögonstenar :-)
Juliet hade dessutom en baby i magen, och den lilla var planerad att födas 6-7 juli. Idag är det just 7 juli, och lilla Blixten som underverket heter föddes för en knapp månad sedan. Alldeles för tidigt. Alldeles ensam ute i hagen, i spöregn blixtar och dunder.

Om det kan du läsa här:  BLIXTENS FÖDELSE

 Amerikanska Miniatyrhästar är små, och deras babysar är ännu mindre. Föds de som vår lilla Prins för tidigt så blir det ännu besvärligare. Ingenting passar och vi har inte kunnat ha grimma eller täcke eller annat till vår lilla hingstpojke förrän nu.
Idag passade äntligen Blixtens nyköpta grimma och även om lilla Underverket var sådär lagom imponerad av sin ekipering, tyckte iallafall vi att han blev jättefin :-)

Grimma äntligen på - och se så fint vi kan gå :-) <3 

För inte så länge sedan såg det ut såhär... 

Bara någon vecka gammal

"Blixten-Zlatan"

Livet med mamma är ganska bra 

Bildbomb - Lilla Fölbabyn Blixten

Idag är det fyra dagar sedan vårt lilla babyföl föddes, ensam i hagen med duktiga mamma Juliet, fyra veckor för tidigt.
Vi (jag) letar efter fel, sjukdomar och tecken på att han skall bli sjuk och dö. För inte kan väl en liten Tuss födas sådär, alldeles för tidigt och bara må bra?

Och medan jag oroar mig över framtiden skuttar Blixten som vi kallar honom för medan vi funderar på ett ordentligt namn, runt i solen i vår trädgård och praktiserar uttrycket "Feeling good" :-)

Döttrarna har fotograferat honom, och visst ÄR han alldeles underbar?
(Bilderna är tagna lite olika mellan hans första och tredje dag på jorden, så han kan vara lite olika stor)

Blixten
ca 10 kg och 51 cm,
ungefär som en whippet i storlek :-) 

Så här snygg är en hästbaby från sidan

Amerikanska Miniatyrhästar skall helst ha ett arabliknande huvud

Knappt född - men ÄLSKAR att springa! 

Och springa....

Jag kan sväääääääva! 

Fast ibland hamnar långa ben alldeles fel

Gräs är inte så gott, men jag låtsas att jag gillar det, och ser stor ut :-)

Hej, vem är du? 

Ibland vill vi inte gå in i stallet, och då får jag åka i famnen,
mysigt och nästan somnar jag med en gång....
Människoslavar är bra att ha :-)

Äta gräs i solnedgången med mamma är mysigt 

TACK för bilderna, Linn och Felicia Lemmeke!

Vill Du läsa om Blixtens förlossning, klicka här
http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/06/mamma-du-kan-sluta-oroa-dig.html

Mamma, du kan sluta oroa dig...

Igår gick Svenska Dobermannklubbens specialutställning av stapeln. Och våra katter var också på utställning.
Och jag har massor av tankar som vill ut, som vanligt. :-)

Men iallafall. Igår och bästa kompisen och jag = Örebro. Vi startade i ottan, klockan 06:00. Jag gick upp ännu tidigare. Klockan 05:00. Dimman låg tät över ängarna, regnet duggade tätt, och det var kvavt ute efter åskan som gått.
Jag surade över vädret, och försökte se ut över hagarna och fånga en glimt av hästarna. Juliet gick där med sin stora mage, bara fyra veckor kvar nu tills det efterlängtade lilla babyfölet skulle födas....

Jag har tvångstankar av oro. Det kan tydligen hända så mycket vid hästförlossningar. Mycket inte särskilt bra saker som jag fattat det hela.
Jag känner mig ganska förskräckt över alla tankar och inte minst goda råd vi fått. Ja, råden är säkert bra, men de är väldigt olika. Föda inne är bra. Föda ute är ett måste. Fölen skall ha täcke, nej det skall de inte alls.
Man måste ha en kamera - låt naturen sköta sig själv. Du bör ha halm i boxen, nä spån är bäst till föl. Osv. Osv. Svårt för en rookie som jag.
Förlossningar är jag ganska bra på, men inte av små föl precis.

Dottern suckar, himlar med ögonen vid middagen. "Mamma, du har kontrollbehov"
Jag vill att vi skall ha dubbelskift och vakta. Jag vill ha en kamera. Jag vill att vi kollar juvren helst så ofta som möjligt. Jag vill att Juliet skall gå inne om natten.
Jag vill.
Jag vill.
Jag vill.

Jag skall på hundutställning, vaknar massor under natten (varför gör jag det? Det händer ALDRIG annars) Det känns konstigt, men jag vet inte varför.

Klockan ringer och jag är dödstrött. Men det är vackert ute. Det dansar silverälvor över åkrarna, åskan har dragit bort och det börjar torka. Fåglarna sjunger så de nästan ramlar av grenarna.
Kompisen svänger upp sin bil på vår infart och vi packar snabbt. Hämtar några kvarglömda saker och jag motstår effektivt alla mina impulser att se till hästarna i hagen. Dottern skall strax upp, hon har lovat att ordna.

Två timmar till Örebro. Vi planerar vem som skall visa vilken hund, äter frukost i bilen och sminkar oss. (Fy, jag vet)
Och jag motar bort oron.

Framme på utställningsplatsen strax efter åtta.
Vi rullar in samtidigt som dottern ringer. "Hej mamma!"
Hon frågar lite om hundarna hemma, berättar att hon klivit upp. Jag lyssnar med ett halvt öra. Har tankarna på utställningen, funderar över hur många hundar jag orkar visa idag. Snart fyller jag 26, man orkar ju liksom inte fara runt som en tetting mera, hehe!
"Mamma, HÖR du mig??". Ja, jo, det gör jag ju? Men du svarar ju inte? Jag säger ju att du kan sluta oroa dig. Jaha - Vad skönt. Det är faktiskt lite arbetsamt att oroa sig hela tiden. Tankarna fladdrar iväg igen. Till hund.
Dottern blir irriterad. "Mamma. Lyssna nu. Du kan sluta oroa dig" Juliets baby har kommit.
Va? Jag stoppar mina tankar. Vad säger hon???? Har babyn kommit. Jaha, han har kommit. En månad för tidigt.
Död förstås.
"Nej mamma, den lille mår fint. Stod i hagen med sin egen mamma och tittade när jag kom dit i morse.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi har fått ett föl.
Vänd bilen NUUU! Jag vill H.E.M
Bra säger kompisen, jag vill också hem. Jag är nervös. Hatar att visa hund. Lets go
Samtidigt knackar en glad valpköpare på rutan och släpper in verkligheten. "Heeeej" Kul att ses, vi sitter där nere!
Vi förstår att vi inte kan åka. Packar upp och pratar i telefonen.

Det är en han.
Han kom i natt. Ute själv. Ensam. Mammahäst klarade det på egen hand. Hov.
Inte bra.
Men är han inte sjuk då? Kall, blöt, fryser, missbildad, vill inte äta??

Men nej. Lilla Underverket föddes en regnig natt då åskan gick. Ensam i hagen med mammahäst.
Fyra veckor för tidigt. Hur skall det gå? Det kan ju inte gå?
Jag börjar oroa mig. Suck vad jobbigt.

Tävlar hela dagen. Får rapporter hemifrån.
Ringer och dikterar. Ena dottern beordras ut  hagen och letar moderkaka. Check.
Andra dottern tvättar lilla navelstumpen med jodopax. Check.
Tredje dottern halmar boxen, fixar ett hundtäcke till babyn och tar hand om mamma häst. Pappan fotar och sms:ar mig. Jag vill hem, hem, hem :-)

Dagen är slut. Jag med.
Hemma. Springer med andan i halsen in i stallet.
Där är det tyst, mjukt mellanmörker.

Och en alldeles perfekt liten baby. Han sover på sin mule. Andas fjärilslätt med fladdrande små ögonlock. Drömmer han om mjölk måntro?

Vi viskar till varandra. Småler fånigt. Tittar, förundras och står med hjärtan som smälter. Han är ju så söt...!
Han frös lite så han har fått ett täcke. Hästtäckena var för stora, dobermanntäckena likaså.
Kinestäckena passade. De som kommer från ett försäkringsbolag och är tillverkade för småhundar. Perfekt storlek! :-)

Vi ler fånigt, stoppar händerna som mest av allt vill klappa och krama den lille i fickan och tvingar oss att gå upp, tvätta bort resdammet och äta härlig, grillad supermiddag som husse fixat.

Babyn är här!

Fortsättning följer.

Första bilden. Dottern försöker få fingrarna att lyda.
Stirrar på lilla nya Han stirrar tillbaka. Vi är också nya. 

Blå, blå ögon med ögonfransar.
Fast han är en kille :-) 

Alldeles jätteliten.
Och alldeles JÄTTEsöt <3 

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152501852515942&set=vb.684910941&type=2&theater

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151460337252001&l=1460824174559683645
Klicka här, och se vår lilla Prins, drygt 24 timmar gammal